Kan inte förstå...

Jag vill skriva, andas dina andetag....
Jag vill vila, sova i din famn ett tag....
Jag vill vandra, talas vid ett litet tag..
Jag vill så gärna förstå, veta hur du mår, höra din röst och dela dina tankar...

Jag vill dela mitt liv, vara enad i mina kliv.. Jag ville leva i min bild, den bild som suddats ut ..
Jag vill sjunga och va glad, leva varje dag. Trampar vidare min stig och hoppas att en dag räcka till..

Godnatt godnatt min fina skatt,,!

A walk on the darkside

Är det mitt destruktiva jag som far fram? Raserar, isolerar, sårar och känner rädsla för framtiden..

Solen skiner från en klarblå himmel det är en vacker fredag i september. På bussen mot jobbet sitter jag och försöker samla ihop spillrorna av den jag är.
Vi bygger upp och raserar, väljer nya vägar, bygger om bygger ut, står emot jordbävningar, raserar och bygger om på nytt igen. Vi trampar nya stigar, vandrar gamla vägar, bevarar, raserar, bygger upp, bygger om, bygger nytt. Vi översköljs av floder, skapar fåror, gräver gropar, bygger om, bygger nytt, bygger upp och så snurrar det runt, kretsar om, kretsar kring, omgärdar, utesluter, omfamnar, nedtecknar och åker fram, ned, upp och ut..

Hjärtat ropar, längtar, väntar och om igen bygger nytt. Bygger en sköld av pansar som klarar de verbala anfallen som omger mig..

Jag är ingen bra tjej, ingen bra människa! Men ändå bra iallafall...

Vandrar sorgset vidare idag. Tar ett djupt andetag, suckar tungt lyfter blicken, samlar ihop  mig och möter vardagen.

Fredag idag, skönt!!

vandrar inte ensam

Sömnen omsluter mig, som en dimma förvandlar den min medvetna vakenheten till ett diffust virrvarr,  ogreppbar. Jag försvinner in i en dvala oförmögen att styra. Vaknar i mörker med tankar om döden. Förtvivlan omsluter mig, jag tänker svart. Där, då i sekunden vill jag bara dö, sluta ögonen och försvinna. Jag vill slippa smärtan som ångesten och rädslan bygger upp i min själ, slippa känna otillräckligheten, ensamheten, rädslan för att kasta mig in i det okända.

Flytet är borta, kampen åter, otillräcklig. Jag lyfter blicken, skakar om.. Söker styrkan att ge och stå stark. Söker styrkan att vända till en positiv vind!  Jag möter många argumentationsvilliga individer i min vardag, själv vill jag bara förstå men missuppfattas. Jag har den senaste tiden vid flertalet tillfällen mött personer som åberopar begreppet dialog.. Det läggs gärna i mina händer, som en börda på mina axlar, att det är jag som inte bidrar. Ges jag utrymme att resonera när jag inte får uttrycka det med mina ord när jag är den som inte duger för verkligheten? Är det jag möter eviga monologer? Och vem är den som mest talar? Om du vill förstå mig, lyssna till mig, tala inte om för mig hur jag ska tänka.

Ensamheten ligger framför mig, likt MountEverest tornar den upp sig. Oövervinnerlig eller extremt utmanande. Luften är tunn, svår att andas. Monologerna äter upp mig, knuffar mig mot kanten, vill få mig att trilla över. De vill inte att jag ska orka, vill att jag ska vara svag. Men jag reser mig, häver mig upp på platån med en arm. Skrattar åt min dumhet. Andas, vilar och sjunger..

Det finns visor och jag sjunger dem nu.

Det finns någon som väntar i natten, någon som längtar och vill känna på min kropp. Attraktion vad mer har framtiden i sitt kölvatten?

Från förtvivlan till hopp

För ett år sedan vid denna tid satt jag förmodligen på pendeln mot Södertälje efter en promenad i sommarnatten och ett som alltid lika vackert sommar Stockholm. Jag visste inte då att det skulle bli mitt livs förmodligen mest besökta promenader. Fortfarande sticker det inlägg jag gjorde den kvällen ut som mitt mest lästa blogginlägg ever. Jag tar för givet att det har med bilderna att göra och funderar på om jag borde publicera mer bilder och mindre text. För ett år sedan var mitt liv i spillror, min själ sargad och stött, min telefon trasig och jag förtvivlad. För ett år sedan hämtade jag ut min nya vita kompis till telefon som därefter följt mig troget utan bekymmer...

Igår gjorde jag återigen ett besök på samma telefonbutik och denna gången gick jag därifrån som nöjd kund och stolt ägare av en surfplatta.. Och jag förväntar mig att livet blir ytterligare berikat.

Ett år fyllt med äventyr och kamp mot stress och tårar har passerat.. Det har hänt mycket och jag är fortfarande ytterst förvirrad och samtidigt lycklig i flera av dessa händelser.. Jag har utvecklats och jag skriver mindre.... Svårt att bedöma om det är av godo eller ondo...

Jag prioriterar sömn framför skrivandet och väljer nu därför att lägga huvudet på kudden och drömma sött

ensamheten

den valda eller icke valda, den fria och den ack så låsta.. Att gå från att fasa den till att inte kunna vara utan. Vad hände med mig? Hur blev detta mitt liv här?

