När vi kan vakna och fånga en dag som är vår. När solen ler ifrån en klarblå himmel. Då värms min själ av ljuset, skuggorna skingras och det känns lite lättare igen.
Jag möter människor mer så som de behandlar mig, så som de omedvetet sprider sina energier, utesluter och förringar sina egna handlingar. Möter dem utifrån om min upplevelse är att de har eller ej har förståelse för hur det de säger tar sig uttryck..
Jag blev återigen dömd som en människa ej tillåten att få finnas. Satt i ett fack att vara konstig och fel. Utifrån vems premisser? Utifrån vems mål? Satt i detta för att det för stunden passade individens eget syfte att rättfärdiga sin egen vilja att styra, ställa och bestämma? Det är inte sådana vänner jag vill ha.
Jag blev kallad elak - utifrån vilka preferenser och för vad? Är det elakt att inte på sekunden ge en anländande all focusserad uppmärksamhet? Är det elakt att låta någon vänta? Är det elakt att vara tyst? Situationen påminde mig lite om en situation där ett litet barn kallar sinaföräldrar elaka för att de sätter gränser eller säger ifrån.
Min upplevelse och reflektion - Blev jag just hånskrattad åt för att jag inte dagligen har medhavd mat? Vems normer? Vems ego? Vem följer dahla ilama som en trend när det passar? Vem hyser medmänsklighet och vem har brist i självdistans?
Jag försöker förstå, vad sa jag som var fel? Vad sa jag som uppfattades elakt? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Det jag bär med mig är att jag var sann med mig själv.
Vi möter morgonen i ett annat ljus, vi andas ensamma i skuggorna.. Låter månen få lysa upp natten och tänder hopp om framtiden.
Jag faller platt på mage i ett tjärn, min mun fylls med lerblandat vatten, känner jordsmaken i munnen och andas frid. Förstår att jag lever, att min önskan är att leva och känner mig lättare.
Tyngs av sorgsen saknad i att du går vid min sida utan fysisk närvaro. Att du finns här men jag kan inte möta dina läppar i en ömsint kyss.. Längtan är stark och jag andas, fyller lungorna med syre och accepterar. Så som det är bara här och nu, det är allt som existerar. Och i min fysiska närhet är jag här den enda människan som finns. Jag öppnar ögonen, vaknar långsamt och fyller mitt liv med frid och vacker natur, för att vågorna väcker livet, vinden blåser friskhet, träden andas trygghet och berget ger mig ro.. För att jag finns, lever och har en fortsatt vilja att överleva. För att ditt leende värmer min själ och får mig att tina, för din livsglädje lockar fram mitt leende.. För att vattnet som flödar ger oss liv, för vi kan sitta i tystnaden och andas gemenskap och det ger mig ro. Då det i tystnaden är där människorna kan mötas i den största friheten för var och varje individ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar