wish you where here

Mången låt innehåller just denna fras.. första strofen som fyller mitt huvud är wish you were here mio my country man.. med en suck konstaterar jag att jag djupt efter strävar den dagen då mitt liv innehåller daglug tvåsamhet är djupt efterlängtan men sällan tycks livet så enkelt..

"So, so you think you can tell heaven from hell blue sky from pain..."

Ett är säkert, tystnaden förföljer mig och livet får en allt starkare distans från min själ! Att känna dig utesluten, ensam och oönskad att bli avstängd med motivet "nu ska jag fan ha kul och det har jag definitivt bara utan dig för jag är bäst och du är värdelös och förtjänar inte att få vara i sociala sammanhang". Nä ingen har uttalat just de orden men handlingen talar för sig själv!! Men någonstans i anklagelsen och betraktelsen är det oftast bara min sårbara/destruktiva sida som orsakar allt och som är så fel att hela jag blir värdelös. Att en motpart aggerade uteslutande, förtalade eller mobbade detta smiter de ifrån allt ansvar över!!!

I Wish you were here... du min vän som tillåter mig att skratta som låter mig få gråta som ger mig utrymme att dansa, andas och tillsammans med mig låter framtiden bli ljus, lycklig och tillåtande!!

Sanningen..

Det var en solig sommareftermiddag i min barndomsstad. Jag stod på det som normalt för mig var en parkering men som denna dag är första parkett framför en scen. Värmeböljan lyser med sin frånvaro. Det är inte lika underbart kvalmigt och festivalhett som ett par år tidigare då vi i en annan del av staden köade för att se samma band spela, på en annan scen under samma festival. Det är sommar, det är Borlänge, det är festivaltjejerna och jag (några tillkomna några saknade), det är lördag och scenen ska intas av Sugar plum fairy. Denna eftermiddag 2012 tittar solen fram och det känns sommar. Kontrasterna i livsglädjen hos mig är ungefär lika stora som temperatur skillnaden denna P&L dag 2012 kontra den P&L dag 20xx då vi stod utanför cozmoz och väntade på spelning. Grovt uppskattat en temperatur differens på mellan 10-15 grader. Då för x år sedan kokade Borlänge, där 2012 ger staden löfte om en fin sommarkväll. Med extra tröja i beredskap och med solen i ögonen står en vuxnare och mer sargad jag och väntar på konsert.

Jag väcker tanken om att återigen skriva till liv. Efter märkliga upplevelser, tvära kast i livet och med nyfödd önskan om att återigen hitta och landa i mig själv låter jag tanken gro. Jag lovar mig själv att vara distansierad och att inte på samma sätt öppna dörren till min sårbara själ.

Kanske skulle jag låtit tanken stanna och gå i graven där på parkeringen. Kanske skulle jag tänkt till ett par varv innan jag lät orden flöda fritt.. Och kanske skulle jag hindrat mig själv från denna oredigerade och orefkekterade publicerings taktik som jag använder mig av. Men sanningen är den att jag bor här i sorgens land en liten stund inatt. I sanningen är jag rädd, rädd för den mörka ensamheten.. Ensamheten som jag i någon mening själv valt, men som grundar sig på ett uselt beslutsunderlag.. Inte vill jag i mina drömmar vara så långt ifrån dem jag älskar och de som bor och alltid har en plats i mitt hjärta. Inte vill jag i mina drömmar att livet ska behöva vara så komplicerat och svårt. Inte vill jag i mina drömmar att konflikterna ska fjärma mig från det liv jag i mina drömmar hellst vill ha.. Sanningen den är en annan. Jag gråter tyst var gång jag hör Petra Marklund sjunga om sanningen! Jag har grubblat mig igenom många nätter, funderat kring livet, mänskliga möten, sökt svaret på varför i dess mest existensiellt förunderliga former. Har ofta allt för lätt ifrågasatt min egen existens, gömt mig och inbillat mig att min rätt till att finnas skulle vara mer begränsad än andras rätt.. Jag erkänner jag har behandlat mig själv illa och i det även människor som faktiskt bryr sig om mig.

Jag har lärt mig konsten hur man lagar ett krossat hjärta. Att samla skärvorna, dra ut taggar från ett hjärta som krossats på riktigt, för att vakna upp i oron att det enda som jag gjorde kanske var att fylla hjärtat som var trasigt med betong, hemska tanke.
Kärlek njutning och underbara stunder, att leva sitt liv för den inbillade kärleken istället för att njuta av och älska livet i sig själv så som det är och i de stunder av skimmer som anas!! Varje berusning har ett visst mått av baksmälla och i ensamheten kan såväl ett stort svart tomrum som en euforisk njutning av avslappning bo. Även denna storm ska orka ridas ut!!
Sex, drugs and rocknroll blandas med bullerbyidyllen och kontrasten blir outhärdlig, sliter mig i stycken får mig att

Snurra min jord igen..

på radion...
Godmorgon min värld!
Klockan är sex och väckningen säger att det är dags att gå upp. Jag vaknar långsamt tillsammans med det Stockholm som nu är en del av min vardag. Mina blå har varit öppna ett tag, vaknade återigen tidigt (före fem).. Passade på att vakna långsamt och låta min begynnande stela kropp få slappna av ordentligt. Nu känner jag mig mer redo att möta denna dag!!

