En tidig julklapp.

På posten idag landade denna min julklapp till mig själv. Ser framemot vacker läsning. Tack Oskar för de publicerade orden :)

Att tända ljus för hopp i mörkret

Saknaden - lågan av inspiration brinner svagare, den som var min inspiratioskälla till ett års skrivande finns inte längre och formulerar vackra ord... Jag kom i det som av mig, tappade lite som bort vad som är viktigt på riktigt.. 

Lät mig ; strax innan döden kom och tog över min inspirationskällas livslåga; knuffas ur total balans i livet av en enstaka människa som rent uppenbart ville köra över min tid och min person. Råkade på det gå in och ta smällen i en jobbsituation där projekt och tidplaner krockat... 

Jag har på vägen de senastd månaderna lärt mig endel om hur människor fungerar och kanske framförallt inte fungerar. Många har ingen tilltro till mänskligheten, många sätter sin egen förmåga som för mer.. Många ser inte vägarna i det tysta, i det enkla utan ska med ord skapa det de tror ska vara den enda vägen.. Men stigar trampas av hur fötter, hovar eller annat som far fram i fysisk rörelse sätter sina upprepade spår. Ord kan påverka, styra mot en indikerad riktnig via ljudets rörelse, men de kan i sig inte forma vägen.

Svek - fastän du svikit mig trampat på mig, kastat smuts på mig och önskat livet ur mig står jag stark och tror på kraften i kärlekens låga. Lågan som brinner klart i mitt hjärta. Kärleken till livet, naturen och framtiden väcks åter. Jag vacklar, tvekar, glömmer och låter andra oviktiga ting ta för mycket plats. Men där i förtvivlan när lågan är påväg att släcka sig själv av kvävning kommer ett andetag in som en frisk vind och ger lågan nytt syre att fortsätta brinna för. Jag minns ett namn, minns en vän som likt stjärnorna i förtvivlan på ett mirakulöst sätt ändå finns där, ger en vägriktning och lågan tänds på nytt..

Jag vill skriva mera, skriva vackert förmedla och lyfta livet frammåt.. Men jag fortsätter här i skuggan i hoppet om att min framtid ändå kan vara fyllt av lyckans sken.

något nytt - om träning och mål ett dagligt steg i mitt liv

Inspirerad av en bild på en rullskidåkande kusin börjar tankarna kring träningsupplägg för dagen spinna loss.. Kickstartade mig själv och är nu åter igen på högintensiv nivå, långt ifrån eliten men med den mängd jag jobbar och tiden jag lägger på pendling får det finnas en realism i kraven jag ställer på mig själv. Dagens mål sattes efter den inspirerande bilden upp till att träna längd (tid 2:15) => (medför/ger) här och nu en promenad på 2:45. Jag skulle kunna lägga upp det som en timmes jogging och en timmes promenad. Skulle kunna göra det lätt för mig och ta med mig cykeln på en 5mils tur?? Många val som landar i att det får bli en promenad. Med siktet mot tjejvasan tar jag mig först upp för hammarbybacken och klättrar sedan vidare på en strosande tur i Nacka reservatet. Det blir bra för en dag som denna :) Siktar även på lite mage och armar..

(Vårens oplanerade investering bygger jag långsamt mod för att använda frammåt för det långsiktiga 3-4 års målet. Så i vår får jag lära mig ståpå med inlines. Försöker att inte lägga någon press och krav i det...)

Efter detta långpass ska jobbet få en stunds fokus. Men först lite lättare lunch (som i lättlagat)..

Vilar i tårarna

Jag blir gråtmild ibland. Idag är en sådan dag! Har skrivit många rader i mitt huvud här i min reflektiva stund till känsloladdad Singer songwriter musik. Musiken fyller mitt hem låter ett par tårar trilla sakta ned för min kind.. Och börjar nu känna mig lite lättare, lite befriad.

Så många tankar snurrar i tystnaden, så många reflektioner far igenom min vardag, kommer fram i stunder, framkallar tårar, förfaller i glömska och så söker sig livet frammåt igen. Kanske tar jag några skutt i sidled eller tillochmed många, vandrar bakåt en stund skuttar på längs livets väg med pigga ben. Stannar upp vilar, trampar snett, strosar långsamt i dimma, virrar vilset i mörker, trampar bakåt i dagens ljus. Vandrar ensam, vandrar samman, följs åt, skiljs, njuter gemensamt av ett ögonblick som flyr, kommer tillbaka starkt och fladdrar flyktigt vidare. Parallella stigar, skilda vägar så flätas de samman flyktigt för en stund och ögonblicket lyfter vardagen vidare, frammåt, utåt i sidled på andra spår..

Vad är det i allt detta som någonsin består???

inspirationen, livet, döden..

Den 20:e oktober 2012 skrevs ett inlägg på en fantastisk författare och musikers blogg.. En människa som allt för tidigt gick bort.. 

Den 20/10 2012 kommenterade jag med följande ord:

ord från tystnadens rum20 oktober 2012 20:04

Kröp precis upp i soffan med en filt för att läsa "Hur man närmar sig ett träd". Ett infall fick mig att surfa in på din startsida och boken blev snabbt utbytt mot ditt senaste inlägg. Dina ord fängslar mig, får mig att koppla bort omvärlden fullt ut och slappna av i nuet. För första gången orkar jag läsa alla kommentarerna. Upplever att de nu andas mer ödmjukhet och färre goda råd och hejja rop. Som om vi läsare också tycks ha accepterat att vi idag inte kan veta vad som imorgon ska ske. Vi kan planera, forma och skapa för att göra dagen till något, men det oväntade och oanade finns alltid där som en vandringsled villig att styra om vandringsleden som vi följer. Att ha döden mer verkligt påtaglig och sannoliksstyrt mer troligt nära måste vara väldigt speciellt, märkligt och svårgreppbart. Ovissheten är den tuffaste dimman och stormen att rida ut, vetskap gör situationer lättare att förhålla sig till. Jag är en främling, jag skulle kunna knacka dig på axeln och viska i det dunkla. Kristian jag vet en sak om dig. Jag vet att du inte kommer att dö än.. Jag kan skriva det, jag kan hoppas, jag kan låtsas vara något som jag inte är och påskina att jag vet något om saker som jag inte har den blekaste aning om. Lika lite som jag med säkerhet kan veta att jag kommer att vakna for att fortsätta vandringen på mitt liv imorgon. Sannolikheten är stor och prognoserna är goda, mest troligt vaknar jag för att fånga en ny söndag i mitt liv imorgon, men jag kan inte med säkerhet veta! Vi är alla inför döden lika.. En melankolisk men njutningsfullt halvtimme. Tack för pausen, skogen och den oanade älgen. Vem vet om lr var lasersiktet pekar...?

