Sömnen omsluter mig, som en dimma förvandlar den min medvetna vakenheten till ett diffust virrvarr, ogreppbar. Jag försvinner in i en dvala oförmögen att styra. Vaknar i mörker med tankar om döden. Förtvivlan omsluter mig, jag tänker svart. Där, då i sekunden vill jag bara dö, sluta ögonen och försvinna. Jag vill slippa smärtan som ångesten och rädslan bygger upp i min själ, slippa känna otillräckligheten, ensamheten, rädslan för att kasta mig in i det okända.
Flytet är borta, kampen åter, otillräcklig. Jag lyfter blicken, skakar om.. Söker styrkan att ge och stå stark. Söker styrkan att vända till en positiv vind! Jag möter många argumentationsvilliga individer i min vardag, själv vill jag bara förstå men missuppfattas. Jag har den senaste tiden vid flertalet tillfällen mött personer som åberopar begreppet dialog.. Det läggs gärna i mina händer, som en börda på mina axlar, att det är jag som inte bidrar. Ges jag utrymme att resonera när jag inte får uttrycka det med mina ord när jag är den som inte duger för verkligheten? Är det jag möter eviga monologer? Och vem är den som mest talar? Om du vill förstå mig, lyssna till mig, tala inte om för mig hur jag ska tänka.
Ensamheten ligger framför mig, likt MountEverest tornar den upp sig. Oövervinnerlig eller extremt utmanande. Luften är tunn, svår att andas. Monologerna äter upp mig, knuffar mig mot kanten, vill få mig att trilla över. De vill inte att jag ska orka, vill att jag ska vara svag. Men jag reser mig, häver mig upp på platån med en arm. Skrattar åt min dumhet. Andas, vilar och sjunger..
Det finns visor och jag sjunger dem nu.
Det finns någon som väntar i natten, någon som längtar och vill känna på min kropp. Attraktion vad mer har framtiden i sitt kölvatten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar