Vem tar nästa steg?

Flickan och kråkan flyger aldrig ensam genom höstskogen. Musiken och andra människors ord fortsätter att motivera mig, framåt, utåt, vidare som nästa steg på en planka i obalans.

I min läsning flög maj fram som stormvinden i ett vändande hav, jag fascinerades, greps och kände igen mig. Orden beskriver situationer jag kan ta på, tänka mig in i och förstå. Förståelsen finns i någon mening men aldrig fullt ut, för jag var inte där då, jag skrev inte orden och händelserna som det abstrakta associerar till är inte upplevda av mig. Jag är ingen tankeläsare, men en förstående människa som kan finna tröst i andra människors ord och upplevda situationer. Jag kan glädjas med andra i det de finner glädje och jag kan gråta samman med den människa som lidit en stor förlust.. 

En ledsång i mitt liv under mitt "ljuva" tonårs Borlänge dock i en yngre inspelning, de vännerna som jag mest av allt drömde om.  

Åter till maj, i kroppen min, jag fastnade på den 14:e det var en måndag i år och någonstans här började mina tankar och skor gå helt galet fel med mig. Jag tröstas av orden från pojken med kråkan och känner så galet igen mig i formuleringarna, förstår inte hur det som skrivs här så klockrent kan associeras mot saker  jag själv upplevt och gått igenom. Är det kanske bara jag som söker tröst och finner den där jag minst anar? 

I musiken, i orden, i bilderna, i viljan att finnas leva andas och att få älska och att älskas!

Jag har svårt att erkänna det och att tillåta kroppen min att vara det men idag är jag hemma och vårdar mig själv! Hoppas detta inte behöver bli någon lång resa. Denna envisa hosta som följt mig till och från denna sommaren behöver dock få en chans till dämpning. Vill vara pigg kry och sprudlande glad..

Det har varit en sommar som på många de vis varit helt underbar och gett mig många positiva minnen att hänga framtiden på. Den har också innehållit ett par hjärtskärande episoder som jag hoppas inte ska få allt för långsinta följder i min framtid. Jag kan bara vänta och hoppas och förändra det jag kan påverka.. 

Vi är alla bara människor.
  

För att komma ikapp

Kämpar, sliter svettas för att komma ikapp med all missad läsning, alla glömda ord allt liv runtom som ska vårdas, underhållas och ömma.. 

Jag hittade så fina ord i det jag nu försöker läsa mig igenom "Det går inte att referera till någon annans uppfattning av hur kroppen reagerar. Det spelar ingen roll om det är kärlek, skrubbsår, ett knäckt näsben, en orgasm eller cellgiftsbehandling." ("Rovdjurs frossa. i kroppen min". April 2011)

Citatet ger mig tröst, jag kanske ändå inte gjorde en knasig jämförelse, för jag har gått igenom perioder i mitt liv med kroppsliga reaktioner ej möjliga att beskriva. Nu sitter jag här lite äldre, lite starkare, lite mer klarsynt och klagar liksom männen över en sketen förkylning.. ;) Eller ja riktigt så enkelt generaliserat har jag svårt att se på livet. 

Jag är nu inne i april och har en bit kvar till nu. 35 läsvärda kapitel i en fin liten bok!

Oavsett om det är en sjukdom en tanke eller en känsla så kan det abstrakt betraktas som en  kräfta i kroppen, eller cancer var det så det var, kanske en tumör som blandar mellan de elakartade och de godartade. Det ligger i betraktarens ögon och valmöjligheterna är många. En smärta är svår att inte känna, andra smärtor kan ignoreras och förtryckas hur hårt som helst. För när tanken styr är det ju "bara" att strunta i vad som känns, tänka bort existensen för den känslosamt styrda individen.. Eller hur fungerar egentligen vi människor och hur interagerar vi med varandra? Ett ytterst intressant ämne! 

Jag känner pressen, att jag borde jobba för att minska på minus kontot eller borde jag kanske vila för att balansera stresshormonerna med förkylningsviruset, kanske träna för att få igång cirkulationen, förbättra ballansen och driva ut viruset. Alla dessa val, alla dessa möjligheter, vad ska vi göra för att komma över vägen? 

Hemlängtan!!

10 år senare står jag här mitt i livet och undrar vad jag kunde gjort annorlunda? Sensommarnatten var varm på min korta promenad ensam i mörkeret. Det var i våras 10 år sedan min hemlängtan och viljan att vara nära föräldrar och syskon blev så stark att jag inte kunde stanna på sveriges västra kust. Samtidigt hade jag lockat min bror att följa mina fotspår, hade jag stannat hade jag kunnat stötta honom och byggt vår relation bättre. Så fel det kan bli! Så många situationer jag hade kunnat göra annorlunda val.... Nu är jag här mitt i det som kallas mitt liv och längtar fortfarande hem.. Det finns de som säger att kärt barn har många namn. Jag tänker stilla att en rotlös själ har många hem men inget den kan vårda som sitt eget. Godnatt min skatt!!

Kom ska vi leka

Jag inspireras av musik och insåg under en tuff period för snart sex år sedan att jag gav musiken för lite utrymme i mitt liv, det var där och då det! Efter det har jag hunnit med att byta glasögon ett par gånger. 

Plötsligt övergick tonerna från sweat jackie; som så väl beskriver det Borlänge som jag växte upp med; i en mer lekfull men äldre låt inspelad samma år som min storasyster är född. Jag växte ur staden Borlänge vi 15 års ålder och är glad att jag under 3 år fick förmånen att uppleva en fördomsfri och harmonisk bullerby idyll i sveriges närmaste stad (som nu för övrigt växer och frodas). Även där var det blandade musiktoner (bland annat fick grungen en plats i mitt hjärta). Min äventyrslust och önskan om att vara vuxen vandrade efter 3 år vidare med mig i Sveriges avlånga land. Jag landade ett par år på sveriges västra kust!