Det skulle visa sig att cancern kämpade nära nog ännu ett år iaf ca.11 månader innan dess lasersikte fällde ännu en allt för ung människa. Mitt liv vandrar fortsatt vidare, mitt skrivandes tillfälliga inspirationskälla finns inte längre.. Hans ord var så fanrastiskt mycket klokare och vackrare än de ord jag sprider till min omvärld.. Och ändå fortsätter jag att skriva. Jag frågar mig själv varför och tror att det är för att jag behöver det, jag behöver dessa stunder att oavbrutet få höras... Det spelar ingen roll om någon läser, det är iaf vad jag inbillar mig själv.

Cancer har alltid varit en sjukdom som jag i mitt liv varit medveten om att den existerade.. Den kom till min medvetna kännedom 1979, jag var då 3 år gamal och min farmor rycktes allt för tidigt från oss hon hade leukemi och jag tror hon var en av de första patienterna i sverige som behandlades med cellgifter.. Jag var för ung för att förstå och egentligen även för att minnas, men det finns vafa fragment i mitt minne från denna perioden i mitt liv.. Jag grät förtvivlat, ensam i mitt rum den dagen jag var övertygad om att farmor dött. Idag vet jag inte om de minnesfragment jag har är från den dagen jag fick veta att hon dött eller från en annan dag när jag trode att hon dött. Vi pratade aldrig om farmor efter hennes död, någon enstaka gång såg vi henne på kort, nämnde hennes namn. Men som med de flesta av känslor så pratade vi aldrig om dem.. Det var det jag växte upp med att stänga in och gräva ned det som känns. 

Vi besökte graven och satte blommor ofta i november vid alla helgons dag, tror jag om jag inte även där minns selektivt.. Allt blir vagt och diffust när det inte pratas om. 

Jag har mycket inom mig som jag skulle vilja skriva idag. Om kärleken, livet, vardagen och tankar om den. Men tankarna springer iväg från mig snabbare än vad jag hinner fånga och det blir bara dessa korta, diffusa glimtar som tittar fram.

Detta var mitt första medvetna möte med döden, det var 1979 det året då cancern tog min farmors liv...

Ta min hand

Visa mig vägen....

Det bor ett hopp om värme och kärlek i mitt hjärta, hoppet glöder med svag låga. Jag är trött och samtidigt så uttråkad som att energin inom mig kvävs av att det blir så mycket kutym, måsten och ekorrhjul. Friheten, drömmandet och önsketankarna får inre rum i den kyliga höstvinden..

Jag ska ta hand om mig, vara rädd om mig, lyfta mig och inte trycka mig ned, jag orkar orka lite till och lite till.. Skriker inte, andas tyst och sakta, sakta suckar lågan i mitt hjärta lite långsamt vidare.. Den är utbränd, slocknad, försummad, men glöden andas sakta söker syre och når åter upp till ytan igen, flammar upp tänds, slocknar långsamt... Går på sparlåga och lever vidare i ensamheten där ingen med mig bor..

Jag längtar efter att få komma hem och vara saknad! Jag lånar en liten stund av den ovillkorliga kärleken en fredagskväll, bygger lego andas småbarnsliv och njuter kungligt..

Jag är så tyst, osäker och tröttnar lätt på mitt eget sällskap.. Fäller en stilla tår, lättar på trycket, flyger runt i den fiktiva cybervärlden och längtar ut, ut i frisk luft och natur.. Ta min hand och visa mig vägen, efter stigen, genom skogen, uppför berget, ut på åkern, genom dimman in i solen.. Ta min hand och håll den hårt, varmt, tryggt och stanna här i min tillvaro, dela min framtid, var en del av mitt liv, i min vardag..

Ta min hand och hjälp mig ett steg på vägen, ta min hand och låt mig hjälpa dig ett steg.....

Håll min hand i tårarnas land!

Kan inte förstå...

Jag vill skriva, andas dina andetag....
Jag vill vila, sova i din famn ett tag....
Jag vill vandra, talas vid ett litet tag..
Jag vill så gärna förstå, veta hur du mår, höra din röst och dela dina tankar...

Jag vill dela mitt liv, vara enad i mina kliv.. Jag ville leva i min bild, den bild som suddats ut ..
Jag vill sjunga och va glad, leva varje dag. Trampar vidare min stig och hoppas att en dag räcka till..

Godnatt godnatt min fina skatt,,!

A walk on the darkside

Är det mitt destruktiva jag som far fram? Raserar, isolerar, sårar och känner rädsla för framtiden..

Solen skiner från en klarblå himmel det är en vacker fredag i september. På bussen mot jobbet sitter jag och försöker samla ihop spillrorna av den jag är.
Vi bygger upp och raserar, väljer nya vägar, bygger om bygger ut, står emot jordbävningar, raserar och bygger om på nytt igen. Vi trampar nya stigar, vandrar gamla vägar, bevarar, raserar, bygger upp, bygger om, bygger nytt. Vi översköljs av floder, skapar fåror, gräver gropar, bygger om, bygger nytt, bygger upp och så snurrar det runt, kretsar om, kretsar kring, omgärdar, utesluter, omfamnar, nedtecknar och åker fram, ned, upp och ut..

Hjärtat ropar, längtar, väntar och om igen bygger nytt. Bygger en sköld av pansar som klarar de verbala anfallen som omger mig..

Jag är ingen bra tjej, ingen bra människa! Men ändå bra iallafall...

Vandrar sorgset vidare idag. Tar ett djupt andetag, suckar tungt lyfter blicken, samlar ihop  mig och möter vardagen.

Fredag idag, skönt!!

vandrar inte ensam

Sömnen omsluter mig, som en dimma förvandlar den min medvetna vakenheten till ett diffust virrvarr,  ogreppbar. Jag försvinner in i en dvala oförmögen att styra. Vaknar i mörker med tankar om döden. Förtvivlan omsluter mig, jag tänker svart. Där, då i sekunden vill jag bara dö, sluta ögonen och försvinna. Jag vill slippa smärtan som ångesten och rädslan bygger upp i min själ, slippa känna otillräckligheten, ensamheten, rädslan för att kasta mig in i det okända.

