Lät mig ; strax innan döden kom och tog över min inspirationskällas livslåga; knuffas ur total balans i livet av en enstaka människa som rent uppenbart ville köra över min tid och min person. Råkade på det gå in och ta smällen i en jobbsituation där projekt och tidplaner krockat...
Jag har på vägen de senastd månaderna lärt mig endel om hur människor fungerar och kanske framförallt inte fungerar. Många har ingen tilltro till mänskligheten, många sätter sin egen förmåga som för mer.. Många ser inte vägarna i det tysta, i det enkla utan ska med ord skapa det de tror ska vara den enda vägen.. Men stigar trampas av hur fötter, hovar eller annat som far fram i fysisk rörelse sätter sina upprepade spår. Ord kan påverka, styra mot en indikerad riktnig via ljudets rörelse, men de kan i sig inte forma vägen.
Svek - fastän du svikit mig trampat på mig, kastat smuts på mig och önskat livet ur mig står jag stark och tror på kraften i kärlekens låga. Lågan som brinner klart i mitt hjärta. Kärleken till livet, naturen och framtiden väcks åter. Jag vacklar, tvekar, glömmer och låter andra oviktiga ting ta för mycket plats. Men där i förtvivlan när lågan är påväg att släcka sig själv av kvävning kommer ett andetag in som en frisk vind och ger lågan nytt syre att fortsätta brinna för. Jag minns ett namn, minns en vän som likt stjärnorna i förtvivlan på ett mirakulöst sätt ändå finns där, ger en vägriktning och lågan tänds på nytt..
Jag vill skriva mera, skriva vackert förmedla och lyfta livet frammåt.. Men jag fortsätter här i skuggan i hoppet om att min framtid ändå kan vara fyllt av lyckans sken.
