Kalla fakta?
Tiden på bloggen är nu återställd till GMT+1, Stockholm.
De svarta tunga skyarna har skingrat sig från mitt sinne och jag känner mig "vanlig" - vad nu det är och om något sådant existerar. Dock just idag ganska långsam. Jag vet, glädjen kommer att flöda, tårarna kommer att rinna, jag kommer att bli frustrerad och arg och jag kommer att känna mig likgiltid och vanlig igen!
Jag dricker kaffe, har slalomsändningar på som bakgrundsbrus, damsuger, plockar bland mina saker, tänker på precis allt och inget. Jag bannar mig själv för att jag inte har en fullständig plan för min tid utan planlöst driver som ett vilset skepp utan hamn, och blir sedan arg på mig för att jag tänker så om mig själv. För detta är min hamn nu! Det är här jag bor, ensam och fri att bestämma precis hur jag vill förvalta min fria tid, helt efter eget huvud.. Alla möjligheter i heeela världen?
Och i allt detta är jag bara så förbaskat trött på mig själv och mina ständigt malande tankar.
Kan jag inte bara ge upp?!
Lite historiska perspektiv på mig själv? - Nä det handlar inte allt om mig, det handlar om livet, att leva och vara här och nu... Vill du diskutera och interaggera med mig? Jag gör det gärna!
Jag skulle kunna reflektera i oändlighet var leder det? Kanske till lite perspektiv?!
Jag kommer inte med så mycket eget, tar bara influenser från lite här och var för att jag tyckte att idén var god, kanske för att det passade mig och lite för att det var vad som dök upp framför mig just där och då.
Men helt ärligt, jag har lite svårt att fånga vem jag är, var jag står och framförallt hur andra uppfattar mig? Finns det längre någon som känner mig och vet vem jag är? Är jag totalt förändrad och konstig eller är jag någonstans i mig samma som jag en gång var när jag var flickan, det lilla dagbarnet, dottern, systern, barnbarnet osv osv..
Jag är 11 dagar gamal i andra halvan av mitt 37:e levnadsår!
Och här börjar mitt år 2013 - de dagarna som gått och veckan som passerade var inskolningen.
Jag läste idag en artikel om barnlöshet den anger att "ofrivillig barnlöshet är enligt Världshälsoorganisationen en sjukdom som definieras med att man har försökt att skaffa barn i ett år utan att lyckas." "Ungefär hälften av de som misslyckats med att bli gravida efter första året, blir gravida under det andra" Dessutom förmedlar artikeln att vissa landsting har en åldersgräns på 38 och andra 40 för att få hjälp. Detta borde stressa mig och gör det i någon mening säkert, men jag känner mig inombords väldigt lugn inför just dessa faktum, varför? Har jag gett upp eller har jag en övertro på att det kommer att ordna sig, oavsett... Det finns dagar när sorgen och den fysiska saknaden är mig övermäktig, det är sällan hela dagar längre. Jag har blivit bättre på att göra sådant som får mig att må bra och ta det för vad det är!
Som tröst följs artikeln av historier från "verkligheten" som ska fånga såväl de som inte har barn samt de som kämpat och tillslut nått till ett familjeliv. Jag tänker att vägen är det som är livet och målet är en vägvisare för att få mig att lyfta huvudet och inte blint stå still och stirra ned på mina fötter.. Om jag skulle leva med en diagnos på en obotlig sjukdom hur skulle jag leva mitt liv då? Och om obotlig, hur stora är möjligheterna till att bromsa, hämma, avvärja, gå runt, leva med dem? Har alla obotliga sjukdomar ett nedbrytande sjukdomsförlopp? Vad finns det för möjligheter och till vilket liv? Skulle det vara upp till mig att göra det bästa av det eller skulle jag kunna få hjälp? Kan jag leva med en obotlig sjukdom (tex ofrivillig barnlöshet) i all oändlighet? Kan någon människa leva i all oändlighet?
Andra kalla fakta:
1+1=2
Det är enklare att bygga en bro över ett definierat vattenflöde än att bygga ett liv, eller?
2013 ska jag våga säga att det ska bli ett golfår? eller kommer jag som vanligt att glömma bort det jag sätter upp och flyta med i de strömmar som fångar in mig och driver mig till andra vägval?
2012 var det året som jag
- efter 10 år lämnade Södertälje som min hemort i skatteverkets register
- flyttade till Nacka
- flyttade från Gärtuna till Snäckviken
- lät mitt hjärta krossas igen (så dumt och kantat av missförstånd)
- genomlevde ett yrkesår med stora kontraster och förändringar
- trode att jag föralltid förlorade min syster i mitt liv, (så fånigt av mig)
- firade ett gäng med jubilarer
- besökte Turkiet för första gången
- såg London i regnigt rusk och på hög nivå i London eye
- Åkte skidor på längden och på tvären
- inte tog mig igenom ett enda motionslopp
- hade en bra utveckling i styrketräningen
- bara spelade 3 rundor golf på hela sässongen
- jag tröttnade på min Sony VAIO VGN-FW21E,
- jag blev ägare av en Sony Experia S mobil, (undrar vilket fack jag hamnar i nu?)
- det var 5 år sedan jag fanns på FB och året då morfar (87) blev en FB profil
- Jag lärde mig ge musiken större utrymme i mitt liv igen
- bevarar Kent och sugarplum fairy som sommarens känslomässigt bästa konserter
- Mando Diao släppte Infruset
- Petra Marklund kom ut på svenska med Inferno
- Metallica blev tillgängligt på Spotify
Vad 2013 kan tänkas erbjuda har jag inte den blekaste aning om.