Så nu är det dags för havregryns gröt, garderobs gissel, borsta en tand och därefter ta på vinterskruden och möta ännu en snöfylld decemberdag 2012, onsdag mitt i veckan och lucia nalkas.. Ljusen lyser vackert upp tillvaron och sommaren som gick känns avlägsen och främmande...

Hoppas ni alla där ute passar på att njuta av denna er dag på det sätt som möjlighet er ges. Är möjligheterna begränsade njut av det korta lilla ögonblick som ändå kan anas. Jag är övertygad om att var och en har minst ett sådant ögonblick att fånga! Jag slappnade stilla av i njutningen av att stanna kvar under mitt täcke och fylla tillvaron med dessa banala ord. Vilket ögonblick av njutning har andra människor på denna jorden fångat en dag son denna??

Se det snöar

Här och nu, i mörkret borde jag sova för längesedan. Ute blandas regnet med snö. Jag har ett opublicerat inlägg om sanningen som skulle länkas med musik, fyllas på med formuleringar och uttrycka delar av allt det där jag går och funderar på. Tankar kring kärlek,vänskap, livet och dess fallgropar samt alla mina egna små brister och fel!!

Men någonstans har sångerna fastnat, stockat sig i strupen och sväljs liksom gråten undan. Jag vill så mycket men hittar inte fram på min stig, går vilse irrar i cirklar runt tankarna. Jag når inte ut och heller inte in, fast i mitten utan mening utan mål..

Jag hade ett.. Blåbärsstigen 25

... där glödde glada färger grant. Jag hade en ... med färger. Det är näästan sant.. Någon som minns denna sången, den dök upp i mitt minne här ikväll strax efter att jag vandrat på en minneskavalkad med starka tydliga bilder från min barndoms hem. Någon som minns vad det var som var fyllt med färger? Just det ordet har här och nu för mig fallit i glömska.

Blåbärsstigen 25, föräldrarnas sovrum, dörren ut på altanen rummet med pianot, datorn bredvid sängen, bokhyllorna från ikea som än idag hänger med!! Väggarna i grönt och lister  i en mörk olivgrön nyans, färgen skulle antagligen beskrivas annorlunda av någon annan.. Altanen och den lilla trappen ned på gräset.. I den trappen startade syrrans och mitt korreografiska mästerverk.. haha var väll mest en banal samlung av rörekser vi plockat från olika håll och satte samman i en rörelse från altanen ned på gräset, via ett handstående i den lilla lutningen upp emot landet innan skogen, följt av en hjulning och diverse annat där emellan och efter.. Vi hade rolugt i denna leken och minnet får mig att le och må bra.. Hela min minnesvandring genom radhusets skrymslen och vrån är idag fylld av de positiva minnena glädjen och tryggheten. Jag vill ta hela världen i mina armar och krama livet hårt av lycka och glädje över att dessa minnen äntligen har letat sig fram till mig från den dunkla gömda vrån.. Det glädjer mig så för jag trode dessa minnen var för evigt dolda i det förgångna. Men så levande starka finns de här och stöttar mig ikväll och livet känns plötsligt återigen underbart!!

Det har blåst en försiningsvind genom mitt hjärta denna helg och jag hoppas att den kommit för att stanna och att det inte bara är min fantasi som spelar mig ett av sina oförutsägbara spratt... Jag kände mig utmanad att skriva om brustna hjärtan, saknad och sorg.. Men istället bubblar en massa starkt glada minnen fram ur vrån... De andra tankarna får vänta en stund..

Kan ha varit ett målarskrin som visan började, i tecten fanns dock ett melankoliskt inslag från krigsskadade färger. Men de färger som fanns var solgult, grönt för gräs och blad.. Och där någinstans i början av 80-talet satt en liten jag och sjöng sånger om att måla fred!

Regntunga skyar som en våg över höstens sprakande färger

Från 22 september till 6 oktober en liten bråkdel av det som jag velat dela med mig av..

I Tystnaden och tomheten snurrar många tusen tankar förbi.. Jag skulle vilja fånga dem, förklara och visa fullt ut hur jag har det, vad som tynger mig, hur jag menade och vad jag ville få sagt. Men det som omsluter mig är tystnaden, regnet och ensamheten.

Tanken och meningen var att skriva mer distanserat,  lite mer utifrån betraktat och inte så obegripligt. Det går inte så bra med det! Varför skriver jag? Det är som att det för mig är enda sättet att få stopp på dessa tankar som långsamt mal sönder mig. Det finns inom mig även en längtan och önskan om att dela och diskutera mina tankar med någon och när konversations möjligheterna inte finns där då blir det skrivna ordet det enda uttrycks medel jag har kvar.

