Startade dagen långsamt..
Lekte en stund med tyg och tog tillvara på en stund av kreativitet genom att testa lite olika varianter på vilka en klänning jag har skulle kunna formas.. Till det lite kinesisk silkes känsla och det enda som fattades var prinsen som kommer och räddar mig från livets alla sorger.. Kanske inte, men konstaterade iallafall att den hade potential att falla på lite olika sätt och att den nog istället för att sys om kan varieras genom att sätta upp den med lämpliga accessoarer. Faktum är att jag gillar att sy och att skapa variationer på kläder, jag har utövat det ganska sparsamt de senaste 25 åren och är inte speciellt bra på att göra någonting av de små stunder av kreativa idéer som ibland kommer farandes till mig, ger det inte tid och utrymme. Men vem vet en vacker dag kanske det händer!
Under morgonen dök en och annan reflektion från det förflutna in i mina tankar och för att inte låta dem får allt för stor förankring i min idébank skakar jag snabbt av mig dem. Något som flög igenom var en undran: Kommer jag alltid att vara hon den som blev lämnad och allt vad det innebär i tolkningar och funderingar. Jag vet den vägen är inte för mig att vandra, det är inte så jag bör se det och det är inte så jag betraktar mig själv. För nu idag i detta ljus kan jag se att jag är värdefull som människa, individ och person. Att jag kan älska mig själv och bli älskad av andra!! Det har suttit hårt inne och jag har trampat i ett och annat klaver längs vägen. Jag hoppas mig inte ha sårat dem jag älskar för mycket på min krokiga väg.
Jag startade denna bloggen som en av de ogenomtänkta saker jag drog igång i min strävan att bli hel, stark och må bra efter sviterna av en separation som totalt krossade mitt hjärta.
Skrivandet blev min terapi och den plats där jag gav mig själv utrymme att finnas till. Det blev en plats att dela med mig för andra, en övning i att inte stänga in och svälja allt. Samtidigt en livlina att hålla mig i.
Jag öppnade mig ganska mycket och skrev från hjärtat på ett sätt som kanske inte var helt genomtänkt i alla lägen. Men det var det jag behövde och någonstans i hela den där underliga processen fick det mig att må bättre. Livet gick vidare, jag vågade satsa och tro på kärleken och framtiden igen.. Det var ett intensivt år, det roligaste och tuffaste jag någonsin gjort på jobbet och hade jag inte precis klivit ur en depression hade jag förmodligen klarat det bättre och kanske till och med lyckats spinna den positiva spiralen än mer uppåt. Men jag var inte riktigt färdig, lärde mig vad jag såg som viktigast att prioritera och det var de facto inte jobbet. Trodde på förhållandet, satsade på det och ville mer men tyvärr fungerade det inte, jag önskar jag kunde ha fått ett svar på varför, men det skulle bara inte vara så.. Kraschlandade en höst. Tog upp skrivandet igen med en tanke att hålla det borta från känslornas plan, men insåg snabbt att det är med och om känslorna jag behöver skriva. Kan inte fullt ut vara den oberörde betraktaren som står utanför och sakligt blickar in, kan inte hålla mig till fullständigt korrekt svenska. Jag måste som härma men ändå göra det på mitt sätt verkar det som.
Jag är nu starkare, friskare, helare och mer jag än jag kan minnas att jag någonsin har varit. Stormtrivs i mitt hem, tränar på en bra nivå, skriver emellanåt för att lätta på tanketrycket, jobbar med ett annat focus och ser att det finns mycket här i livet att upptäcka och återvinna. Visst är det ensamt, visst känns det tomt och nog kan tankarna eka i mitt inre när det inte finns någon att dela dem med. Men jag har förlikat mig med det som är här och nu.. Försöker njuta av det jag har och inte focusera så mycket på det jag inte har. Var sak har sin tid. ".. hoping that some day you will make a dream last.."
