Det har andats vår i luften denna veckan. Vinterjackan har fått stanna i garderoben och även om mössan varit med mig så har den stannat rätt bra i jackficka och väska.
Hade under helgen en förhoppning och tilltro till att denna vecka skulle bli den då jag äntligen lyckas vända på mina morgonvanor och går tillbaka till att vara på jobbet relativt tidigt, men oj så fel jag hade. Morgontrött och osedvanligt seg blev det verkliga resultatet. Nästa vecka kommer ett nytt försök.
Tog en kort kvällspromebad innan sovdags u onsdags. Det blåste varma vindar, andades sommar och jag njöt i fulla drag av den närhet till vattnet som jag nu har. Kände en ofantlig lycka under denna promenad vilker var fantastiskt befriande.
Fredag, dagens rörelse: 45 minuter spinning, 5 armhävningar innan sängen hägrade. Var sugen på att ta en promenad eller joggingtur på kvällskvisten men tog det lite lugnt.
sov gott, imorgon vankas sol
fredag 19 april 2013
tisdag 16 april 2013
Ett ljus i dimman
En grå dimma sprider sig över dagen, regndropparna trillar till marken och bildar en ridå av trötthet i luften. Denna måndag andas meningslöshet och tröttheten vill som inte lämna min kropp. Ingen fart, inget driv, ingen ork. Lunchen passerar utan några inslag av pigghet. Under eftermiddagens möten lyfter energinivån en liten aning och den utbildning som följer medför goda diskussioner, dialoger i samstämmighet och med intresserade deltagare. Den lyfter dagen en aning, eftermiddagen rullar på kroppen är trött, seg och har ont efter gårdagens joggingrunda. Jag släpar mig iväg för träning, tror inte jag har något att ge men kroppen reagerar bättre än väntat, jag utmanar mig själv mer än planerat och det känns bra.
Efteråt ställer jag mig på vågen, tänker att det kan vara intressant med en reflektion över det fysiskt mätbara. Jag blir förvånad, väger visst mindre än jag trodde. Och med en -2 kg på kontot (mot förväntad vikt) så börjar tankarna och funderingarna dra iväg mig åt ett helt annat håll. Jag ger mig ett tidsperspektiv och inser att jag tappat ca 7 kg sedan i somras.. Och ändå sitter jeansen uppe lite bättre av sig självt idag än vad de gjorde för ett par månader sedan. I bilen på vägen hem tänker jag på att detta vill jag skriva om idag. Hur många kilogram människa jag är, att jag är 61 kilogram verklig vad nu det kan tänkas betyda.. Är detta vad som sätter värde till min person? Hur många centimeter över havet jag når och med hur många kilo jag sjunker när jag närmar mig botten. Konkreta siffror, är det det vad som ger mig ett människovärde?
Det jag trodde skulle sänka mig har istället omvänd effekt det lyfter och piggar upp min annars så sega dag..
Jag får ny energi, orkar tänka kring och planera för de timmar av ledig tid som jag har till mitt förfogande innan John Blund sätter kuggar i hjulet för fortsatt aktivitet under denna dag. Kvällen blir inte som jag tänkte mig där i bilen på vägen hem, men jag får ändå endel gjort och även lite vila. Jag känner mig nöjd med denna min dag. Den har bjudit på en blandad kompott av känslor från hela dess spann.
Tänder ett ljus i min fyr, idag tänder jag det för mig och mitt liv. För alla de stigar jag har kvar att vandra, för min framtid vad det nu kan tänkas bli med den. Jag fäller ett par tårar när jag tänder mitt ljus, strax därefter landar jag i någon form av förlikning med mitt liv och så som det är bara just här och nu. Här i mitt hem!!
Här kan jag andas och samla ro att vandra vidare fram längs denna mitt livs brokiga väg, här ser jag hopp om en härlig vår och en underbar sommar. Och jag anar att jag framför mig har ett par underbara kvällar med fri tid och underbara ljusa sommarnätter att fånga.