Genomgår inte några behandlingar, har ingen läkares utlåtande om att jag skulle bära något som klassificeras att tillhöra gruppen sjuk! Så länge så är fallet får jag, liksom dem som vill döma mig acceptera och förstå att jag är precis lika frisk som dem. Från mitt perspektiv är otrohet ett lömskt, elakt och nära nog sjukligt lismande beteende. Lismande i betydelsen att vara sken trevlig för att i sin ego tripp kunna både äta och ha en kaka som individen som handlar får njutning av. Det är i samhället betraktat som en del av normal handling och den som utövar blir sällan dömd, ifrågasatt eller ut fryst  Istället är det inte helt ovanligt den som utsätts för sveket som får bära den sociala skulden/bördan. För få individer vet hur de ska tackla en människa som är sorgsen och har blivit djupt sårad.. och någonstans i förlängningen är det endast upp till den som blivit sårad att leva med det, gå vidare vara glad förstå att det inte var så farligt, att det inte gör något, att hela livet och alla drömmar om framtiden samt tankar om ålderdomen rasade, grusades och förintades till aska. Jag lever, andas och är någonstans djupt inom mig tacksam för det. Jag har förmånen att vara född i Sverige, det ger mig många möjligheter..

och sedan orkade jag inte skriva mera på ett tag, två veckor senare läser jag på i kroppen min och tänker att det är dags att ta tag i det jag gått och längtat efter nämligen att skriva igen.. Blir inget under fredagskvällen, men nu sitter jag åter här framför tangenterna och följande flödar fram


Att ha varandra är en styrka i livet oavsett om situationen är oviss och allt är omöjligt!! Önskar jag kunde skriva något vackert, något värmande, något stort.. Hösten har tagit greppet om sommarens minnen, livet är förändrat och det som en gång var kommer aldrig riktigt åter. Framtiden är ett oskrivet blad, kanske kommer jag att dö ung eller leva länge, kanske får jag en gång en familj som förgyller min tillvaro kanske kommer jag för evigt att leva ensam, jag lever i ovissheten oförmögen att planera min framtid. Jag går och väntar på att livet ska komma till mig istället för att kliva ut genom dörren, ta för mig och leva i det som finns här och nu. Är det för att allt som finns är omgivet av tystnad och ensamhet, eller är det faktiskt så att jag har ett liv som jag lever här och nu?

Varför ska jag uttrycka mig, varför ska jag ge mig in i att kommentera, tycka skriva och svamla i en massa tomma ord som inte betyder något?? Eller är det faktiskt så att de kommer från mitt hjärta och att det är ord som längtar ut, tankar som inte längre vill gro i det tysta? Det snurrar så mycket där inne och jag önskar jag kunde dela med mig på ett sunt, klokt och vuxet genomtänkt sätt, att jag kunde ha distans och perspektiv, att jag kunde vara en människa värd att använda orden vuxen och ansvarstagande om. Det mesta i mitt liv blir dock bara bakvänt omvänt underligt och udda. Jag vill vara älskvärd för det är många som bor i mitt hjärta, istället påstås jag bli anklagande. Kanske är jag det, kanske är det fel, kanske borde jag se allt på ett annat sätt. Eller är det alltid jag som ska förstå och inte få så mycket visad förståelse??

Alltid antingen eller, aldrig rätt eller fel. För sällan ett möte med samverkande energier, med förståelse i tyst överenskommelse, sällan enkelt oftast svårt.

Men nu har den vilsna kråkan landat för en stund. Det jag skriver är obegripligt osammanhängande svårt! Jag vet inte varför jag skriver, jag vill bara sträcka ut en hand och hoppas, önska, drömma att någon ska orka ta den, hålla den hårt och vandra bredvid mig som en stark vän i natten, som en axel att gråta mot, som en tröst i smärtan. Nu har jag drivit mig själv in i smärtan och tårarnas land igen.. Jag gråter stilla tysta tårar.

Igår som jag kände mig så stark, så fri så harmonisk! Och så en natt med för mycket sömn och allt är förlorat, eller är det bara vunnet, samlat, jag går ifrån en stund, bryter tankarna i texten med annan distraktion  och tårarna från smärtan landar andas frisk luft och lättar mot molnen. Jag känner mig åter fri, stark, trött men frisk!!

they teach you to be nothing at all...

Och någonstans i den evolutionen har vi ändå som människor, kvinnor och män gått emot att mötas i att vara något, tro på det du vill vara och att förverkliga de drömmar som du bär inom dig.

Det är inte alltid, iallafall inte för mig, så enkelt att ta plats att våga ha drömmar och att våga leva. Många gånger är det liksom enklare att följa någon annan, gå efter en annan människas tänkta planer eller att inspireras av vad någon annan tänkte sig att de skulle göra med sitt liv här och nu. Låna någon annans ord och reflektera utifrån ett uttalande som någon annan gjort. Att skapa själv är jag inte lärd till, inte i så vid omfattning iallafall. Även om jag är fostrad till och tror mig ha en förmåga att tänka utanför boxen, så kanske jag ändå inte gör det fullt så kreativt som dem som skapar "på riktigt".. 

