den valda eller icke valda, den fria och den ack så låsta.. Att gå från att fasa den till att inte kunna vara utan. Vad hände med mig? Hur blev detta mitt liv här?
Jag har förlikat mig med det som för ett år sen var min stora rädsla. Jag har förlikat mig med att i min vardag är det bara jag.. Jag trivs bra med det för det mesta.. Visst kan jag önska att jag hade någon här att prata med ibland, visst kan jag tycka att mitt huvud ekar kusligt tomt..
Men jag mår bra här, jag trivs och har hittat en inre frid. Jag dippar ibland och fäller en tår men det är inte längre beständigt de negativa tankarna får inte fäste och tar över.
Semestern var underbart soft började vänja mig. Nu är jag tillbaka i vardagen och får lite lätt magknip, jag vill så himla mycket. Tidsoptimisten och dalkullan kickar in tänker det fixar jag, ingenting är omöjligt. Och så äts tiden upp av jobb..
Min cykel utsattes för stöldförsök häromdagen, tyckte jag klarade det bra där och då hanterade situationen, skickade in polisanmälan och kontaktade försäkringsbolag. Situationen påverkade mig mentalt mer än jag önskar, vill inte lägga energi på att vara rädd, vill inte att händelsen och människor som föranledde den ska få skrämma mig lr få den uppmärksamheten. Men det kan inte hjälpas händelsen påverkade mig, fick mig att känna saker och väcker ett annat perspektiv på ensamheten. Jag är sårbar och kommer alltid vara det i någon bemärkelse. Ensam är inte stark även om jag hittar handlingskraft och överlever.
Jag har många tankar just nu, tankar kring det som varit, det som är och människorna jag mött och möter i detta. Skulle vilja prata hela natten om livet och dess underliga vändningar, kärleken och det jag känner, upplever och om det finns något i mina överanalyserande tankar som har substans. Jag vill ha en livscoach som stannar vid min sida, eller är det kanske enklare att inte veta, inte känna för mycket vara vara låta det komma till en och ta för vad det är. Vad det nu är?
Känner mig förvirrad, stressad trött! Semestern tog slut för fort och kanske vill jag ha mer av dig.
Tankarna ekar tomt i huvudet i ensamheten där jag är svag men varje dag är jag!