Jag landar i detta idag, förlikar mig med bilden av mig själv, ser mig i ögonen och ser att jag är bra. Där i alla omvälvande känslor som landade i mig strax efter att jag tänt flera ljus för framtiden sätter jag mig på golvet mitt i mitt vardagsrum och landar. Strax därpå börjar jag sjunga, nya oskrivna låtar som ingen någonsin kommer kunna fånga, det är inget som jag normalt någonsin gör, men i denna stund kändes det fantastiskt att jag kunde åstadkomma dessa ord. Nu låter jag tröttheten komma över mig igen, men i denna stund med nytt
hopp och med energi som andas, den uttråkade tröttheten som inte ville lämna mig i morse är nu borta och jag ser ljuser och långsamt skrämmer det bort den gråa horisonten till förmån för underbart glada färger.
Sov nu gott min vän
Efteråt ställer jag mig på vågen, tänker att det kan vara intressant med en reflektion över det fysiskt mätbara. Jag blir förvånad, väger visst mindre än jag trodde. Och med en -2 kg på kontot (mot förväntad vikt) så börjar tankarna och funderingarna dra iväg mig åt ett helt annat håll. Jag ger mig ett tidsperspektiv och inser att jag tappat ca 7 kg sedan i somras.. Och ändå sitter jeansen uppe lite bättre av sig självt idag än vad de gjorde för ett par månader sedan. I bilen på vägen hem tänker jag på att detta vill jag skriva om idag. Hur många kilogram människa jag är, att jag är 61 kilogram verklig vad nu det kan tänkas betyda.. Är detta vad som sätter värde till min person? Hur många centimeter över havet jag når och med hur många kilo jag sjunker när jag närmar mig botten. Konkreta siffror, är det det vad som ger mig ett människovärde?
Det jag trodde skulle sänka mig har istället omvänd effekt det lyfter och piggar upp min annars så sega dag..
Jag får ny energi, orkar tänka kring och planera för de timmar av ledig tid som jag har till mitt förfogande innan John Blund sätter kuggar i hjulet för fortsatt aktivitet under denna dag. Kvällen blir inte som jag tänkte mig där i bilen på vägen hem, men jag får ändå endel gjort och även lite vila. Jag känner mig nöjd med denna min dag. Den har bjudit på en blandad kompott av känslor från hela dess spann.
Tänder ett ljus i min fyr, idag tänder jag det för mig och mitt liv. För alla de stigar jag har kvar att vandra, för min framtid vad det nu kan tänkas bli med den. Jag fäller ett par tårar när jag tänder mitt ljus, strax därefter landar jag i någon form av förlikning med mitt liv och så som det är bara just här och nu. Här i mitt hem!!
Här kan jag andas och samla ro att vandra vidare fram längs denna mitt livs brokiga väg, här ser jag hopp om en härlig vår och en underbar sommar. Och jag anar att jag framför mig har ett par underbara kvällar med fri tid och underbara ljusa sommarnätter att fånga.
Jag landar i detta idag, förlikar mig med bilden av mig själv, ser mig i ögonen och ser att jag är bra. Där i alla omvälvande känslor som landade i mig strax efter att jag tänt flera ljus för framtiden sätter jag mig på golvet mitt i mitt vardagsrum och landar. Strax därpå börjar jag sjunga, nya oskrivna låtar som ingen någonsin kommer kunna fånga, det är inget som jag normalt någonsin gör, men i denna stund kändes det fantastiskt att jag kunde åstadkomma dessa ord. Nu låter jag tröttheten komma över mig igen, men i denna stund med nytt
hopp och med energi som andas, den uttråkade tröttheten som inte ville lämna mig i morse är nu borta och jag ser ljuser och långsamt skrämmer det bort den gråa horisonten till förmån för underbart glada färger.
Sov nu gott min vän
tisdag 2 april 2013
steget efter
Fånga dagen, leva här och nu.
Jag stannar upp och låter hjärtat vila, allt tycks ha blivit så komplext. Mitt hjärta påstår att det finns något äkta men vem vet det kanske spelar mig ett spratt. Undrar stilla vad som gör att allt blir så fel, varför jag inte lyckas med det där att knyta kontakter för ett långt och otvunget samtal. Varför orkar jag inte riktigt, varför räcker jag inte till??
Solen som gick ned...
vill skriva massor, men ögonen ger upp. orkar inte vara vaken längre.
Sov gott inatt mina vänner, var ni än är..