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva saker jag villl reflektera över, händelser som jag vill analysera, händelser i samhället som jag vill debattera för att förstå. Jag känner mig långsam, hänger inte med i alla svängar, har inte förmågan att ta till mig all ny information eller att minnas saker så att jag kan återge dem för andra. Det är skönt att inte längre behöva vara så duktig, att istället känna mig stolt över att jag är, att jag lever och att jag har alla de små guldkorn i mitt liv som jag har. Jag har ingen som finns i mitt liv kontinuerligt dagligen, bortsett från kollegorna på jobbet då men det är ju som en annan sak. Det är ingen som saknar mig om jag inte kommer hem och ingen som sätter gränser för mig. Tur att jag har mig själv och att jag blivit ganska så bra på att ta hand om mig. Jag njuter desto mer av de stunder jag får med dem som betyder saker för mig i mitt liv och jag hoppas att de ser och förstår att de gör det. Har den stora förmånen att ha underbart kloka människor i min familj, släkt och vänskaps krets. Jag har förmånen att ha de där människorna som inte kräver daglig kontakt, men som alltid finns där på ett eller annat sätt ändå. Som accepterar mig som den jag är. Jag är otroligt tacksam för det jag har och hoppas att jag inte ska glömma bort det så lättvindigt igen, för det händer att jag trillar och faller, glömmer distansen... speciellt i de stunder när hjärtat går sönder och livet tar en vändning som jag inte vill vara med om.. där jag inte har någon möjlighet att påverka utan bara vackert för köpa det som någon annan har bestämt sig för... i de ögonblick då jag blir lämnad åt mitt eget öde och inte ges en chans att stänga och reda upp. Det gör ont att ha blivit så djupt känslomässigt sårad, det gör mig ledsen att jag har behandlat mig själv så illa genom att tänka så låga tankar om den jag är.. Tårarna trillar ibland på mina kinder, sorgen över den förlorade kärleken.. vägen har format den jag är idag. Det bor en liten hare i mig, en räddhågsen sådan, en röst som har svårt för att göra sig hörd, en individ som fasar för att ta för stor plats. Jag har blivit bättre på att leva utan dessa rädslor, men de finns där och håller mig andra dagar hårdare än vissa.
Det du gjorde mot mig fick mig att känna mig värdelös, den händelsen och sakerna som du bara släppte olösta, det sårade mig djupt. Det har hänt, det är verkligt men det var där och då, det var de händelserna och de handlingarna, de är en del av dig men inte hela du och det är en del av mig men långt ifrån hela jag. Jag var hon som blev lämnad, den natten visste jag inte var jag skulle ta vägen eller hur jag skulle kunna ropa på hjälp för att någon skulle kunna förstå.
Sanningen är svart, sanningen gör ont och sanningen får mig att gråta men just där och då ville jag inte längre leva.
Jag kunde inte se någonting som kunde ge mig kraften att orka bära det sveket. Så som jag såg det då, nu har jag en annan förståelse för skillnader och gränsland. Det du försakade var vännen och hon kommer alltid att vara den försakade, men det finns mer än så i livet!!
Men jag överlevde, jag står här idag och jag är så glad för mitt liv och det jag har. Jag är stolt över mina känslor och den förmåga jag har att förlåta!
Det var den första separationen, den andra var något helt annat. En urladdning av överdrivna reaktioner från min sida. Det blev så mycket som blev fel, men det var sant det skulle antagligen inte fungera i längden..
Vi bryr oss om varandra och kommer förmodligen alltid att tycka det är viktigt att den andre mår bra.. det är medmänsklighet och så viktigt.
Jag har lärt mig att fånga ögonblicken att spara på det som fått mig att må bra istället för allt det som gått fel. När det är tungt tar jag fram något av de fina guldkornen och minns att jag i det ögonblicket hade det så otroligt bra.
Nu ska jag fånga denna dagen i verkligheten här och nu.
Detta blev ett märkligt inlägg, kanske obegripligt för många..
Some day i will make my dream last!