Jag har som vanligt inte hängt med i allt som händer i medievärlden, men iom att jag följt bloggen som fick mig att börja skriva igen så fick jag även veta att det fanns ett klipp från en intervju som var väl värd att se. Så idag när jag äntligen fått igång möjligheterna att surfa från min dator satte jag mig ned för att betrakta denna intervju med Kristian Gidlund och sugarplum fairy i Jenny Strömstedt. De orden som jag bär med mig och vill citera från denna intervju är följande "Att inte sörja en person som faktiskt lever.." De orden satte sig i mitt huvud och öppnade mina ögon för mitt eget agerande och det ger mig även ett perspektiv i olikheten mellan situationer. För jag anser att orden är så sanna, så riktiga och ändå vill jag debattera kring dem. Jag vill bestrida orden om de sätts i ett annat sammanhang.. Men det är just det som är så farligt och även så förunderligt underbart med ordens betydelse och möjligheten att faktiskt plocka dem ur ett sammanhang och placera dem i ett helt annat. 

I en situation som denna där någon som står en nära och betyder mycket står inför det faktum att de "dömts till döden".. att där och då ta ut sorgen i förskott och börja sakna och sörja någon som i allra högsta grad fortfarande lever, det verkar för mig som ett handlande som leder till onödiga förluster av möjligheter till underbara stunder tillsammans.. I en annan situation av förlust som jag personligen levt mig igenom så är det för den som inte väljer ytterst märkligt och knepigt, svårt att förhålla sig till. Det handlar om förlust och sorg i samband med en separation, där individen i högsta grad fortfarande lever men väljer en annan väg. En väg som innebär att en annan person blir bortvald, utanförstående och kvar med ett liv och en dröm om ett liv som aldrig mer kan bli sann.. Jag blev inte dömd till döden men dömd till ett annat liv, ett liv som jag inte hade den blekaste aning om hur jag skulle tackla, en ny start som jag inte var beredd på, inte hade önskat eller någonsin kunnat tro. Förtroenden som sveks andra relationer i mitt liv som förändrades och människan som även varit min bästa vän var inte död, men för mig inte längre levande eftersom jag inte fick lov till att vara del av eller veta något av det liv som han nu byggde om till sitt eget. Självklart såhär i efterklokhetens spegel skulle jag ha låtit bli att sörja en person som faktiskt lever. Jag skulle inte heller ha fastnat så mycket i tanken på att se allt som en förlust, mig själv som ett offer och livet som en plåga... Inte gjorde jag det i alla situationer heller. Men det jag skulle vilja komma till är det i en sådan situation också fel att sörja någon som fortfarande lever? Att sörja som följd av en förlust som jag som människa lidit i mitt liv? äh jag tror jag lägger ned detta, mina tankar blev för komplexa jag orkar inte följa dem längre...

Så svårt att beskriva vissa saker. Kan bara säga att jag är ledsen över allt som har blivit så fel. Att jag önskar  det går att hitta en väg där jag inte står i vägen och där jag återigen kan uppleva underbara stunder med dem som betyder som allra mest för mig! Jag är hemma nu, i mitt hem det som ska vara mitt hem för en tid framöver. Där jag ska landa andas och ladda om för en ny omgång med detta som kallas vårt liv.. Jag hoppas det blir en bra tid med många ljusa minnen att fylla min bank med! Sov sött ni underbara människor där utanför mitt fönster. 

Det kanske kommer...

en dag när jag springer runt på gräsmattan till mitt hus och jagar mitt eftelängtade lilla barn som kiknar av skratt i lyckan av att springa och spänningen i att blu jagad. Sprudlande av lv och en blick fylld med bus. Jag hoppas den dagen är mug närmare än jag anar..

en dag när jag med tårfyllda ögon tvingas berätta för mina närmaste att jag bär på en livshotande sjukdom. Jag hoppas den dagen aldrig kommer till mig...

en dag när jag vaknar upp i mitt nya hem, förvirrad och yrvaken med en disorientering om var jag är i sinnet. Den dagen kommer till mig imorgon för nu ska jag somna in för första gången i detta mitt nya hem...

sov sött mina vänner, nära och kära, imorgon är första dagen för resren av mitt liv!! kram

Höstmörker och grynande ljus

God morgon min värld. På radion ljuder strövtåg i hembygden med Mando.. Jag tar mig tid att stanna upp lyssna klart till dessa toner, lyfter blicken och tittar ut på naturen utanför köksfönstret. Ser svarta tunga regnmoln fly och klarblå himel titta fram. Ser ut att bli en fin dag idag. Jag vill gå på strövtåg, njuta av den underbara himlen andas frisk luft och natur. Jag vill återse min barndoms skogar, se om bäcken lever kvar om stigen genom skogen som var vår genväg på vägen hem från lekis fortfarande bor kvar.. skogsvägen vi egentligen inte fick ta men som allt för ofta lockade oss ändå.. Jag tänker på min syster med sorg i hjärtat på hur fel allt kan bli, på hur tomt mitt livkänns och tårarna bränner bskom ögonlocken. Min tid att stanna upp på har passerat för denna morgon. Det som är viktigt på riktigt får pausa igen... Dags att vara en i mängden av arbetande vuxna som har en tid att passa för att ett projekt ska följa tidplanen...Om jag skulle dö imorgon har jag förlorat så mycket! Imorgon får jag styra lite mer vad jag gör med min fria tid. Tar ett djupt andetag, lyfter blicken, sätter mig i bilen och styr mot jobbet!!

När då blir nu och nu blir sen

En söndags promenad i vår vackra huvudstad. För att rensa tankarna, fylla lungorna med frisk luft och för att andas en stund. Bilderna talar för sig själva idag! Har så många ord inom mig som vill bli skrivna men de vill vila ett tag till det finns inget flöde just ikväll.. 

En underbar och sorglig söndag på många sätt och vis. 

Med hopp om en framtid....

Här och nu

Inspireras fortfarande av Kristian Gidlunds förmåga att uttrycka sig i skrift.

Några dagars vila, stöd i att landa i tillvaron, antibiotika och mindfullness övningar har gjort gott...

Det har flugit mången tanke genom huvudet kring livet, den resa jag varit med om och framtiden.. Att summera allt som fallit på plats känns mig övermäktigt.

Kan inte låta bli att förundras över hur mycket av det som Kristian skriver som jag kan identifiera mig med. Ser en bild från 80-talets Borlänge, reflekterar och förundras. Såg alla likadana ut där och då? Min syster och jag vi hade likadana tröjor och snarlik frisyr, var ett par år äldre och cyklade runt på andra sidan älven i förhållande till Kvarnsvedens pappersbruk. Hur mycket har vi som individer präglats av att växa upp i denna stad?

Tankarna och minnena drar på resa genom en tid som flytt. Här och nu ska john blund få ta över, fast det är så mycket jag skulle vilja få gjort och sagt så får det vänta, nu ska jag in i drömmens land på besök imorgon är verkligheten åter min omgivning. God natt min skatt.

Vem tar nästa steg?

Flickan och kråkan flyger aldrig ensam genom höstskogen. Musiken och andra människors ord fortsätter att motivera mig, framåt, utåt, vidare som nästa steg på en planka i obalans.

I min läsning flög maj fram som stormvinden i ett vändande hav, jag fascinerades, greps och kände igen mig. Orden beskriver situationer jag kan ta på, tänka mig in i och förstå. Förståelsen finns i någon mening men aldrig fullt ut, för jag var inte där då, jag skrev inte orden och händelserna som det abstrakta associerar till är inte upplevda av mig. Jag är ingen tankeläsare, men en förstående människa som kan finna tröst i andra människors ord och upplevda situationer. Jag kan glädjas med andra i det de finner glädje och jag kan gråta samman med den människa som lidit en stor förlust.. 

En ledsång i mitt liv under mitt "ljuva" tonårs Borlänge dock i en yngre inspelning, de vännerna som jag mest av allt drömde om.  

Åter till maj, i kroppen min, jag fastnade på den 14:e det var en måndag i år och någonstans här började mina tankar och skor gå helt galet fel med mig. Jag tröstas av orden från pojken med kråkan och känner så galet igen mig i formuleringarna, förstår inte hur det som skrivs här så klockrent kan associeras mot saker  jag själv upplevt och gått igenom. Är det kanske bara jag som söker tröst och finner den där jag minst anar? 

I musiken, i orden, i bilderna, i viljan att finnas leva andas och att få älska och att älskas!

Jag har svårt att erkänna det och att tillåta kroppen min att vara det men idag är jag hemma och vårdar mig själv! Hoppas detta inte behöver bli någon lång resa. Denna envisa hosta som följt mig till och från denna sommaren behöver dock få en chans till dämpning. Vill vara pigg kry och sprudlande glad..

Det har varit en sommar som på många de vis varit helt underbar och gett mig många positiva minnen att hänga framtiden på. Den har också innehållit ett par hjärtskärande episoder som jag hoppas inte ska få allt för långsinta följder i min framtid. Jag kan bara vänta och hoppas och förändra det jag kan påverka.. 

Vi är alla bara människor.
  

För att komma ikapp

Kämpar, sliter svettas för att komma ikapp med all missad läsning, alla glömda ord allt liv runtom som ska vårdas, underhållas och ömma.. 

