Den 20/10 2012 kommenterade jag med följande ord:
ord från tystnadens rum20 oktober 2012 20:04
Kröp precis upp i soffan med en filt för att läsa "Hur man närmar sig ett träd". Ett infall fick mig att surfa in på din startsida och boken blev snabbt utbytt mot ditt senaste inlägg. Dina ord fängslar mig, får mig att koppla bort omvärlden fullt ut och slappna av i nuet. För första gången orkar jag läsa alla kommentarerna. Upplever att de nu andas mer ödmjukhet och färre goda råd och hejja rop. Som om vi läsare också tycks ha accepterat att vi idag inte kan veta vad som imorgon ska ske. Vi kan planera, forma och skapa för att göra dagen till något, men det oväntade och oanade finns alltid där som en vandringsled villig att styra om vandringsleden som vi följer. Att ha döden mer verkligt påtaglig och sannoliksstyrt mer troligt nära måste vara väldigt speciellt, märkligt och svårgreppbart. Ovissheten är den tuffaste dimman och stormen att rida ut, vetskap gör situationer lättare att förhålla sig till. Jag är en främling, jag skulle kunna knacka dig på axeln och viska i det dunkla. Kristian jag vet en sak om dig. Jag vet att du inte kommer att dö än.. Jag kan skriva det, jag kan hoppas, jag kan låtsas vara något som jag inte är och påskina att jag vet något om saker som jag inte har den blekaste aning om. Lika lite som jag med säkerhet kan veta att jag kommer att vakna for att fortsätta vandringen på mitt liv imorgon. Sannolikheten är stor och prognoserna är goda, mest troligt vaknar jag för att fånga en ny söndag i mitt liv imorgon, men jag kan inte med säkerhet veta! Vi är alla inför döden lika.. En melankolisk men njutningsfullt halvtimme. Tack för pausen, skogen och den oanade älgen. Vem vet om lr var lasersiktet pekar...?
Det skulle visa sig att cancern kämpade nära nog ännu ett år iaf ca.11 månader innan dess lasersikte fällde ännu en allt för ung människa. Mitt liv vandrar fortsatt vidare, mitt skrivandes tillfälliga inspirationskälla finns inte längre.. Hans ord var så fanrastiskt mycket klokare och vackrare än de ord jag sprider till min omvärld.. Och ändå fortsätter jag att skriva. Jag frågar mig själv varför och tror att det är för att jag behöver det, jag behöver dessa stunder att oavbrutet få höras... Det spelar ingen roll om någon läser, det är iaf vad jag inbillar mig själv.
Cancer har alltid varit en sjukdom som jag i mitt liv varit medveten om att den existerade.. Den kom till min medvetna kännedom 1979, jag var då 3 år gamal och min farmor rycktes allt för tidigt från oss hon hade leukemi och jag tror hon var en av de första patienterna i sverige som behandlades med cellgifter.. Jag var för ung för att förstå och egentligen även för att minnas, men det finns vafa fragment i mitt minne från denna perioden i mitt liv.. Jag grät förtvivlat, ensam i mitt rum den dagen jag var övertygad om att farmor dött. Idag vet jag inte om de minnesfragment jag har är från den dagen jag fick veta att hon dött eller från en annan dag när jag trode att hon dött. Vi pratade aldrig om farmor efter hennes död, någon enstaka gång såg vi henne på kort, nämnde hennes namn. Men som med de flesta av känslor så pratade vi aldrig om dem.. Det var det jag växte upp med att stänga in och gräva ned det som känns.
Vi besökte graven och satte blommor ofta i november vid alla helgons dag, tror jag om jag inte även där minns selektivt.. Allt blir vagt och diffust när det inte pratas om.
Jag har mycket inom mig som jag skulle vilja skriva idag. Om kärleken, livet, vardagen och tankar om den. Men tankarna springer iväg från mig snabbare än vad jag hinner fånga och det blir bara dessa korta, diffusa glimtar som tittar fram.
Detta var mitt första medvetna möte med döden, det var 1979 det året då cancern tog min farmors liv...