Flytet är borta, kampen åter, otillräcklig. Jag lyfter blicken, skakar om.. Söker styrkan att ge och stå stark. Söker styrkan att vända till en positiv vind!  Jag möter många argumentationsvilliga individer i min vardag, själv vill jag bara förstå men missuppfattas. Jag har den senaste tiden vid flertalet tillfällen mött personer som åberopar begreppet dialog.. Det läggs gärna i mina händer, som en börda på mina axlar, att det är jag som inte bidrar. Ges jag utrymme att resonera när jag inte får uttrycka det med mina ord när jag är den som inte duger för verkligheten? Är det jag möter eviga monologer? Och vem är den som mest talar? Om du vill förstå mig, lyssna till mig, tala inte om för mig hur jag ska tänka.

Ensamheten ligger framför mig, likt MountEverest tornar den upp sig. Oövervinnerlig eller extremt utmanande. Luften är tunn, svår att andas. Monologerna äter upp mig, knuffar mig mot kanten, vill få mig att trilla över. De vill inte att jag ska orka, vill att jag ska vara svag. Men jag reser mig, häver mig upp på platån med en arm. Skrattar åt min dumhet. Andas, vilar och sjunger..

Det finns visor och jag sjunger dem nu.

Det finns någon som väntar i natten, någon som längtar och vill känna på min kropp. Attraktion vad mer har framtiden i sitt kölvatten?

Från förtvivlan till hopp

För ett år sedan vid denna tid satt jag förmodligen på pendeln mot Södertälje efter en promenad i sommarnatten och ett som alltid lika vackert sommar Stockholm. Jag visste inte då att det skulle bli mitt livs förmodligen mest besökta promenader. Fortfarande sticker det inlägg jag gjorde den kvällen ut som mitt mest lästa blogginlägg ever. Jag tar för givet att det har med bilderna att göra och funderar på om jag borde publicera mer bilder och mindre text. För ett år sedan var mitt liv i spillror, min själ sargad och stött, min telefon trasig och jag förtvivlad. För ett år sedan hämtade jag ut min nya vita kompis till telefon som därefter följt mig troget utan bekymmer...

Igår gjorde jag återigen ett besök på samma telefonbutik och denna gången gick jag därifrån som nöjd kund och stolt ägare av en surfplatta.. Och jag förväntar mig att livet blir ytterligare berikat.

Ett år fyllt med äventyr och kamp mot stress och tårar har passerat.. Det har hänt mycket och jag är fortfarande ytterst förvirrad och samtidigt lycklig i flera av dessa händelser.. Jag har utvecklats och jag skriver mindre.... Svårt att bedöma om det är av godo eller ondo...

Jag prioriterar sömn framför skrivandet och väljer nu därför att lägga huvudet på kudden och drömma sött

ensamheten

den valda eller icke valda, den fria och den ack så låsta.. Att gå från att fasa den till att inte kunna vara utan. Vad hände med mig? Hur blev detta mitt liv här?

Jag har förlikat mig med det som för ett år sen var min stora rädsla. Jag har förlikat mig med att i min vardag är det bara jag.. Jag trivs bra med det för det mesta.. Visst kan jag önska att jag hade någon här att prata med ibland, visst kan jag tycka att mitt huvud ekar kusligt tomt..

Men jag mår bra här, jag trivs och har hittat en inre frid. Jag dippar ibland och fäller en tår men det är inte längre beständigt de negativa tankarna får inte fäste och tar över.

Semestern var underbart soft började vänja mig. Nu är jag tillbaka i vardagen och får lite lätt magknip, jag vill så himla mycket. Tidsoptimisten och dalkullan kickar in tänker det fixar jag, ingenting är omöjligt. Och så äts tiden upp av jobb..

Min cykel utsattes för stöldförsök häromdagen, tyckte jag klarade det bra där och då hanterade situationen, skickade in polisanmälan och kontaktade försäkringsbolag. Situationen påverkade mig mentalt mer än jag önskar, vill inte lägga energi på att vara rädd, vill inte att händelsen och människor som föranledde den ska få skrämma mig lr få den uppmärksamheten. Men det kan inte hjälpas händelsen påverkade mig, fick mig att känna saker och väcker ett annat perspektiv på ensamheten. Jag är sårbar och kommer alltid vara det i någon bemärkelse. Ensam är inte stark även om jag hittar handlingskraft och överlever.

Jag har många tankar just nu, tankar kring det som varit, det som är och människorna jag mött och möter i detta. Skulle vilja prata hela natten om livet och dess underliga vändningar, kärleken och det jag känner, upplever och om det finns något i mina överanalyserande tankar som har substans. Jag vill ha en livscoach som stannar vid min sida, eller är det kanske enklare att inte veta, inte känna för mycket vara vara låta det komma till en och ta för vad det är. Vad det nu är?

Känner mig förvirrad, stressad trött! Semestern tog slut för fort och kanske vill jag ha mer av dig.

Tankarna ekar tomt i huvudet i ensamheten där jag är svag men varje dag är jag!

Som stormen

En sådär 8 timmar kvar och sedan har även mitt 37:e levnadsår passerat förbi. Även om det började tungt har jag landat i många fina minnen,  fina stunder och livet traskar på trampar vidare på en ännu outforskad stig!

Så många tankar som ville ut i denna reflektion men här och nu kan jag bara vara... För trött för att skriva och somnar sakta in i drömmarnas land!

Jag känner en inre harmoni som förvånar mig dagligen, var kommer den ifrån vem hjälpte mig tända lugnet och stanna här i detta nya mitt liv..

17:e maj 2004

I bilen på väg till och hem från jobbet igår den 17:e maj 2013 reflekterade jag över datumet och händelser i mitt liv kring denna perioden tidigare i mitt liv. Som jag på radion hörde reportage från Karl Johans gate i Oslo påmindes jag osökt om den dagen för 9 år sedan då jag stod mitt i folkmassorna och fick ett samtal som påverkade mitt framtida yrkesliv.  Nu 9-år senare är jag fortfarande kvar på samma bolag.

Någon dag tidigare slutförde jag mitt livs 2:a Göteborgsvarv och landade i mål på tiden 1:57:24, sekunderna sämre än mitt 1:a lopp två år tidigare. 2 år senare knäckte jag nära nog min drömgräns 1:50, men snubblade över linjen på 1:50:32, hade jag vetat det kanske någon extra reserv hade kunnat plockas in, eller är jag helt enkelt inte tillräckligt målinriktad.