Jag hittade så fina ord i det jag nu försöker läsa mig igenom "Det går inte att referera till någon annans uppfattning av hur kroppen reagerar. Det spelar ingen roll om det är kärlek, skrubbsår, ett knäckt näsben, en orgasm eller cellgiftsbehandling." ("Rovdjurs frossa. i kroppen min". April 2011)

Citatet ger mig tröst, jag kanske ändå inte gjorde en knasig jämförelse, för jag har gått igenom perioder i mitt liv med kroppsliga reaktioner ej möjliga att beskriva. Nu sitter jag här lite äldre, lite starkare, lite mer klarsynt och klagar liksom männen över en sketen förkylning.. ;) Eller ja riktigt så enkelt generaliserat har jag svårt att se på livet. 

Jag är nu inne i april och har en bit kvar till nu. 35 läsvärda kapitel i en fin liten bok!

Oavsett om det är en sjukdom en tanke eller en känsla så kan det abstrakt betraktas som en  kräfta i kroppen, eller cancer var det så det var, kanske en tumör som blandar mellan de elakartade och de godartade. Det ligger i betraktarens ögon och valmöjligheterna är många. En smärta är svår att inte känna, andra smärtor kan ignoreras och förtryckas hur hårt som helst. För när tanken styr är det ju "bara" att strunta i vad som känns, tänka bort existensen för den känslosamt styrda individen.. Eller hur fungerar egentligen vi människor och hur interagerar vi med varandra? Ett ytterst intressant ämne! 

Jag känner pressen, att jag borde jobba för att minska på minus kontot eller borde jag kanske vila för att balansera stresshormonerna med förkylningsviruset, kanske träna för att få igång cirkulationen, förbättra ballansen och driva ut viruset. Alla dessa val, alla dessa möjligheter, vad ska vi göra för att komma över vägen? 

Hemlängtan!!

10 år senare står jag här mitt i livet och undrar vad jag kunde gjort annorlunda? Sensommarnatten var varm på min korta promenad ensam i mörkeret. Det var i våras 10 år sedan min hemlängtan och viljan att vara nära föräldrar och syskon blev så stark att jag inte kunde stanna på sveriges västra kust. Samtidigt hade jag lockat min bror att följa mina fotspår, hade jag stannat hade jag kunnat stötta honom och byggt vår relation bättre. Så fel det kan bli! Så många situationer jag hade kunnat göra annorlunda val.... Nu är jag här mitt i det som kallas mitt liv och längtar fortfarande hem.. Det finns de som säger att kärt barn har många namn. Jag tänker stilla att en rotlös själ har många hem men inget den kan vårda som sitt eget. Godnatt min skatt!!

Kom ska vi leka

Jag inspireras av musik och insåg under en tuff period för snart sex år sedan att jag gav musiken för lite utrymme i mitt liv, det var där och då det! Efter det har jag hunnit med att byta glasögon ett par gånger. 

Plötsligt övergick tonerna från sweat jackie; som så väl beskriver det Borlänge som jag växte upp med; i en mer lekfull men äldre låt inspelad samma år som min storasyster är född. Jag växte ur staden Borlänge vi 15 års ålder och är glad att jag under 3 år fick förmånen att uppleva en fördomsfri och harmonisk bullerby idyll i sveriges närmaste stad (som nu för övrigt växer och frodas). Även där var det blandade musiktoner (bland annat fick grungen en plats i mitt hjärta). Min äventyrslust och önskan om att vara vuxen vandrade efter 3 år vidare med mig i Sveriges avlånga land. Jag landade ett par år på sveriges västra kust!

Under mina första år på en av sveriges tekniska lek.. äuhm förlåt jag menar högskolor var jag minns en gammal bil en av de låtar som ältades friskt. Tonerna blandades med fraggelsång (fast på svenska) och även en och annan mindre barnvänlig visa. Jag dansade gärna sent till 80-talsmusik, eurodisco och grungens toner frodades ytterligare med mitt musikliv.

Det var glada tider med mycket slit, mycket sång, många underbara människor och fantastiska minnen. 

Vägen från denna stad vandrade vidare för 10 år sedan, men jag stannar i den ambitiösa ålder av 26 ett litet tag till innan jag fortsätter min vandring och mitt skrivande. 

Tack för ett fantastiskt blogg inlägg, vem än du människan bakom dessa fantastiska ord är. 

Jag kan trösta mig med att även jag haft ett rikt liv och fortsätter mitt livs vandring på ännu oskrivna stigar. 

Godnatt Sverige, vem du än är!

Små små steg

av lycka, borde få finna ro i min själ. Istället är det bara ett virrvarr av kaotiska baciller som frodas i mitt huvud. Förkylning av grövre art har byggt bo i mitt huvud och den envetna hostan vägrar släppa taget. Jag inspireras fortfarande av bloggen "i kroppen min" och kan idag inte låta bli att kopiera med stolthet och citera kristian: "Jag är så ledsen över att behöva dra in alla de människor som jag älskar så mycket i det här helvetet igen. Min största olycka just nu är glädjen över att leva." 

Solen skiner idag och det gör alltid de små stegen mot ett gladare, friskare och mer harmoniskt liv lättare. Jag fick en ros en gång, den rosen flyttade in i ett hem och jag fick nyligen höra att "den får bo där". Jag längtar hem!

Söker mig framåt på denna livets väg, viktar fördelar mot nackdelar och försöker låta bli att bli allt för förlamad i min osäkerhet. Frisk stark och med säker hållning ska jag denna vägen vandra!

You never walk alone?

Efter tva tata och inspirerande inagg pa ikroppenmin kan jag ju inte vara samre an att dela lite av tankarna fran denna gra tysta massan. Med signaturmelodi som tva engelska fotbollslag och trostande varme lanad av kommentarer riktade till en framling som skriver sa vackert traskar jag fram. Onskedrommar om att nagon jag kanner skrev nagon av de vackra kommentarerna han fick till mig ger mig trost och hopp om ett varmare liv. Jag behover och soker inte langre bekraftelsen, jagar endast lite stod i att orka halla hoppet vid liv. Jag vill inte vandra ensam!!! Tranar for att bygga styrka och friska dagar, andas for att halla trottheten och kanslorna pa distans. Njot en vacker kvallsvy under en mandagspromenad. Vilade en tisdag, upplevde tva brooppningar pa min resa fran jobbet. Skruvade upp jobbtempot rejalt och undrar stilla nar det kommer tid for avslappnad fritid i mitt liv. Det kommer, det blir tydligare nagon dag. Var pa ett toppenbra spinning pass idag, gav saval konditionen som det mentala bra traning. Jag blir starkare!!

Sovmorgon

Äntligen är helgen här! Efter en vecka med många omställningar och långa pendlingar är det skönt att få landa. Sova länge, lr iallafall lite längre och utan väckning av klockan. Vaknar ändå ganska tidigt, halv åtta. Men behöver inte gå upp underbart! Ser en blå himmel genom fönstret, den lockar till att kliva upp... Läste ett vackert och sorgligt inlägg på bloggen som inspirerade mig att börja skriva igen. Eller ja det var ju koncerten med sugarplum där de pratade om denna blogg som var min verkliga inspirationskälla, men ändå. Igår läste jag iallafall ett tårdrypande inlägg om hans familj som avslutades med: "Hur ska dessa människor klara sig utan mig?" Det gav mig en tankeställare och jag vill lova att jag försöker hitta min väg att beskriva. Jag tänker många gånger liknande vackra tankar om de underbara människor jag har runtom mig i mitt liv, men jag låter det svarta ta över mig ibland, igen och jag faller.. Jag gjorde i somras en korkad jämförelse mellan min livsresa, att ta mig igenom svek, sårade känslor och deppression, med att kämpa mot cancer. I det inlägg jag läste igår på ikroppenmin så blir skillnaden för mig tydlig. När jag tappar fotfästet kan jag inte tänka "hur ska dessa människor klara sig utan mig?". Det enda jag kan fånga är: Hur ska jag kunna skona dessa fina människor från mig? Så att de slipper drabbas, slipper se, slipper känna att jag är ledsen, slipper se att jag mår dåligt. För jag vill så inte beröva dem glädjen, lyckan och den positiva livsenergin. Jag går ingen kamp mot en tumör min kamp är mot och med mig själv. Jag kan inte fly från mig, även om jag många gånger önskar att jag kunde vara någon annan. Det är läge nu att skriva, det är ett sätt att medicinera. Denna gången för att behålla perspektivet lära mig att tydligare, lättare hantera det som sköljer över mig utan att trycka mig själv under ytan. Det är läge att ta fram breven jag en gång skrev till mig själv för att peppa. Dags att trampa vidare på livets stig, acceptera och njuta av det som finns att njuta. En glad ingenjör i mina bästa år, lite sorgsen att jag inte har några barn och lite vilsen i min livssituation. Det kommer nya finna dagar, jag förlåter dem som inte kan förlåta mig. Mer kan inte jag göra det är inte upp till mig. Med hopp om en fin kväll för alla snälla.

En ovanligt vanlig onsdag

Jag har strävat ett tag nu för att komma upp i tempo och hitta ballans. Jag har de senaste månaderna upplevt en stark längtan efter att känna mig mer närvarande i det vuxna nuet, orka ta till mig vad som sker i världen och att kunna känna mig nöjd med jobb vardagen och trivas med att inte ständigt snurra i ett kaos av olösta problem. Och faktum är att det tack vare människor runt om mig, bra verktyg och erfarenhet nu tycks gå lättare och lättare att komma på benen, vända negativa tankespiraler och att be om hjälp. Jag är fortfarande en hopplös mästare på att skjuta upp vissa saker som kräver beslutsamhet till sista sekunden och där kan jag absolut bli bättre. Det kanske är så att jag blir tråkigare som person? Vad vet jag om hur andra ser på mig?

Det är mycket som jag skulle vilja göra, säga, fråga osv men jag får helt enkelt acceptera att det inte går att göra allt.