Jag har förlikat mig med det som för ett år sen var min stora rädsla. Jag har förlikat mig med att i min vardag är det bara jag.. Jag trivs bra med det för det mesta.. Visst kan jag önska att jag hade någon här att prata med ibland, visst kan jag tycka att mitt huvud ekar kusligt tomt..

Men jag mår bra här, jag trivs och har hittat en inre frid. Jag dippar ibland och fäller en tår men det är inte längre beständigt de negativa tankarna får inte fäste och tar över.

Semestern var underbart soft började vänja mig. Nu är jag tillbaka i vardagen och får lite lätt magknip, jag vill så himla mycket. Tidsoptimisten och dalkullan kickar in tänker det fixar jag, ingenting är omöjligt. Och så äts tiden upp av jobb..

Min cykel utsattes för stöldförsök häromdagen, tyckte jag klarade det bra där och då hanterade situationen, skickade in polisanmälan och kontaktade försäkringsbolag. Situationen påverkade mig mentalt mer än jag önskar, vill inte lägga energi på att vara rädd, vill inte att händelsen och människor som föranledde den ska få skrämma mig lr få den uppmärksamheten. Men det kan inte hjälpas händelsen påverkade mig, fick mig att känna saker och väcker ett annat perspektiv på ensamheten. Jag är sårbar och kommer alltid vara det i någon bemärkelse. Ensam är inte stark även om jag hittar handlingskraft och överlever.

Jag har många tankar just nu, tankar kring det som varit, det som är och människorna jag mött och möter i detta. Skulle vilja prata hela natten om livet och dess underliga vändningar, kärleken och det jag känner, upplever och om det finns något i mina överanalyserande tankar som har substans. Jag vill ha en livscoach som stannar vid min sida, eller är det kanske enklare att inte veta, inte känna för mycket vara vara låta det komma till en och ta för vad det är. Vad det nu är?

Känner mig förvirrad, stressad trött! Semestern tog slut för fort och kanske vill jag ha mer av dig.

Tankarna ekar tomt i huvudet i ensamheten där jag är svag men varje dag är jag!

Som stormen

En sådär 8 timmar kvar och sedan har även mitt 37:e levnadsår passerat förbi. Även om det började tungt har jag landat i många fina minnen,  fina stunder och livet traskar på trampar vidare på en ännu outforskad stig!

Så många tankar som ville ut i denna reflektion men här och nu kan jag bara vara... För trött för att skriva och somnar sakta in i drömmarnas land!

Jag känner en inre harmoni som förvånar mig dagligen, var kommer den ifrån vem hjälpte mig tända lugnet och stanna här i detta nya mitt liv..

17:e maj 2004

I bilen på väg till och hem från jobbet igår den 17:e maj 2013 reflekterade jag över datumet och händelser i mitt liv kring denna perioden tidigare i mitt liv. Som jag på radion hörde reportage från Karl Johans gate i Oslo påmindes jag osökt om den dagen för 9 år sedan då jag stod mitt i folkmassorna och fick ett samtal som påverkade mitt framtida yrkesliv.  Nu 9-år senare är jag fortfarande kvar på samma bolag.

Någon dag tidigare slutförde jag mitt livs 2:a Göteborgsvarv och landade i mål på tiden 1:57:24, sekunderna sämre än mitt 1:a lopp två år tidigare. 2 år senare knäckte jag nära nog min drömgräns 1:50, men snubblade över linjen på 1:50:32, hade jag vetat det kanske någon extra reserv hade kunnat plockas in, eller är jag helt enkelt inte tillräckligt målinriktad.

Det var 11 år sedan jag fattade beslutet att lämna västkusten bakom mig, och min dåvarande sambo fick valet att följa med eller bryta upp. Han följde mig då, men lämnade mig 7 år senare. Vet inte riktigt vad som drev mig eller om beslutet var rätt. Jag hade tröttnat på kroglivet, ville närmre föräldrar och morföräldrar och såg ett stundande familjeliv framför mig när studierna var klara och yrkeslivet väntade. Tänkte mig att jag skulle bli mamma inom ett par år, pratade nog aldrig så mycket om det med någon men det var vad som fanns i mina tankar..

Det var 18 år sedan som solen sken på oss under en fantastiskt fin maj när studentens lyckliga dagar väntade. 3 året på teknisk linje under Westerlundska gymnasiets tak närmade sig sitt slut och vi skulle snart bli lyckligt fria från den obligatoriska skolgången.. En period i livet med många blandade känslor! Då hade jag verkligen ingen aning om var livet skulle led mig i min framtid, tänkte just inte så långt framåt!

Tänk så annorlunda det blev! Idag sitter jag här ensam framför datorn, skriver i min blogg och har eurovision song contest som bakgrunds musik. Möjligheterna att bli mamma känns långt borta och det livet som jag trodde var min framtid kommer aldrig att inträffa. På sätt och vis är jag som tillbaka till den framtidsbilden som låg framför mig för 18 år sedan. Som ett oskrivet blad, där vad som helst skulle kunna hända.