Det var 11 år sedan jag fattade beslutet att lämna västkusten bakom mig, och min dåvarande sambo fick valet att följa med eller bryta upp. Han följde mig då, men lämnade mig 7 år senare. Vet inte riktigt vad som drev mig eller om beslutet var rätt. Jag hade tröttnat på kroglivet, ville närmre föräldrar och morföräldrar och såg ett stundande familjeliv framför mig när studierna var klara och yrkeslivet väntade. Tänkte mig att jag skulle bli mamma inom ett par år, pratade nog aldrig så mycket om det med någon men det var vad som fanns i mina tankar..

Det var 18 år sedan som solen sken på oss under en fantastiskt fin maj när studentens lyckliga dagar väntade. 3 året på teknisk linje under Westerlundska gymnasiets tak närmade sig sitt slut och vi skulle snart bli lyckligt fria från den obligatoriska skolgången.. En period i livet med många blandade känslor! Då hade jag verkligen ingen aning om var livet skulle led mig i min framtid, tänkte just inte så långt framåt!

Tänk så annorlunda det blev! Idag sitter jag här ensam framför datorn, skriver i min blogg och har eurovision song contest som bakgrunds musik. Möjligheterna att bli mamma känns långt borta och det livet som jag trodde var min framtid kommer aldrig att inträffa. På sätt och vis är jag som tillbaka till den framtidsbilden som låg framför mig för 18 år sedan. Som ett oskrivet blad, där vad som helst skulle kunna hända.


 

Att bli lämnad

Startade dagen långsamt..
Lekte en stund med tyg och tog tillvara på en stund av kreativitet genom att testa lite olika varianter på vilka en klänning jag har skulle kunna formas.. Till det lite kinesisk silkes känsla och det enda som fattades var prinsen som kommer och räddar mig från livets alla sorger.. Kanske inte, men konstaterade iallafall att den hade potential att falla på lite olika sätt och att den nog istället för att sys om kan varieras genom att sätta upp den med lämpliga accessoarer. Faktum är att jag gillar att sy och att skapa variationer på kläder, jag har utövat det ganska sparsamt de senaste 25 åren och är inte speciellt bra på att göra någonting av de små stunder av kreativa idéer som ibland kommer farandes till mig, ger det inte tid och utrymme. Men vem vet en vacker dag kanske det händer!

Under morgonen dök en och annan reflektion från det förflutna in i mina tankar och för att inte låta dem får allt för stor förankring i min idébank skakar jag snabbt av mig dem. Något som flög igenom var en undran: Kommer jag alltid att vara hon den som blev lämnad och allt vad det innebär i tolkningar och funderingar. Jag vet den vägen är inte för mig att vandra, det är inte så jag bör se det och det är inte så jag betraktar mig själv. För nu idag i detta ljus kan jag se att jag är värdefull som människa, individ och person. Att jag kan älska mig själv och bli älskad av andra!! Det har suttit hårt inne och jag har trampat i ett och annat klaver längs vägen. Jag hoppas mig inte ha sårat dem jag älskar för mycket på min krokiga väg.

Jag startade denna bloggen som en av de ogenomtänkta saker jag drog igång i min strävan att bli hel, stark och må bra efter sviterna av en separation som totalt krossade mitt hjärta.

Skrivandet blev min terapi och den plats där jag gav mig själv utrymme att finnas till. Det blev en plats att dela med mig för andra, en övning i att inte stänga in och svälja allt. Samtidigt en livlina att hålla mig i.
Jag öppnade mig ganska mycket och skrev från hjärtat på ett sätt som kanske inte var helt genomtänkt i alla lägen. Men det var det jag behövde och någonstans i hela den där underliga processen fick det mig att må bättre. Livet gick vidare, jag vågade satsa och tro på kärleken och framtiden igen.. Det var ett intensivt år, det roligaste och tuffaste jag någonsin gjort på jobbet och hade jag inte precis klivit ur en depression hade jag förmodligen klarat det bättre och kanske till och med lyckats spinna den positiva spiralen än mer uppåt. Men jag var inte riktigt färdig, lärde mig vad jag såg som viktigast att prioritera och det var de facto inte jobbet. Trodde på förhållandet, satsade på det och ville mer men tyvärr fungerade det inte, jag önskar jag kunde ha fått ett svar på varför, men det skulle bara inte vara så.. Kraschlandade en höst. Tog upp skrivandet igen med en tanke att hålla det borta från känslornas plan, men insåg snabbt att det är med och om känslorna jag behöver skriva. Kan inte fullt ut vara den oberörde betraktaren som står utanför och sakligt blickar in, kan inte hålla mig till fullständigt korrekt svenska. Jag måste som härma men ändå göra det på mitt sätt verkar det som.

Jag är nu starkare, friskare, helare och mer jag än jag kan minnas att jag någonsin har varit. Stormtrivs i mitt hem, tränar på en bra nivå, skriver emellanåt för att lätta på tanketrycket, jobbar med ett annat focus och ser att det finns mycket här i livet att upptäcka och återvinna. Visst är det ensamt, visst känns det tomt och nog kan tankarna eka i mitt inre när det inte finns någon att dela dem med. Men jag har förlikat mig med det som är här och nu.. Försöker njuta av det jag har och inte focusera så mycket på det jag inte har. Var sak har sin tid. ".. hoping that some day you will make a dream last.."

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva saker jag villl reflektera över, händelser som jag vill analysera, händelser i samhället som jag vill debattera för att förstå. Jag känner mig långsam, hänger inte med i alla svängar, har inte förmågan att ta till mig all ny information eller att minnas saker så att jag kan återge dem för andra. Det är skönt att inte längre behöva vara så duktig, att istället känna mig stolt över att jag är, att jag lever och att jag har alla de små guldkorn i mitt liv som jag har. Jag har ingen som finns i mitt liv kontinuerligt dagligen, bortsett från kollegorna på jobbet då men det är ju som en annan sak. Det är ingen som saknar mig om jag inte kommer hem och ingen som sätter gränser för mig. Tur att jag har mig själv och att jag blivit ganska så bra på att ta hand om mig. Jag njuter desto mer av de stunder jag får med dem som betyder saker för mig i mitt liv och jag hoppas att de ser och förstår att de gör det. Har den stora förmånen att ha underbart kloka människor i min familj, släkt och vänskaps krets. Jag har förmånen att ha de där människorna som inte kräver daglig kontakt, men som alltid finns där på ett eller annat sätt ändå. Som accepterar mig som den jag är. Jag är otroligt tacksam för det jag har och hoppas att jag inte ska glömma bort det så lättvindigt igen, för det händer att jag trillar och faller, glömmer distansen... speciellt i de stunder när hjärtat går sönder och livet tar en vändning som jag inte vill vara med om.. där jag inte har någon möjlighet att påverka utan bara vackert för köpa det som någon annan har bestämt sig för... i de ögonblick då jag blir lämnad åt mitt eget öde och inte ges en chans att stänga och reda upp. Det gör ont att ha blivit så djupt känslomässigt sårad, det gör mig ledsen att jag har behandlat mig själv så illa genom att tänka så låga tankar om den jag är.. Tårarna trillar ibland på mina kinder, sorgen över den förlorade kärleken.. vägen har format den jag är idag. Det bor en liten hare i mig, en räddhågsen sådan, en röst som har svårt för att göra sig hörd, en individ som fasar för att ta för stor plats. Jag har blivit bättre på att leva utan dessa rädslor, men de finns där och håller mig andra dagar hårdare än vissa.