Denna veckan har det debatterats förslag på nya villaskatter, kommunikationshantering i föräldrarelationer med delad vårdnad. Det har rapporterats om misstänkt mord som tycks vara en tragisk olycka där en 23 åring dog. Jag tänker en stund på dem jag kände som hade som sport att hoppa mellan hustak, tänkte redan då och tänker nu igen att det var ren tur att inte olyckan var framme då. Undrar stilla om den nu rapporterade olyckan orsakats av något liknande. Infall i situationen, beslut som för stunden verkade som kul roliga. Riskbenägenheten hos människor är olika. Likväl som livets väg. Läste en blogg om ett annat livsöde i fredags: Ikroppenmin, en annan kamp, någon annans liv drömmar och verklighet. Alla har vi våra tankar, funderingar och yttre faktorer att brottas med. Jag kanske inte har så stor rätt att gråta, sörja, bli besviken men oavsett så dyker det över mig ibland. Kanske låter jag det ta orimliga proportioner kanske vill jag bara visa att det finns och hamnar i orimligheten när bemötandet är oförståelse. Det kanske inte var något du tänkt på eller ville tänka på. Kanske skulle jag inse och beakta det innan jag något sa? Kanske kunde du beaktat att jag fanns innan du gjorde... ? Vi är människor och vi är olika!!

Stärkande promenad i sommarnatten

För mindre än en månad sedan slutade min mobil fungera, fånigt hur beroende man kan bli av en pryl. Det sociala värdet ska inte förringas. Igår var ärendet klart! Betalade 600:- i självrisk och fick en ny telefon, en modell modernare annat märke men ingen jag valt själv, istället för att som jag ville få tillbaka informationen från och ersättning för den trasiga, ett svar på hur den var trasig och möjligheterna att reparera. Efter att ha lekt besvärlig kund 45 minuter, kapitulerar jag och går därifrån med en ny telefon 600:- mindre i plånboken och en kväll framför mig. Tog en stärkande promenad genom stockholm. Ingen större id'e att prata när tystnaden är det enda som svarar. Med stöd av glada minnen passerade jag dessa platser! En underbar sommarkväll...

Nya tag - reflektion i en mer distansierad nyans

Inspirerad av en sugarplum fairy konsert under Peace&Love i Borlänge 2012 känner jag att det nu är dags för mig att börja skriva igen.. Denna gången med hopp om att kunna hålla en mer balanserad nyans och distans till det som händer mig i mitt liv. Ska helt enkelt försöka skriva lite mer eftertänksamt och reflekterande vuxet! Vi får se hur långt det går att bevara det och om jag förstår vad det innebär för andra. Jag tar tacksamt emot feedback för detta är just en process för att gå vidare i livet med måttot: "Må bra!!" är mitt uppe i en pågående bearbetning för att hantera stress i vardagen och hitta balansen i livet när det skakas om så att inte jobbet eller något annat för stunden beaktat som absolut viktigast tar över mig för mycket, så mycket att jag glömmer bort mig själv. Inspirationen kommer denna gången från en person som kämpat sig igenom en tuff kamp mot cancer och den 30/6 återigen stod (eller jag mer korrekt satt bakom trummorna) på scenen i sin hemstad. Under kvällens musikupplevelse uppmanades publiken till att följa bloggen som skildrar denna resa mot sjukdomen, jag har ännu inte gjort så men det står på min att göra lista!! En annan faktor som fick mig att väcka detta mitt skrivande igen denna soliga sommareftermiddag i Borlänge var solglasögonen som inledde och ur mitt perspektiv präglade starten på konserten. Det jag såg och upplevde var en annars ganska strålande och stabilt självsäker artist som denna dag uppenbarligen helt ärligt var ur balans. Det var vad solglasögonen sade mig, eftersom jag gjorde en koppling till min egen kamp för att resa mig från svåra händelser i livet, återigen stå på egna ben och hitta styrkan när tårarna helst vill forsa i depressiva floder. Solglasögon eller andra glasögon, så bra att gömma sig bakom, så bra att använda som metafor för att bryta ett negativt tankemönster. Det gläder mig att ögonen bakom solglasögonen på scenen denna lördagseftermiddagen, Juni 30:e vågade möta publiken. Jag tar det som att vi lyckades visa att musiken och musikerna som skapat den uppskattas :) Det kommer att komma tankar, reflektioner och funderingar i texterna på denna sida. Inte på något sätt och vis av konstnärlig art bara tomma ord som istället för att eka i mitt huvud kräver av mig att få utrymme någonstans där de kan få en chans att bemötas av andra människors tankar och reflektioner. Det jag skriver är bara en sida av hur händelserna jag möter på min livsvandring kan betraktas och inte på något vis en sanning eller det enda sättet att betrakta.. 


Beslutet att börja skriva igen togs där denna lördag 30:e Juni 2012 i Borlänge, till tonerna från Sweet Jackie.. 

Nu återstår att se var det leder och vad det för med sig på vägen!!!