Från 22 september till 6 oktober en liten bråkdel av det som jag velat dela med mig av..
I Tystnaden och tomheten snurrar många tusen tankar förbi.. Jag skulle vilja fånga dem, förklara och visa fullt ut hur jag har det, vad som tynger mig, hur jag menade och vad jag ville få sagt. Men det som omsluter mig är tystnaden, regnet och ensamheten.
Tanken och meningen var att skriva mer distanserat, lite mer utifrån betraktat och inte så obegripligt. Det går inte så bra med det! Varför skriver jag? Det är som att det för mig är enda sättet att få stopp på dessa tankar som långsamt mal sönder mig. Det finns inom mig även en längtan och önskan om att dela och diskutera mina tankar med någon och när konversations möjligheterna inte finns där då blir det skrivna ordet det enda uttrycks medel jag har kvar.
Genomgår inte några behandlingar, har ingen läkares utlåtande om att jag skulle bära något som klassificeras att tillhöra gruppen sjuk! Så länge så är fallet får jag, liksom dem som vill döma mig acceptera och förstå att jag är precis lika frisk som dem. Från mitt perspektiv är otrohet ett lömskt, elakt och nära nog sjukligt lismande beteende. Lismande i betydelsen att vara sken trevlig för att i sin ego tripp kunna både äta och ha en kaka som individen som handlar får njutning av. Det är i samhället betraktat som en del av normal handling och den som utövar blir sällan dömd, ifrågasatt eller ut fryst Istället är det inte helt ovanligt den som utsätts för sveket som får bära den sociala skulden/bördan. För få individer vet hur de ska tackla en människa som är sorgsen och har blivit djupt sårad.. och någonstans i förlängningen är det endast upp till den som blivit sårad att leva med det, gå vidare vara glad förstå att det inte var så farligt, att det inte gör något, att hela livet och alla drömmar om framtiden samt tankar om ålderdomen rasade, grusades och förintades till aska. Jag lever, andas och är någonstans djupt inom mig tacksam för det. Jag har förmånen att vara född i Sverige, det ger mig många möjligheter..
och sedan orkade jag inte skriva mera på ett tag, två veckor senare läser jag på i kroppen min och tänker att det är dags att ta tag i det jag gått och längtat efter nämligen att skriva igen.. Blir inget under fredagskvällen, men nu sitter jag åter här framför tangenterna och följande flödar fram
Att ha varandra är en styrka i livet oavsett om situationen är oviss och allt är omöjligt!! Önskar jag kunde skriva något vackert, något värmande, något stort.. Hösten har tagit greppet om sommarens minnen, livet är förändrat och det som en gång var kommer aldrig riktigt åter. Framtiden är ett oskrivet blad, kanske kommer jag att dö ung eller leva länge, kanske får jag en gång en familj som förgyller min tillvaro kanske kommer jag för evigt att leva ensam, jag lever i ovissheten oförmögen att planera min framtid. Jag går och väntar på att livet ska komma till mig istället för att kliva ut genom dörren, ta för mig och leva i det som finns här och nu. Är det för att allt som finns är omgivet av tystnad och ensamhet, eller är det faktiskt så att jag har ett liv som jag lever här och nu?
Varför ska jag uttrycka mig, varför ska jag ge mig in i att kommentera, tycka skriva och svamla i en massa tomma ord som inte betyder något?? Eller är det faktiskt så att de kommer från mitt hjärta och att det är ord som längtar ut, tankar som inte längre vill gro i det tysta? Det snurrar så mycket där inne och jag önskar jag kunde dela med mig på ett sunt, klokt och vuxet genomtänkt sätt, att jag kunde ha distans och perspektiv, att jag kunde vara en människa värd att använda orden vuxen och ansvarstagande om. Det mesta i mitt liv blir dock bara bakvänt omvänt underligt och udda. Jag vill vara älskvärd för det är många som bor i mitt hjärta, istället påstås jag bli anklagande. Kanske är jag det, kanske är det fel, kanske borde jag se allt på ett annat sätt. Eller är det alltid jag som ska förstå och inte få så mycket visad förståelse??
Alltid antingen eller, aldrig rätt eller fel. För sällan ett möte med samverkande energier, med förståelse i tyst överenskommelse, sällan enkelt oftast svårt.
Men nu har den vilsna kråkan landat för en stund. Det jag skriver är obegripligt osammanhängande svårt! Jag vet inte varför jag skriver, jag vill bara sträcka ut en hand och hoppas, önska, drömma att någon ska orka ta den, hålla den hårt och vandra bredvid mig som en stark vän i natten, som en axel att gråta mot, som en tröst i smärtan. Nu har jag drivit mig själv in i smärtan och tårarnas land igen.. Jag gråter stilla tysta tårar.
Igår som jag kände mig så stark, så fri så harmonisk! Och så en natt med för mycket sömn och allt är förlorat, eller är det bara vunnet, samlat, jag går ifrån en stund, bryter tankarna i texten med annan distraktion och tårarna från smärtan landar andas frisk luft och lättar mot molnen. Jag känner mig åter fri, stark, trött men frisk!!