Jag stannar upp och låter hjärtat vila, allt tycks ha blivit så komplext. Mitt hjärta påstår att det finns något äkta men vem vet det kanske spelar mig ett spratt. Undrar stilla vad som gör att allt blir så fel, varför jag inte lyckas med det där att knyta kontakter för ett långt och otvunget samtal. Varför orkar jag inte riktigt, varför räcker jag inte till??
Solen som gick ned...
vill skriva massor, men ögonen ger upp. orkar inte vara vaken längre.
Sov gott inatt mina vänner, var ni än är..
fredag 1 mars 2013
Då orden inte räcker till
och tystnaden övergår i en tomhet fylld med utrymme att tänka och analysera.
Ibland kommer känslor bubblandes när jag minst anar det.. låter dem bubbla, tar livet som det kommer. Tänker utan att överanalysera, mest konstaterar att det är mycket jag inte vet. Skulle vilja samtala i en oändlighet och tystnaden säger mer än 1000 ord, ger utrymme för fantasin att flöda. Sparar det vackra i minnet och låter dessa minnen komma till mig som en stärkande kram i den tysta ensamma natten.. Vissa dagar ger mersmak åt livet, framtiden är ett oskrivet blad
jag ska vagga dig till sömns en kväll...
den dagen i framtiden då ska jag skänka dig trygghet och ro och för din skull ska jag vara stark nog att stå emot livets faror och fallgropar...
när ljuset gryr ska puzzelbitarna falla på plats och i tystnaden ska jag finna ro att vara ensam
en dag ska kärleken få plats!
låt aldrig hoppet dö.. så länge dina andetag flödar så länge hjärtar slår finns det liv
kärleken den kärleken..
Ibland kommer känslor bubblandes när jag minst anar det.. låter dem bubbla, tar livet som det kommer. Tänker utan att överanalysera, mest konstaterar att det är mycket jag inte vet. Skulle vilja samtala i en oändlighet och tystnaden säger mer än 1000 ord, ger utrymme för fantasin att flöda. Sparar det vackra i minnet och låter dessa minnen komma till mig som en stärkande kram i den tysta ensamma natten.. Vissa dagar ger mersmak åt livet, framtiden är ett oskrivet blad
jag ska vagga dig till sömns en kväll...
den dagen i framtiden då ska jag skänka dig trygghet och ro och för din skull ska jag vara stark nog att stå emot livets faror och fallgropar...
när ljuset gryr ska puzzelbitarna falla på plats och i tystnaden ska jag finna ro att vara ensam
en dag ska kärleken få plats!
låt aldrig hoppet dö.. så länge dina andetag flödar så länge hjärtar slår finns det liv
kärleken den kärleken..
söndag 10 februari 2013
I mitten, mellan glädje och sorg..
Vaknar en söndagsmorgon, varken pigg eller trött, varken glad eller ledsen, varken hungrig eller mätt, men ändå mer hungrig. Det skulle kunna uppfattas som ett stadie av likgiltigher men jag känner mig levande och fylld av empatier inte känslomässigt avstängd som begreppet likgiltig innebär för mig.
Veckan som gick har varit neutral och bitvis ganska ensam men ändå riktigt bra och energidepåerna har fyllts på, jobbet har knatat vidare och stressen har inte tagit över och fällt krokben för mig.
Det har flugit många tankar med reflektion genom huvudet, ämnen och frågeställningar som jag så gärna hade vädrat med någon. Så som det inte har blivit.
Mina vänner bor på FB, lr nej det gör de såklart inte de har sina hem på olika platser i vårt avlånga land. Internet är bara ett medie där jag kan vara dem lite närmre när den fysiska närvarons möjligheter är begränsad.
Jag sörjer med en kollega idag. Hon berättar om två små pojkar som just förlorat sin mamma. Pojkarna är i samma ålder som hennes döttrar, jag kan inte ta till mig och förstå, kan inte leva mig in i detta hemska. Kan bara konstatera att livet är fruktansvärt orättvist! Vilken sorg och smärta, hur många varför flyger genom dessa människors tankar idag och frammåt? Det är obegripligt och så fruktansvärt sorgligt.
Jag glädjs med min syster idag som har ett "Gött liv" och jag gillar det. Jag vill inget starkare än att mina syskon och deras barn har det bra.
I veckapn har det debatterats och diskuterats näthat, det är ett upprörande ämne men ack så viktigt problem att belysa. Lyssnade på P3 i fredags och de var inne på och nämnde problematiken ur ett perspektiv som jag också delar och som gör frågeställningarna så fruktansvärt svåra i debatten. Det handlar om näthat men också om så mycket mer. Det handlar om härskartekniker och diskriminerande påhopp för att förminska. Justdetta har jag också varit med om flera gånger, inte på detta överdrivet kränkande sätt där hot blandas in utan bara som subtila "lilla blonda tjej du kan ju inte detta med teknik" antydningar. En annan sanning är att jag är utbildad ingenjör som jobbat snart 10 år med kvalitetssäkring. I feedback från människor som jag jobbat konstruktivt med får jag feedback om att jag är kompetent och duktig. Men just under normingfasen i nya grupperingar blir jag ofta missförstådd, speciellt som jag har en kravställande roll. Det är främst experter som har en tydlig bild av hur det måste göras som häver ur sig denna typ av maktmissbrukande och för mig som individ faktuskt kränkande kommentarer. Det att använda förmimskande "lilla du" antydningar är det sällan någon som reagerar över av dem som står bredvid och tittar på. Jag kan förstå hur kränkande det känns att få direkta hot kastade på sig och vilken maktlöshet det skapar att inte konstruktivt kunna bemöta eftersom förtryckaren är så omedveten och oemottaglig. Det är ett viktigt och ack så svårt ämne som påvisar att under ytan har jämlikheten många stegar kvar att bemästra innan vi har ett samhälle där vi är lika i ordets talade och skrivna jämförelse.
Jag är ändå så otroligt tacksam att jag är född i sverige!
Nu vill hungern ha sitt. Har inte tömt veckans reflektioner ännu men detta får räcka för nu.
Ha en fin dag vackra människor!!
fredag 1 februari 2013
Värme och medmänsklighet
Skrivandet har liksom kommit av sig. Jag vet inte hur jag ska få fram något bra på tangentbordet, låsning deluxe, tvivlar på att jag skulle ha något att komma med, något som skulle kunna hjälpa en annan människa på något vis.
Jag ville skriva ikväll, men ögonen vill sova och jag ger efter för sömnen och kylan som tränger sig på..
Får ta tag i detta sökandet efter mig själv en annan dag!
En varm öm kram till er där ute som behöver den.
Jag ville skriva ikväll, men ögonen vill sova och jag ger efter för sömnen och kylan som tränger sig på..
Får ta tag i detta sökandet efter mig själv en annan dag!
En varm öm kram till er där ute som behöver den.
lördag 12 januari 2013
På det 13:e i 2000-talet
12+1 = 13, Gott nytt år!!
Kalla fakta?
Tiden på bloggen är nu återställd till GMT+1, Stockholm.
De svarta tunga skyarna har skingrat sig från mitt sinne och jag känner mig "vanlig" - vad nu det är och om något sådant existerar. Dock just idag ganska långsam. Jag vet, glädjen kommer att flöda, tårarna kommer att rinna, jag kommer att bli frustrerad och arg och jag kommer att känna mig likgiltid och vanlig igen!
Jag dricker kaffe, har slalomsändningar på som bakgrundsbrus, damsuger, plockar bland mina saker, tänker på precis allt och inget. Jag bannar mig själv för att jag inte har en fullständig plan för min tid utan planlöst driver som ett vilset skepp utan hamn, och blir sedan arg på mig för att jag tänker så om mig själv. För detta är min hamn nu! Det är här jag bor, ensam och fri att bestämma precis hur jag vill förvalta min fria tid, helt efter eget huvud.. Alla möjligheter i heeela världen?
Och i allt detta är jag bara så förbaskat trött på mig själv och mina ständigt malande tankar.
Kan jag inte bara ge upp?!
Lite historiska perspektiv på mig själv? - Nä det handlar inte allt om mig, det handlar om livet, att leva och vara här och nu... Vill du diskutera och interaggera med mig? Jag gör det gärna!
Jag skulle kunna reflektera i oändlighet var leder det? Kanske till lite perspektiv?!
Jag kommer inte med så mycket eget, tar bara influenser från lite här och var för att jag tyckte att idén var god, kanske för att det passade mig och lite för att det var vad som dök upp framför mig just där och då.
Men helt ärligt, jag har lite svårt att fånga vem jag är, var jag står och framförallt hur andra uppfattar mig? Finns det längre någon som känner mig och vet vem jag är? Är jag totalt förändrad och konstig eller är jag någonstans i mig samma som jag en gång var när jag var flickan, det lilla dagbarnet, dottern, systern, barnbarnet osv osv..
Jag är 11 dagar gamal i andra halvan av mitt 37:e levnadsår!
Och här börjar mitt år 2013 - de dagarna som gått och veckan som passerade var inskolningen.
Jag läste idag en artikel om barnlöshet den anger att "ofrivillig barnlöshet är enligt Världshälsoorganisationen en sjukdom som definieras med att man har försökt att skaffa barn i ett år utan att lyckas." "Ungefär hälften av de som misslyckats med att bli gravida efter första året, blir gravida under det andra" Dessutom förmedlar artikeln att vissa landsting har en åldersgräns på 38 och andra 40 för att få hjälp. Detta borde stressa mig och gör det i någon mening säkert, men jag känner mig inombords väldigt lugn inför just dessa faktum, varför? Har jag gett upp eller har jag en övertro på att det kommer att ordna sig, oavsett... Det finns dagar när sorgen och den fysiska saknaden är mig övermäktig, det är sällan hela dagar längre. Jag har blivit bättre på att göra sådant som får mig att må bra och ta det för vad det är!
Som tröst följs artikeln av historier från "verkligheten" som ska fånga såväl de som inte har barn samt de som kämpat och tillslut nått till ett familjeliv. Jag tänker att vägen är det som är livet och målet är en vägvisare för att få mig att lyfta huvudet och inte blint stå still och stirra ned på mina fötter.. Om jag skulle leva med en diagnos på en obotlig sjukdom hur skulle jag leva mitt liv då? Och om obotlig, hur stora är möjligheterna till att bromsa, hämma, avvärja, gå runt, leva med dem? Har alla obotliga sjukdomar ett nedbrytande sjukdomsförlopp? Vad finns det för möjligheter och till vilket liv? Skulle det vara upp till mig att göra det bästa av det eller skulle jag kunna få hjälp? Kan jag leva med en obotlig sjukdom (tex ofrivillig barnlöshet) i all oändlighet? Kan någon människa leva i all oändlighet?
Andra kalla fakta:
1+1=2
Det är enklare att bygga en bro över ett definierat vattenflöde än att bygga ett liv, eller?
2013 ska jag våga säga att det ska bli ett golfår? eller kommer jag som vanligt att glömma bort det jag sätter upp och flyta med i de strömmar som fångar in mig och driver mig till andra vägval?
2012 var det året som jag
Vad 2013 kan tänkas erbjuda har jag inte den blekaste aning om.
Kalla fakta?
Tiden på bloggen är nu återställd till GMT+1, Stockholm.
De svarta tunga skyarna har skingrat sig från mitt sinne och jag känner mig "vanlig" - vad nu det är och om något sådant existerar. Dock just idag ganska långsam. Jag vet, glädjen kommer att flöda, tårarna kommer att rinna, jag kommer att bli frustrerad och arg och jag kommer att känna mig likgiltid och vanlig igen!
Jag dricker kaffe, har slalomsändningar på som bakgrundsbrus, damsuger, plockar bland mina saker, tänker på precis allt och inget. Jag bannar mig själv för att jag inte har en fullständig plan för min tid utan planlöst driver som ett vilset skepp utan hamn, och blir sedan arg på mig för att jag tänker så om mig själv. För detta är min hamn nu! Det är här jag bor, ensam och fri att bestämma precis hur jag vill förvalta min fria tid, helt efter eget huvud.. Alla möjligheter i heeela världen?
Och i allt detta är jag bara så förbaskat trött på mig själv och mina ständigt malande tankar.
Kan jag inte bara ge upp?!
Lite historiska perspektiv på mig själv? - Nä det handlar inte allt om mig, det handlar om livet, att leva och vara här och nu... Vill du diskutera och interaggera med mig? Jag gör det gärna!
Jag skulle kunna reflektera i oändlighet var leder det? Kanske till lite perspektiv?!
