Vilar i tårarna

Jag blir gråtmild ibland. Idag är en sådan dag! Har skrivit många rader i mitt huvud här i min reflektiva stund till känsloladdad Singer songwriter musik. Musiken fyller mitt hem låter ett par tårar trilla sakta ned för min kind.. Och börjar nu känna mig lite lättare, lite befriad.

Så många tankar snurrar i tystnaden, så många reflektioner far igenom min vardag, kommer fram i stunder, framkallar tårar, förfaller i glömska och så söker sig livet frammåt igen. Kanske tar jag några skutt i sidled eller tillochmed många, vandrar bakåt en stund skuttar på längs livets väg med pigga ben. Stannar upp vilar, trampar snett, strosar långsamt i dimma, virrar vilset i mörker, trampar bakåt i dagens ljus. Vandrar ensam, vandrar samman, följs åt, skiljs, njuter gemensamt av ett ögonblick som flyr, kommer tillbaka starkt och fladdrar flyktigt vidare. Parallella stigar, skilda vägar så flätas de samman flyktigt för en stund och ögonblicket lyfter vardagen vidare, frammåt, utåt i sidled på andra spår..

Vad är det i allt detta som någonsin består???

inspirationen, livet, döden..

Den 20:e oktober 2012 skrevs ett inlägg på en fantastisk författare och musikers blogg.. En människa som allt för tidigt gick bort.. 

Den 20/10 2012 kommenterade jag med följande ord:

ord från tystnadens rum20 oktober 2012 20:04

Kröp precis upp i soffan med en filt för att läsa "Hur man närmar sig ett träd". Ett infall fick mig att surfa in på din startsida och boken blev snabbt utbytt mot ditt senaste inlägg. Dina ord fängslar mig, får mig att koppla bort omvärlden fullt ut och slappna av i nuet. För första gången orkar jag läsa alla kommentarerna. Upplever att de nu andas mer ödmjukhet och färre goda råd och hejja rop. Som om vi läsare också tycks ha accepterat att vi idag inte kan veta vad som imorgon ska ske. Vi kan planera, forma och skapa för att göra dagen till något, men det oväntade och oanade finns alltid där som en vandringsled villig att styra om vandringsleden som vi följer. Att ha döden mer verkligt påtaglig och sannoliksstyrt mer troligt nära måste vara väldigt speciellt, märkligt och svårgreppbart. Ovissheten är den tuffaste dimman och stormen att rida ut, vetskap gör situationer lättare att förhålla sig till. Jag är en främling, jag skulle kunna knacka dig på axeln och viska i det dunkla. Kristian jag vet en sak om dig. Jag vet att du inte kommer att dö än.. Jag kan skriva det, jag kan hoppas, jag kan låtsas vara något som jag inte är och påskina att jag vet något om saker som jag inte har den blekaste aning om. Lika lite som jag med säkerhet kan veta att jag kommer att vakna for att fortsätta vandringen på mitt liv imorgon. Sannolikheten är stor och prognoserna är goda, mest troligt vaknar jag för att fånga en ny söndag i mitt liv imorgon, men jag kan inte med säkerhet veta! Vi är alla inför döden lika.. En melankolisk men njutningsfullt halvtimme. Tack för pausen, skogen och den oanade älgen. Vem vet om lr var lasersiktet pekar...?

Det skulle visa sig att cancern kämpade nära nog ännu ett år iaf ca.11 månader innan dess lasersikte fällde ännu en allt för ung människa. Mitt liv vandrar fortsatt vidare, mitt skrivandes tillfälliga inspirationskälla finns inte längre.. Hans ord var så fanrastiskt mycket klokare och vackrare än de ord jag sprider till min omvärld.. Och ändå fortsätter jag att skriva. Jag frågar mig själv varför och tror att det är för att jag behöver det, jag behöver dessa stunder att oavbrutet få höras... Det spelar ingen roll om någon läser, det är iaf vad jag inbillar mig själv.

