Visa mig vägen....
Det bor ett hopp om värme och kärlek i mitt hjärta, hoppet glöder med svag låga. Jag är trött och samtidigt så uttråkad som att energin inom mig kvävs av att det blir så mycket kutym, måsten och ekorrhjul. Friheten, drömmandet och önsketankarna får inre rum i den kyliga höstvinden..
Jag ska ta hand om mig, vara rädd om mig, lyfta mig och inte trycka mig ned, jag orkar orka lite till och lite till.. Skriker inte, andas tyst och sakta, sakta suckar lågan i mitt hjärta lite långsamt vidare.. Den är utbränd, slocknad, försummad, men glöden andas sakta söker syre och når åter upp till ytan igen, flammar upp tänds, slocknar långsamt... Går på sparlåga och lever vidare i ensamheten där ingen med mig bor..
Jag längtar efter att få komma hem och vara saknad! Jag lånar en liten stund av den ovillkorliga kärleken en fredagskväll, bygger lego andas småbarnsliv och njuter kungligt..
Jag är så tyst, osäker och tröttnar lätt på mitt eget sällskap.. Fäller en stilla tår, lättar på trycket, flyger runt i den fiktiva cybervärlden och längtar ut, ut i frisk luft och natur.. Ta min hand och visa mig vägen, efter stigen, genom skogen, uppför berget, ut på åkern, genom dimman in i solen.. Ta min hand och håll den hårt, varmt, tryggt och stanna här i min tillvaro, dela min framtid, var en del av mitt liv, i min vardag..
Ta min hand och hjälp mig ett steg på vägen, ta min hand och låt mig hjälpa dig ett steg.....
Håll min hand i tårarnas land!