Det du gjorde mot mig fick mig att känna mig värdelös, den händelsen och sakerna som du bara släppte olösta, det sårade mig djupt. Det har hänt, det är verkligt men det var där och då, det var de händelserna och de handlingarna, de är en del av dig men inte hela du och det är en del av mig men långt ifrån hela jag. Jag var hon som blev lämnad, den natten visste jag inte var jag skulle ta vägen eller hur jag skulle kunna ropa på hjälp för att någon skulle kunna förstå.

Sanningen är svart, sanningen gör ont och sanningen får mig att gråta men just där och då ville jag inte längre leva.

Jag kunde inte se någonting som kunde ge mig kraften att orka bära det sveket. Så som jag såg det då, nu har jag en annan förståelse för skillnader och gränsland. Det du försakade var vännen och hon kommer alltid att vara den försakade, men det finns mer än så i livet!!

Men jag överlevde, jag står här idag och jag är så glad för mitt liv och det jag har. Jag är stolt över mina känslor och den förmåga jag har att förlåta!

Det var den första separationen, den andra var något helt annat. En urladdning av överdrivna reaktioner från min sida. Det blev så mycket som blev fel, men det var sant det skulle antagligen inte fungera i längden..
Vi bryr oss om varandra och kommer förmodligen alltid att tycka det är viktigt att den andre mår bra.. det är medmänsklighet och så viktigt.

Jag har lärt mig att fånga ögonblicken att spara på det som fått mig att må bra istället för allt det som gått fel. När det är tungt tar jag fram något av de fina guldkornen och minns att jag i det ögonblicket hade det så otroligt bra.

Nu ska jag fånga denna dagen i verkligheten här och nu.

Detta blev ett märkligt inlägg, kanske obegripligt för många..
Some day i will make my dream last!

Valborg

Skönt med lite extra spontanledigt mitt i veckan! Även om det just såhär vid familjeaftons tider som ensamstående kan kännas lite småjobbigt och oplanerat att inte vara bjuden till höger och vänster för att fira i glada vänners lag.. Men egentligen spelar det mig inte längre så stor roll. Jag trivs rätt bra med min lugna oplanerade fritid. Den innebär ju tex att jag spontant kan tacka ja när föräldrarna vid 15 spontant ringer och bjuder in till midag vid 18. Så istället för den tänkta kvällen hemma med rostbiff och utforskande av vad valborg i mitt nya närområde innebär blev det lax med delar av familjen. 

Har ikväll blivit tokskrämd av min bror, skrattat friskt, ätit och druckit gott, busat med lillprins bus, sett att mälaren står högt, hört div olika fåglar, hört en brasa ta eld ur en mindre explossion, njutit av eldens lågor, träffat och samtalat med släkt, sett ett glädjande basketresultat, njutit av en fin kväll och avrundat med en halvlek fotboll.

Nu ska hon sova gott och drömma sött!

GodNatt 

bokmalen

Jag kommer från ett hem som alltid varit fyllt med böcker och jag började läsa kapitelböcker på egen hand redan som sexåring. Vi var på bibloteket med lekis och skulle låna något som vi själva skulle läsa. Som oftast ville jag göra samma saker som min syster som är tre år äldre, hon läste Katitzi och det ville jag också göra. Jag vet inte ens om jag minns denna storry rätt men envis som få lyckades jag iaf övertyga lärare och biblotikarie om att jag skulle läsa dessa böcker för egen maskin. Jag tror det var där någonstans jag började sluka böcker. Minns det främst som att det var på loven jag läste och tror att jag ganska tidigt började ta mig an de romaner som fyllde bokhyllorna där hemma.. Sommarveckorna i stugan åt jag Maria Lang och Agatha Christie.. En två böcker om dagen var inget ovanligt.. Sedan någon gång under högskole studierna slutade jag plötsligt läsa och sedan dess har mitt läsande gått i perioder.

Efter ett par år med få litterära intag har jag nu kommit igång igen och kan återigen låta mig slukas av berättelsens uppdiktade verklighet. Jag ser det sim att jag återigen har hittat hem!!

Ny vår

Det har andats vår i luften denna veckan. Vinterjackan har fått stanna i garderoben och även om mössan varit med mig så har den stannat rätt bra i jackficka och väska.

Hade under helgen en förhoppning och tilltro till att denna vecka skulle bli den då jag äntligen lyckas vända på mina morgonvanor och går tillbaka till att vara på jobbet relativt tidigt, men oj så fel jag hade. Morgontrött och osedvanligt seg blev det verkliga resultatet. Nästa vecka kommer ett nytt försök.

Tog en kort kvällspromebad innan sovdags u onsdags. Det blåste varma vindar, andades sommar och jag njöt i fulla drag av den närhet till vattnet som jag nu har. Kände en ofantlig lycka under denna promenad vilker var fantastiskt befriande.

Fredag, dagens rörelse: 45 minuter spinning, 5 armhävningar innan sängen hägrade. Var sugen på att ta en promenad eller joggingtur på kvällskvisten men tog det lite lugnt.

sov gott, imorgon vankas sol

Ett ljus i dimman

En grå dimma sprider sig över dagen, regndropparna trillar till marken och bildar en ridå av trötthet i luften. Denna måndag andas meningslöshet och tröttheten vill som inte lämna min kropp. Ingen fart, inget driv, ingen ork. Lunchen passerar utan några inslag av pigghet. Under eftermiddagens möten lyfter energinivån en liten aning och den utbildning som följer medför goda diskussioner, dialoger i samstämmighet och med intresserade deltagare. Den lyfter dagen en aning, eftermiddagen rullar på kroppen är trött, seg och har ont efter gårdagens joggingrunda. Jag släpar mig iväg för träning, tror inte jag har något att ge men kroppen reagerar bättre än väntat, jag utmanar mig själv mer än planerat och det känns bra.