Cancer har alltid varit en sjukdom som jag i mitt liv varit medveten om att den existerade.. Den kom till min medvetna kännedom 1979, jag var då 3 år gamal och min farmor rycktes allt för tidigt från oss hon hade leukemi och jag tror hon var en av de första patienterna i sverige som behandlades med cellgifter.. Jag var för ung för att förstå och egentligen även för att minnas, men det finns vafa fragment i mitt minne från denna perioden i mitt liv.. Jag grät förtvivlat, ensam i mitt rum den dagen jag var övertygad om att farmor dött. Idag vet jag inte om de minnesfragment jag har är från den dagen jag fick veta att hon dött eller från en annan dag när jag trode att hon dött. Vi pratade aldrig om farmor efter hennes död, någon enstaka gång såg vi henne på kort, nämnde hennes namn. Men som med de flesta av känslor så pratade vi aldrig om dem.. Det var det jag växte upp med att stänga in och gräva ned det som känns. 

Vi besökte graven och satte blommor ofta i november vid alla helgons dag, tror jag om jag inte även där minns selektivt.. Allt blir vagt och diffust när det inte pratas om. 

Jag har mycket inom mig som jag skulle vilja skriva idag. Om kärleken, livet, vardagen och tankar om den. Men tankarna springer iväg från mig snabbare än vad jag hinner fånga och det blir bara dessa korta, diffusa glimtar som tittar fram.

Detta var mitt första medvetna möte med döden, det var 1979 det året då cancern tog min farmors liv...

Ta min hand

Visa mig vägen....

Det bor ett hopp om värme och kärlek i mitt hjärta, hoppet glöder med svag låga. Jag är trött och samtidigt så uttråkad som att energin inom mig kvävs av att det blir så mycket kutym, måsten och ekorrhjul. Friheten, drömmandet och önsketankarna får inre rum i den kyliga höstvinden..

Jag ska ta hand om mig, vara rädd om mig, lyfta mig och inte trycka mig ned, jag orkar orka lite till och lite till.. Skriker inte, andas tyst och sakta, sakta suckar lågan i mitt hjärta lite långsamt vidare.. Den är utbränd, slocknad, försummad, men glöden andas sakta söker syre och når åter upp till ytan igen, flammar upp tänds, slocknar långsamt... Går på sparlåga och lever vidare i ensamheten där ingen med mig bor..

Jag längtar efter att få komma hem och vara saknad! Jag lånar en liten stund av den ovillkorliga kärleken en fredagskväll, bygger lego andas småbarnsliv och njuter kungligt..

Jag är så tyst, osäker och tröttnar lätt på mitt eget sällskap.. Fäller en stilla tår, lättar på trycket, flyger runt i den fiktiva cybervärlden och längtar ut, ut i frisk luft och natur.. Ta min hand och visa mig vägen, efter stigen, genom skogen, uppför berget, ut på åkern, genom dimman in i solen.. Ta min hand och håll den hårt, varmt, tryggt och stanna här i min tillvaro, dela min framtid, var en del av mitt liv, i min vardag..

Ta min hand och hjälp mig ett steg på vägen, ta min hand och låt mig hjälpa dig ett steg.....

Håll min hand i tårarnas land!

Kan inte förstå...

Jag vill skriva, andas dina andetag....
Jag vill vila, sova i din famn ett tag....
Jag vill vandra, talas vid ett litet tag..
Jag vill så gärna förstå, veta hur du mår, höra din röst och dela dina tankar...

Jag vill dela mitt liv, vara enad i mina kliv.. Jag ville leva i min bild, den bild som suddats ut ..
Jag vill sjunga och va glad, leva varje dag. Trampar vidare min stig och hoppas att en dag räcka till..

Godnatt godnatt min fina skatt,,!

A walk on the darkside

Är det mitt destruktiva jag som far fram? Raserar, isolerar, sårar och känner rädsla för framtiden..

Solen skiner från en klarblå himmel det är en vacker fredag i september. På bussen mot jobbet sitter jag och försöker samla ihop spillrorna av den jag är.
Vi bygger upp och raserar, väljer nya vägar, bygger om bygger ut, står emot jordbävningar, raserar och bygger om på nytt igen. Vi trampar nya stigar, vandrar gamla vägar, bevarar, raserar, bygger upp, bygger om, bygger nytt. Vi översköljs av floder, skapar fåror, gräver gropar, bygger om, bygger nytt, bygger upp och så snurrar det runt, kretsar om, kretsar kring, omgärdar, utesluter, omfamnar, nedtecknar och åker fram, ned, upp och ut..

Hjärtat ropar, längtar, väntar och om igen bygger nytt. Bygger en sköld av pansar som klarar de verbala anfallen som omger mig..

Jag är ingen bra tjej, ingen bra människa! Men ändå bra iallafall...

Vandrar sorgset vidare idag. Tar ett djupt andetag, suckar tungt lyfter blicken, samlar ihop  mig och möter vardagen.

Fredag idag, skönt!!

vandrar inte ensam

Sömnen omsluter mig, som en dimma förvandlar den min medvetna vakenheten till ett diffust virrvarr,  ogreppbar. Jag försvinner in i en dvala oförmögen att styra. Vaknar i mörker med tankar om döden. Förtvivlan omsluter mig, jag tänker svart. Där, då i sekunden vill jag bara dö, sluta ögonen och försvinna. Jag vill slippa smärtan som ångesten och rädslan bygger upp i min själ, slippa känna otillräckligheten, ensamheten, rädslan för att kasta mig in i det okända.

Flytet är borta, kampen åter, otillräcklig. Jag lyfter blicken, skakar om.. Söker styrkan att ge och stå stark. Söker styrkan att vända till en positiv vind!  Jag möter många argumentationsvilliga individer i min vardag, själv vill jag bara förstå men missuppfattas. Jag har den senaste tiden vid flertalet tillfällen mött personer som åberopar begreppet dialog.. Det läggs gärna i mina händer, som en börda på mina axlar, att det är jag som inte bidrar. Ges jag utrymme att resonera när jag inte får uttrycka det med mina ord när jag är den som inte duger för verkligheten? Är det jag möter eviga monologer? Och vem är den som mest talar? Om du vill förstå mig, lyssna till mig, tala inte om för mig hur jag ska tänka.

Ensamheten ligger framför mig, likt MountEverest tornar den upp sig. Oövervinnerlig eller extremt utmanande. Luften är tunn, svår att andas. Monologerna äter upp mig, knuffar mig mot kanten, vill få mig att trilla över. De vill inte att jag ska orka, vill att jag ska vara svag. Men jag reser mig, häver mig upp på platån med en arm. Skrattar åt min dumhet. Andas, vilar och sjunger..

Det finns visor och jag sjunger dem nu.

Det finns någon som väntar i natten, någon som längtar och vill känna på min kropp. Attraktion vad mer har framtiden i sitt kölvatten?

Från förtvivlan till hopp

För ett år sedan vid denna tid satt jag förmodligen på pendeln mot Södertälje efter en promenad i sommarnatten och ett som alltid lika vackert sommar Stockholm. Jag visste inte då att det skulle bli mitt livs förmodligen mest besökta promenader. Fortfarande sticker det inlägg jag gjorde den kvällen ut som mitt mest lästa blogginlägg ever. Jag tar för givet att det har med bilderna att göra och funderar på om jag borde publicera mer bilder och mindre text. För ett år sedan var mitt liv i spillror, min själ sargad och stött, min telefon trasig och jag förtvivlad. För ett år sedan hämtade jag ut min nya vita kompis till telefon som därefter följt mig troget utan bekymmer...

Igår gjorde jag återigen ett besök på samma telefonbutik och denna gången gick jag därifrån som nöjd kund och stolt ägare av en surfplatta.. Och jag förväntar mig att livet blir ytterligare berikat.

Ett år fyllt med äventyr och kamp mot stress och tårar har passerat.. Det har hänt mycket och jag är fortfarande ytterst förvirrad och samtidigt lycklig i flera av dessa händelser.. Jag har utvecklats och jag skriver mindre.... Svårt att bedöma om det är av godo eller ondo...

Jag prioriterar sömn framför skrivandet och väljer nu därför att lägga huvudet på kudden och drömma sött