Sovmorgon

Äntligen är helgen här! Efter en vecka med många omställningar och långa pendlingar är det skönt att få landa. Sova länge, lr iallafall lite längre och utan väckning av klockan. Vaknar ändå ganska tidigt, halv åtta. Men behöver inte gå upp underbart! Ser en blå himmel genom fönstret, den lockar till att kliva upp... Läste ett vackert och sorgligt inlägg på bloggen som inspirerade mig att börja skriva igen. Eller ja det var ju koncerten med sugarplum där de pratade om denna blogg som var min verkliga inspirationskälla, men ändå. Igår läste jag iallafall ett tårdrypande inlägg om hans familj som avslutades med: "Hur ska dessa människor klara sig utan mig?" Det gav mig en tankeställare och jag vill lova att jag försöker hitta min väg att beskriva. Jag tänker många gånger liknande vackra tankar om de underbara människor jag har runtom mig i mitt liv, men jag låter det svarta ta över mig ibland, igen och jag faller.. Jag gjorde i somras en korkad jämförelse mellan min livsresa, att ta mig igenom svek, sårade känslor och deppression, med att kämpa mot cancer. I det inlägg jag läste igår på ikroppenmin så blir skillnaden för mig tydlig. När jag tappar fotfästet kan jag inte tänka "hur ska dessa människor klara sig utan mig?". Det enda jag kan fånga är: Hur ska jag kunna skona dessa fina människor från mig? Så att de slipper drabbas, slipper se, slipper känna att jag är ledsen, slipper se att jag mår dåligt. För jag vill så inte beröva dem glädjen, lyckan och den positiva livsenergin. Jag går ingen kamp mot en tumör min kamp är mot och med mig själv. Jag kan inte fly från mig, även om jag många gånger önskar att jag kunde vara någon annan. Det är läge nu att skriva, det är ett sätt att medicinera. Denna gången för att behålla perspektivet lära mig att tydligare, lättare hantera det som sköljer över mig utan att trycka mig själv under ytan. Det är läge att ta fram breven jag en gång skrev till mig själv för att peppa. Dags att trampa vidare på livets stig, acceptera och njuta av det som finns att njuta. En glad ingenjör i mina bästa år, lite sorgsen att jag inte har några barn och lite vilsen i min livssituation. Det kommer nya finna dagar, jag förlåter dem som inte kan förlåta mig. Mer kan inte jag göra det är inte upp till mig. Med hopp om en fin kväll för alla snälla.