Jag kommer inte med så mycket eget, tar bara influenser från lite här och var för att jag tyckte att idén var god, kanske för att det passade mig och lite för att det var vad som dök upp framför mig just där och då.
Men helt ärligt, jag har lite svårt att fånga vem jag är, var jag står och framförallt hur andra uppfattar mig? Finns det längre någon som känner mig och vet vem jag är? Är jag totalt förändrad och konstig eller är jag någonstans i mig samma som jag en gång var när jag var flickan, det lilla dagbarnet, dottern, systern, barnbarnet osv osv..
Jag är 11 dagar gamal i andra halvan av mitt 37:e levnadsår!
Och här börjar mitt år 2013 - de dagarna som gått och veckan som passerade var inskolningen.
Jag läste idag en artikel om barnlöshet den anger att "ofrivillig barnlöshet är enligt Världshälsoorganisationen en sjukdom som definieras med att man har försökt att skaffa barn i ett år utan att lyckas." "Ungefär hälften av de som misslyckats med att bli gravida efter första året, blir gravida under det andra" Dessutom förmedlar artikeln att vissa landsting har en åldersgräns på 38 och andra 40 för att få hjälp. Detta borde stressa mig och gör det i någon mening säkert, men jag känner mig inombords väldigt lugn inför just dessa faktum, varför? Har jag gett upp eller har jag en övertro på att det kommer att ordna sig, oavsett... Det finns dagar när sorgen och den fysiska saknaden är mig övermäktig, det är sällan hela dagar längre. Jag har blivit bättre på att göra sådant som får mig att må bra och ta det för vad det är!
Som tröst följs artikeln av historier från "verkligheten" som ska fånga såväl de som inte har barn samt de som kämpat och tillslut nått till ett familjeliv. Jag tänker att vägen är det som är livet och målet är en vägvisare för att få mig att lyfta huvudet och inte blint stå still och stirra ned på mina fötter.. Om jag skulle leva med en diagnos på en obotlig sjukdom hur skulle jag leva mitt liv då? Och om obotlig, hur stora är möjligheterna till att bromsa, hämma, avvärja, gå runt, leva med dem? Har alla obotliga sjukdomar ett nedbrytande sjukdomsförlopp? Vad finns det för möjligheter och till vilket liv? Skulle det vara upp till mig att göra det bästa av det eller skulle jag kunna få hjälp? Kan jag leva med en obotlig sjukdom (tex ofrivillig barnlöshet) i all oändlighet? Kan någon människa leva i all oändlighet?
Andra kalla fakta:
1+1=2
Det är enklare att bygga en bro över ett definierat vattenflöde än att bygga ett liv, eller?
2013 ska jag våga säga att det ska bli ett golfår? eller kommer jag som vanligt att glömma bort det jag sätter upp och flyta med i de strömmar som fångar in mig och driver mig till andra vägval?
2012 var det året som jag
- efter 10 år lämnade Södertälje som min hemort i skatteverkets register
- flyttade till Nacka
- flyttade från Gärtuna till Snäckviken
- lät mitt hjärta krossas igen (så dumt och kantat av missförstånd)
- genomlevde ett yrkesår med stora kontraster och förändringar
- trode att jag föralltid förlorade min syster i mitt liv, (så fånigt av mig)
- firade ett gäng med jubilarer
- besökte Turkiet för första gången
- såg London i regnigt rusk och på hög nivå i London eye
- Åkte skidor på längden och på tvären
- inte tog mig igenom ett enda motionslopp
- hade en bra utveckling i styrketräningen
- bara spelade 3 rundor golf på hela sässongen
- jag tröttnade på min Sony VAIO VGN-FW21E,
- jag blev ägare av en Sony Experia S mobil, (undrar vilket fack jag hamnar i nu?)
- det var 5 år sedan jag fanns på FB och året då morfar (87) blev en FB profil
- Jag lärde mig ge musiken större utrymme i mitt liv igen
- bevarar Kent och sugarplum fairy som sommarens känslomässigt bästa konserter
- Mando Diao släppte Infruset
- Petra Marklund kom ut på svenska med Inferno
- Metallica blev tillgängligt på Spotify
Vad 2013 kan tänkas erbjuda har jag inte den blekaste aning om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)