Efteråt ställer jag mig på vågen, tänker att det kan vara intressant med en reflektion över det fysiskt mätbara. Jag blir förvånad, väger visst mindre än jag trodde. Och med en -2 kg på kontot (mot förväntad vikt) så börjar tankarna och funderingarna dra iväg mig åt ett helt annat håll. Jag ger mig ett tidsperspektiv och inser att jag tappat ca 7 kg sedan i somras.. Och ändå sitter jeansen uppe lite bättre av sig självt idag än vad de gjorde för ett par månader sedan. I bilen på vägen hem tänker jag på att detta vill jag skriva om idag. Hur många kilogram människa jag är, att jag är 61 kilogram verklig vad nu det kan tänkas betyda.. Är detta vad som sätter värde till min person? Hur många centimeter över havet jag når och med hur många kilo jag sjunker när jag närmar mig botten. Konkreta siffror, är det det vad som ger mig ett människovärde?

Det jag trodde skulle sänka mig har istället omvänd effekt det lyfter och piggar upp min annars så sega dag..
Jag får ny energi, orkar tänka kring och planera för de timmar av ledig tid som jag har till mitt förfogande innan John Blund sätter kuggar i hjulet för fortsatt aktivitet under denna dag. Kvällen blir inte som jag tänkte mig där i bilen på vägen hem, men jag får ändå endel gjort och även lite vila. Jag känner mig nöjd med denna min dag. Den har bjudit på en blandad kompott av känslor från hela dess spann.

Tänder ett ljus i min fyr, idag tänder jag det för mig och mitt liv. För alla de stigar jag har kvar att vandra, för min framtid vad det nu kan tänkas bli med den. Jag fäller ett par tårar när jag tänder mitt ljus, strax därefter landar jag i någon form av förlikning med mitt liv och så som det är bara just här och nu. Här i mitt hem!!

Här kan jag andas och samla ro att vandra vidare fram längs denna mitt livs brokiga väg, här ser jag hopp om en härlig vår och en underbar sommar. Och jag anar att jag framför mig har ett par underbara kvällar med fri tid och underbara ljusa sommarnätter att fånga.
Jag landar i detta idag, förlikar mig med bilden av mig själv, ser mig i ögonen och ser att jag är bra. Där i alla omvälvande känslor som landade i mig strax efter att jag tänt flera ljus för framtiden sätter jag mig på golvet mitt i mitt vardagsrum och landar. Strax därpå börjar jag sjunga, nya oskrivna låtar som ingen någonsin kommer kunna fånga, det är inget som jag normalt någonsin gör, men i denna stund kändes det fantastiskt att jag kunde åstadkomma dessa ord. Nu låter jag tröttheten komma över mig igen, men i denna stund med nytt
hopp och med energi som andas, den uttråkade tröttheten som inte ville lämna mig i morse är nu borta och jag ser ljuser och långsamt skrämmer det bort den gråa horisonten till förmån för underbart glada färger.

Sov nu gott min vän

steget efter

Fånga dagen, leva här och nu.

Jag stannar upp och låter hjärtat vila, allt tycks ha blivit så komplext. Mitt hjärta påstår att det finns något äkta men vem vet det kanske spelar mig ett spratt. Undrar stilla vad som gör att allt blir så fel, varför jag inte lyckas med det där att knyta kontakter för ett långt och otvunget samtal. Varför orkar jag inte riktigt, varför räcker jag inte till??

Solen som gick ned...

vill skriva massor, men ögonen ger upp. orkar inte vara vaken längre.

Sov gott inatt mina vänner, var ni än är..

Då orden inte räcker till

och tystnaden övergår i en tomhet fylld med utrymme att tänka och analysera.
Ibland kommer känslor bubblandes när jag minst anar det.. låter dem bubbla, tar livet som det kommer. Tänker utan att överanalysera, mest konstaterar att det är mycket jag inte vet. Skulle vilja samtala i en oändlighet och tystnaden säger mer än 1000 ord, ger utrymme för fantasin att flöda. Sparar det vackra i minnet och låter dessa minnen komma till mig som en stärkande kram i den tysta ensamma natten.. Vissa dagar ger mersmak åt livet, framtiden är ett oskrivet blad

jag ska vagga dig till sömns en kväll...
den dagen i framtiden då ska jag skänka dig trygghet och ro och för din skull ska jag vara stark nog att stå emot livets faror och fallgropar...

när ljuset gryr ska puzzelbitarna falla på plats och i tystnaden ska jag finna ro att vara ensam

en dag ska kärleken få plats!

låt aldrig hoppet dö.. så länge dina andetag flödar så länge hjärtar slår finns det liv

kärleken den kärleken..

I mitten, mellan glädje och sorg..

Vaknar en söndagsmorgon, varken pigg eller trött, varken glad eller ledsen, varken hungrig eller mätt, men ändå mer hungrig. Det skulle kunna uppfattas som ett stadie av likgiltigher men jag känner mig levande och fylld av empatier inte känslomässigt avstängd som begreppet likgiltig innebär för mig. 

Veckan som gick har varit neutral och bitvis ganska ensam men ändå riktigt bra och energidepåerna har fyllts på, jobbet har knatat vidare och stressen har inte tagit över och fällt krokben för mig. 

Det har flugit många tankar med reflektion genom huvudet, ämnen och frågeställningar som jag så gärna hade vädrat med någon. Så som det inte har blivit.

Mina vänner bor på FB, lr nej det gör de såklart inte de har sina hem på olika platser i vårt avlånga land. Internet är bara ett medie där jag kan vara dem lite närmre när den fysiska närvarons möjligheter är begränsad.

Jag sörjer med en kollega idag. Hon berättar om två små pojkar som just förlorat sin mamma. Pojkarna är i samma ålder som hennes döttrar, jag kan inte ta till mig och förstå, kan inte leva mig in i detta hemska. Kan bara konstatera att livet är fruktansvärt orättvist! Vilken sorg och smärta, hur många varför flyger genom dessa människors tankar idag och frammåt? Det är obegripligt och så fruktansvärt sorgligt. 

Jag glädjs med min syster idag som har ett "Gött liv" och jag gillar det. Jag vill inget starkare än att mina syskon och deras barn har det bra.

I veckapn har det debatterats och diskuterats näthat, det är ett upprörande ämne men ack så viktigt problem att belysa. Lyssnade på P3 i fredags och de var inne på och nämnde problematiken ur ett perspektiv som jag också delar och som gör frågeställningarna så fruktansvärt svåra i debatten. Det handlar om näthat men också om så mycket mer. Det handlar om härskartekniker och diskriminerande påhopp för att förminska. Justdetta har jag också varit med om flera gånger, inte på detta överdrivet kränkande sätt där hot blandas in utan bara som subtila "lilla blonda tjej du kan ju inte detta med teknik" antydningar. En annan sanning är att jag är utbildad ingenjör som jobbat snart 10 år med kvalitetssäkring. I feedback från människor som jag jobbat konstruktivt med får jag feedback om att jag är kompetent och duktig. Men just under normingfasen i nya grupperingar blir jag ofta missförstådd, speciellt som jag har en kravställande roll. Det är främst experter som har en tydlig bild av hur det måste göras som häver ur sig denna typ av maktmissbrukande och för mig som individ faktuskt kränkande kommentarer. Det att använda förmimskande "lilla du" antydningar är det sällan någon som reagerar över av dem som står bredvid och tittar på. Jag kan förstå hur kränkande det känns att få direkta hot kastade på sig och vilken maktlöshet det skapar att inte konstruktivt kunna bemöta eftersom förtryckaren är så omedveten och oemottaglig. Det är ett viktigt och ack så svårt ämne som påvisar att under ytan har jämlikheten många stegar kvar att bemästra innan vi har ett samhälle där vi är lika i ordets talade och skrivna jämförelse.

Jag är ändå så otroligt tacksam att jag är född i sverige! 

Nu vill hungern ha sitt. Har inte tömt veckans reflektioner ännu men detta får räcka för nu.

Ha en fin dag vackra människor!!

Värme och medmänsklighet

Skrivandet har liksom kommit av sig. Jag vet inte hur jag ska få fram något bra på tangentbordet, låsning deluxe, tvivlar på att jag skulle ha något att komma med, något som skulle kunna hjälpa en annan människa på något vis.

Jag ville skriva ikväll, men ögonen vill sova och jag ger efter för sömnen och kylan som tränger sig på..

Får ta tag i detta sökandet efter mig själv en annan dag!

En varm öm kram till er där ute som behöver den.

På det 13:e i 2000-talet

12+1 = 13, Gott nytt år!!

Kalla fakta?
Tiden på bloggen är nu återställd till GMT+1, Stockholm.

De svarta tunga skyarna har skingrat sig från mitt sinne och jag känner mig "vanlig" - vad nu det är och om något sådant existerar. Dock just idag ganska långsam. Jag vet, glädjen kommer att flöda, tårarna kommer att rinna, jag kommer att bli frustrerad och arg och jag kommer att känna mig likgiltid och vanlig igen!

Jag dricker kaffe, har slalomsändningar på som bakgrundsbrus, damsuger, plockar bland mina saker, tänker på precis allt och inget. Jag bannar mig själv för att jag inte har en fullständig plan för min tid utan planlöst driver som ett vilset skepp utan hamn, och blir sedan arg på mig för att jag tänker så om mig själv. För detta är min hamn nu! Det är här jag bor, ensam och fri att bestämma precis hur jag vill förvalta min fria tid, helt efter eget huvud.. Alla möjligheter i heeela världen?

Och i allt detta är jag bara så förbaskat trött på mig själv och mina ständigt malande tankar.
Kan jag inte bara ge upp?!

Lite historiska perspektiv på mig själv? - Nä det handlar inte allt om mig, det handlar om livet, att leva och vara här och nu... Vill du diskutera och interaggera med mig? Jag gör det gärna!

Jag skulle kunna reflektera i oändlighet var leder det? Kanske till lite perspektiv?!

Jag kommer inte med så mycket eget, tar bara influenser från lite här och var för att jag tyckte att idén var god, kanske för att det passade mig och lite för att det var vad som dök upp framför mig just där och då.

Men helt ärligt, jag har lite svårt att fånga vem jag är, var jag står och framförallt hur andra uppfattar mig? Finns det längre någon som känner mig och vet vem jag är? Är jag totalt förändrad och konstig eller är jag någonstans i mig samma som jag en gång var när jag var flickan, det lilla dagbarnet, dottern, systern, barnbarnet osv osv..

Jag är 11 dagar gamal i andra halvan av mitt 37:e levnadsår!

Och här börjar mitt år 2013 - de dagarna som gått och veckan som passerade var inskolningen.

Jag läste idag en artikel om barnlöshet den anger att "ofrivillig barnlöshet är enligt Världshälsoorganisationen en sjukdom som definieras med att man har försökt att skaffa barn i ett år utan att lyckas." "Ungefär hälften av de som misslyckats med att bli gravida efter första året, blir gravida under det andra" Dessutom förmedlar artikeln att vissa landsting har en åldersgräns på 38 och andra 40 för att få hjälp. Detta borde stressa mig och gör det i någon mening säkert, men jag känner mig inombords väldigt lugn inför just dessa faktum, varför? Har jag gett upp eller har jag en övertro på att det kommer att ordna sig, oavsett...  Det finns dagar när sorgen och den fysiska saknaden är mig övermäktig, det är sällan hela dagar längre. Jag har blivit bättre på att göra sådant som får mig att må bra och ta det för vad det är!

Som tröst följs artikeln av historier från "verkligheten" som ska fånga såväl de som inte har barn samt de som kämpat och tillslut nått till ett familjeliv. Jag tänker att vägen är det som är livet och målet är en vägvisare för att få mig att lyfta huvudet och inte blint stå still och stirra ned på mina fötter.. Om jag skulle leva med en diagnos på en obotlig sjukdom hur skulle jag leva mitt liv då? Och om obotlig, hur stora är möjligheterna till att bromsa, hämma, avvärja, gå runt, leva med dem? Har alla obotliga sjukdomar ett nedbrytande sjukdomsförlopp? Vad finns det för möjligheter och till vilket liv? Skulle det vara upp till mig att göra det bästa av det eller skulle jag kunna få hjälp? Kan jag leva med en obotlig sjukdom (tex ofrivillig barnlöshet) i all oändlighet? Kan någon människa leva i all oändlighet?

Andra kalla fakta:
1+1=2
Det är enklare att bygga en bro över ett definierat vattenflöde än att bygga ett liv, eller?

2013 ska jag våga säga att det ska bli ett golfår? eller kommer jag som vanligt att glömma bort det jag sätter upp och flyta med i de strömmar som fångar in mig och driver mig till andra vägval?