Under mina första år på en av sveriges tekniska lek.. äuhm förlåt jag menar högskolor var jag minns en gammal bil en av de låtar som ältades friskt. Tonerna blandades med fraggelsång (fast på svenska) och även en och annan mindre barnvänlig visa. Jag dansade gärna sent till 80-talsmusik, eurodisco och grungens toner frodades ytterligare med mitt musikliv.

Det var glada tider med mycket slit, mycket sång, många underbara människor och fantastiska minnen. 

Vägen från denna stad vandrade vidare för 10 år sedan, men jag stannar i den ambitiösa ålder av 26 ett litet tag till innan jag fortsätter min vandring och mitt skrivande. 

Tack för ett fantastiskt blogg inlägg, vem än du människan bakom dessa fantastiska ord är. 

Jag kan trösta mig med att även jag haft ett rikt liv och fortsätter mitt livs vandring på ännu oskrivna stigar. 

Godnatt Sverige, vem du än är!

Små små steg

av lycka, borde få finna ro i min själ. Istället är det bara ett virrvarr av kaotiska baciller som frodas i mitt huvud. Förkylning av grövre art har byggt bo i mitt huvud och den envetna hostan vägrar släppa taget. Jag inspireras fortfarande av bloggen "i kroppen min" och kan idag inte låta bli att kopiera med stolthet och citera kristian: "Jag är så ledsen över att behöva dra in alla de människor som jag älskar så mycket i det här helvetet igen. Min största olycka just nu är glädjen över att leva." 

Solen skiner idag och det gör alltid de små stegen mot ett gladare, friskare och mer harmoniskt liv lättare. Jag fick en ros en gång, den rosen flyttade in i ett hem och jag fick nyligen höra att "den får bo där". Jag längtar hem!

Söker mig framåt på denna livets väg, viktar fördelar mot nackdelar och försöker låta bli att bli allt för förlamad i min osäkerhet. Frisk stark och med säker hållning ska jag denna vägen vandra!

You never walk alone?

Efter tva tata och inspirerande inagg pa ikroppenmin kan jag ju inte vara samre an att dela lite av tankarna fran denna gra tysta massan. Med signaturmelodi som tva engelska fotbollslag och trostande varme lanad av kommentarer riktade till en framling som skriver sa vackert traskar jag fram. Onskedrommar om att nagon jag kanner skrev nagon av de vackra kommentarerna han fick till mig ger mig trost och hopp om ett varmare liv. Jag behover och soker inte langre bekraftelsen, jagar endast lite stod i att orka halla hoppet vid liv. Jag vill inte vandra ensam!!! Tranar for att bygga styrka och friska dagar, andas for att halla trottheten och kanslorna pa distans. Njot en vacker kvallsvy under en mandagspromenad. Vilade en tisdag, upplevde tva brooppningar pa min resa fran jobbet. Skruvade upp jobbtempot rejalt och undrar stilla nar det kommer tid for avslappnad fritid i mitt liv. Det kommer, det blir tydligare nagon dag. Var pa ett toppenbra spinning pass idag, gav saval konditionen som det mentala bra traning. Jag blir starkare!!

Sovmorgon

Äntligen är helgen här! Efter en vecka med många omställningar och långa pendlingar är det skönt att få landa. Sova länge, lr iallafall lite längre och utan väckning av klockan. Vaknar ändå ganska tidigt, halv åtta. Men behöver inte gå upp underbart! Ser en blå himmel genom fönstret, den lockar till att kliva upp... Läste ett vackert och sorgligt inlägg på bloggen som inspirerade mig att börja skriva igen. Eller ja det var ju koncerten med sugarplum där de pratade om denna blogg som var min verkliga inspirationskälla, men ändå. Igår läste jag iallafall ett tårdrypande inlägg om hans familj som avslutades med: "Hur ska dessa människor klara sig utan mig?" Det gav mig en tankeställare och jag vill lova att jag försöker hitta min väg att beskriva. Jag tänker många gånger liknande vackra tankar om de underbara människor jag har runtom mig i mitt liv, men jag låter det svarta ta över mig ibland, igen och jag faller.. Jag gjorde i somras en korkad jämförelse mellan min livsresa, att ta mig igenom svek, sårade känslor och deppression, med att kämpa mot cancer. I det inlägg jag läste igår på ikroppenmin så blir skillnaden för mig tydlig. När jag tappar fotfästet kan jag inte tänka "hur ska dessa människor klara sig utan mig?". Det enda jag kan fånga är: Hur ska jag kunna skona dessa fina människor från mig? Så att de slipper drabbas, slipper se, slipper känna att jag är ledsen, slipper se att jag mår dåligt. För jag vill så inte beröva dem glädjen, lyckan och den positiva livsenergin. Jag går ingen kamp mot en tumör min kamp är mot och med mig själv. Jag kan inte fly från mig, även om jag många gånger önskar att jag kunde vara någon annan. Det är läge nu att skriva, det är ett sätt att medicinera. Denna gången för att behålla perspektivet lära mig att tydligare, lättare hantera det som sköljer över mig utan att trycka mig själv under ytan. Det är läge att ta fram breven jag en gång skrev till mig själv för att peppa. Dags att trampa vidare på livets stig, acceptera och njuta av det som finns att njuta. En glad ingenjör i mina bästa år, lite sorgsen att jag inte har några barn och lite vilsen i min livssituation. Det kommer nya finna dagar, jag förlåter dem som inte kan förlåta mig. Mer kan inte jag göra det är inte upp till mig. Med hopp om en fin kväll för alla snälla.