Sovmorgon

Äntligen är helgen här! Efter en vecka med många omställningar och långa pendlingar är det skönt att få landa. Sova länge, lr iallafall lite längre och utan väckning av klockan. Vaknar ändå ganska tidigt, halv åtta. Men behöver inte gå upp underbart! Ser en blå himmel genom fönstret, den lockar till att kliva upp... Läste ett vackert och sorgligt inlägg på bloggen som inspirerade mig att börja skriva igen. Eller ja det var ju koncerten med sugarplum där de pratade om denna blogg som var min verkliga inspirationskälla, men ändå. Igår läste jag iallafall ett tårdrypande inlägg om hans familj som avslutades med: "Hur ska dessa människor klara sig utan mig?" Det gav mig en tankeställare och jag vill lova att jag försöker hitta min väg att beskriva. Jag tänker många gånger liknande vackra tankar om de underbara människor jag har runtom mig i mitt liv, men jag låter det svarta ta över mig ibland, igen och jag faller.. Jag gjorde i somras en korkad jämförelse mellan min livsresa, att ta mig igenom svek, sårade känslor och deppression, med att kämpa mot cancer. I det inlägg jag läste igår på ikroppenmin så blir skillnaden för mig tydlig. När jag tappar fotfästet kan jag inte tänka "hur ska dessa människor klara sig utan mig?". Det enda jag kan fånga är: Hur ska jag kunna skona dessa fina människor från mig? Så att de slipper drabbas, slipper se, slipper känna att jag är ledsen, slipper se att jag mår dåligt. För jag vill så inte beröva dem glädjen, lyckan och den positiva livsenergin. Jag går ingen kamp mot en tumör min kamp är mot och med mig själv. Jag kan inte fly från mig, även om jag många gånger önskar att jag kunde vara någon annan. Det är läge nu att skriva, det är ett sätt att medicinera. Denna gången för att behålla perspektivet lära mig att tydligare, lättare hantera det som sköljer över mig utan att trycka mig själv under ytan. Det är läge att ta fram breven jag en gång skrev till mig själv för att peppa. Dags att trampa vidare på livets stig, acceptera och njuta av det som finns att njuta. En glad ingenjör i mina bästa år, lite sorgsen att jag inte har några barn och lite vilsen i min livssituation. Det kommer nya finna dagar, jag förlåter dem som inte kan förlåta mig. Mer kan inte jag göra det är inte upp till mig. Med hopp om en fin kväll för alla snälla.

En ovanligt vanlig onsdag

Jag har strävat ett tag nu för att komma upp i tempo och hitta ballans. Jag har de senaste månaderna upplevt en stark längtan efter att känna mig mer närvarande i det vuxna nuet, orka ta till mig vad som sker i världen och att kunna känna mig nöjd med jobb vardagen och trivas med att inte ständigt snurra i ett kaos av olösta problem. Och faktum är att det tack vare människor runt om mig, bra verktyg och erfarenhet nu tycks gå lättare och lättare att komma på benen, vända negativa tankespiraler och att be om hjälp. Jag är fortfarande en hopplös mästare på att skjuta upp vissa saker som kräver beslutsamhet till sista sekunden och där kan jag absolut bli bättre. Det kanske är så att jag blir tråkigare som person? Vad vet jag om hur andra ser på mig?

Det är mycket som jag skulle vilja göra, säga, fråga osv men jag får helt enkelt acceptera att det inte går att göra allt.

Denna veckan har det debatterats förslag på nya villaskatter, kommunikationshantering i föräldrarelationer med delad vårdnad. Det har rapporterats om misstänkt mord som tycks vara en tragisk olycka där en 23 åring dog. Jag tänker en stund på dem jag kände som hade som sport att hoppa mellan hustak, tänkte redan då och tänker nu igen att det var ren tur att inte olyckan var framme då. Undrar stilla om den nu rapporterade olyckan orsakats av något liknande. Infall i situationen, beslut som för stunden verkade som kul roliga. Riskbenägenheten hos människor är olika. Likväl som livets väg. Läste en blogg om ett annat livsöde i fredags: Ikroppenmin, en annan kamp, någon annans liv drömmar och verklighet. Alla har vi våra tankar, funderingar och yttre faktorer att brottas med. Jag kanske inte har så stor rätt att gråta, sörja, bli besviken men oavsett så dyker det över mig ibland. Kanske låter jag det ta orimliga proportioner kanske vill jag bara visa att det finns och hamnar i orimligheten när bemötandet är oförståelse. Det kanske inte var något du tänkt på eller ville tänka på. Kanske skulle jag inse och beakta det innan jag något sa? Kanske kunde du beaktat att jag fanns innan du gjorde... ? Vi är människor och vi är olika!!