2012 var det året som jag

• efter 10 år lämnade Södertälje som min hemort i skatteverkets register
• flyttade till Nacka
• flyttade från Gärtuna till Snäckviken

• lät mitt hjärta krossas igen (så dumt och kantat av missförstånd)
• genomlevde ett yrkesår med stora kontraster och förändringar 
• trode att jag föralltid förlorade min syster i mitt liv, (så fånigt av mig)

• firade ett gäng med jubilarer

• besökte Turkiet för första gången
• såg London i regnigt rusk och på hög nivå i London eye

• Åkte skidor på längden och på tvären
• inte tog mig igenom ett enda motionslopp
• hade en bra utveckling i styrketräningen
• bara spelade 3 rundor golf på hela sässongen

• jag tröttnade på min Sony VAIO VGN-FW21E,
• jag blev ägare av en Sony Experia S mobil, (undrar vilket fack jag hamnar i nu?)
• det var 5 år sedan jag fanns på FB och året då morfar (87) blev en FB profil

• Jag lärde mig ge musiken större utrymme i mitt liv igen
• bevarar Kent och sugarplum fairy som sommarens känslomässigt bästa konserter
• Mando Diao släppte Infruset
• Petra Marklund kom ut på svenska med Inferno
• Metallica blev tillgängligt på Spotify

och så mycket mer...

Vad 2013 kan tänkas erbjuda har jag inte den blekaste aning om.

och nu..

Http://isitfriday.org

och jag tror tiden på bloggen är ur led

pannkaks torsdag..

En vanlig traditionell lunch med god uppslutning ( vilket inte hör till vanligheterna på en torsdag i min korridor).. Traditionen i det hela var ärtsoppan ocj pannkakorna.

Dagen inleddes för övrigt med blodprov och sen frukost pga detta, men följdes därpå av en arbetsdag med bra matplanering, hyfsade möten, efterlängtad gruppkänsla och avslutades med en bra diskussion...

Och nu sitter jag här i soffan och eftersvettas efter en skön joggingtur.. Glad att jag tog mig ut..

Kan summeras som en bra dag!

så var det onsdag..

Så måga svängngar och tankar som flugit genom denna dag och jag undrar hur jag ska kunna få ned något vettigt av det. 

Min reflekterande sida har gått på helvarv hela dagen, känslorna har bubblat och flödat i alla möjliga varianter.

Blir lite nervös av sjukhusmiljöer, tror inte det alltid har varit så men sedan den gången då kännslorna brann över och hjärnan höll på att gå upp i rök så har det fyllt mig med visst obehag... Lätt hjärtklappning och allmänt obehag fyllde mig denna förmiddag i väntan på min läkartid.. lyckades till att börja med sätta mig på fel ställe och vänta, reagerade sedan i tanken dömmande i första mötet med min doktor, tänkte att han såg ut att vara i större behov av vård än mig (som väl var lyckades jag skaka av mig denna tanke snabbt).. Fick ett möte, medicin och rekomendationen att denna gången inte ge upp innan symptomen, dvs svampen på min tunga försvinner.. Detta käbns lite jobbigt att skriva känns som risken att bli dömd och utdömd är stor.. Fick även äran att komma tillbaka till labet imorgon bitti för provtagning på fastande mage för att utesluta diabetes... Många tankar och känslor snurrade när jag gick och anspänningen som släppte gjorde det svårt att hålla tårarna tillbaka. Oro väcktes till liv, gjorde mig förvirrad och rörig, hög stressnivå... 

Jobbet tog vid, jagade på borde jag ha förutspått detta, kanske men sanningen är den att julen fick mig att koppla bort alla jobbtankar och det var inte helt smidigt att orientera mig tillbaka till allt som måste göras.. det redde upp sig till slut det med.

Lite mat, besök hos en vän puzzel, givande samtal och en för mig viktig stund hoppas jag kunde ge något tillbaka, hemfärd, ica och ett oväntat och inombords bubblande omvälvande möte.. Och här sitter jag nu och försöker landa i mig, skulle ha tränat idag och hade med all säkerhet behövt det.

en tisdagmorgon

Läst i metro i bussen påväg mot jobbet: "-Det är inget namn, utan en titel. Det är en person i landet som har den titeln, säger xxx, verksamhetsutvecklare på Skatteverket - en myndighet som tidigare har gjort sig känd för sin avoga inställning till svartjobb." Egentligen inte värt att sprida, men hur tänkte de där? 1) vad har det med att någon inte får heta Hans Majestät att göra? 2) Vem kom på taken att definiera skatteverket på detta viset? Det borde väll på något vis ligga i vetksamhetens överlevnadsinstinkt att ta avstånd till just detta arbetslagsbrott, lr? Nog för att jag inte är bäst på att urtrycka mig men ändå...

En helt vanlig måndag

2013 - nytt år nya möjligheter, skyldigheter, drömmar och fantasier!

Årets första arbetsdag kom och gick igen, passerade utan större acceleration eller skada. Möten, intensiva diskussioner, reflektioner, energidippar, styrke tankar, en verklighet där utanför fabrikens väggar som gör sig påmind och mig glad :)

Fisk till lunch, bilen hem, lagar middag, läser ett blogginlägg och njuter av orden, reflekterar, andas vidare, lägger en hand vid maten, häller ut kokos över halva köket, förbannar mig själv, städar upp efter mitt klanteri, torkar en tår, slänger ned lite mer energi i middagen, plockar, äter, andas, tv, musik, plockar fixar, skriva? vad? nej sova istället. Får nöja mig med de kreativa orden som kom ur mig tidigare idag:

Och manualen till det här som kallas livet fick jag inte heller i födelse present. Det kanske är det som är processen? Oavsett om jag har en sjuk dom, en frisk dom eller en livs dom till möjligheter och eller skyldigheter. Att vara och leva i det liv som är mitt. Kanske är det det som är processen att jag måste göra alla dessa valen efter mitt eget huvud och utan manual eller rådgivare hitta vägen i detta mitt liv. Jag avskyr och älska det i samma andetag! Du underbara människa som orkar ha denna självdistansen och humorn igenom allt detta. Du ligger många steg före och mina tysta tomma ord så många steg efter. Ska jag våga vara sårbar, ska jag våga hoppas och tro på en framtid, ska jag våga vara ensam, ska jag våga vara jag och leva mitt liv, vem ska samla ihop skärvorna om jag trillar och slår mig själv i tusen bitar? Hur mycket orkar en människa bära? Och så tar jag ett djupt andetag, torkar tårarna från kinden och återgår till köket, maten och den tysta tomma ensamheten! När maten är uppäten ska jag bygga styrkan! Men Hell's kitchen? Hur tänkte du ;) Ta fram Gordon och skrik lite!!

som en kommentar på.

Godnatt min värld!!