Jag blir gråtmild ibland. Idag är en sådan dag! Har skrivit många rader i mitt huvud här i min reflektiva stund till känsloladdad Singer songwriter musik. Musiken fyller mitt hem låter ett par tårar trilla sakta ned för min kind.. Och börjar nu känna mig lite lättare, lite befriad.
Så många tankar snurrar i tystnaden, så många reflektioner far igenom min vardag, kommer fram i stunder, framkallar tårar, förfaller i glömska och så söker sig livet frammåt igen. Kanske tar jag några skutt i sidled eller tillochmed många, vandrar bakåt en stund skuttar på längs livets väg med pigga ben. Stannar upp vilar, trampar snett, strosar långsamt i dimma, virrar vilset i mörker, trampar bakåt i dagens ljus. Vandrar ensam, vandrar samman, följs åt, skiljs, njuter gemensamt av ett ögonblick som flyr, kommer tillbaka starkt och fladdrar flyktigt vidare. Parallella stigar, skilda vägar så flätas de samman flyktigt för en stund och ögonblicket lyfter vardagen vidare, frammåt, utåt i sidled på andra spår..
Vad är det i allt detta som någonsin består???
