och tystnaden övergår i en tomhet fylld med utrymme att tänka och analysera.
Ibland kommer känslor bubblandes när jag minst anar det.. låter dem bubbla, tar livet som det kommer. Tänker utan att överanalysera, mest konstaterar att det är mycket jag inte vet. Skulle vilja samtala i en oändlighet och tystnaden säger mer än 1000 ord, ger utrymme för fantasin att flöda. Sparar det vackra i minnet och låter dessa minnen komma till mig som en stärkande kram i den tysta ensamma natten.. Vissa dagar ger mersmak åt livet, framtiden är ett oskrivet blad
jag ska vagga dig till sömns en kväll...
den dagen i framtiden då ska jag skänka dig trygghet och ro och för din skull ska jag vara stark nog att stå emot livets faror och fallgropar...
när ljuset gryr ska puzzelbitarna falla på plats och i tystnaden ska jag finna ro att vara ensam
en dag ska kärleken få plats!
låt aldrig hoppet dö.. så länge dina andetag flödar så länge hjärtar slår finns det liv
kärleken den kärleken..
fredag 1 mars 2013
söndag 10 februari 2013
I mitten, mellan glädje och sorg..
Vaknar en söndagsmorgon, varken pigg eller trött, varken glad eller ledsen, varken hungrig eller mätt, men ändå mer hungrig. Det skulle kunna uppfattas som ett stadie av likgiltigher men jag känner mig levande och fylld av empatier inte känslomässigt avstängd som begreppet likgiltig innebär för mig.
Veckan som gick har varit neutral och bitvis ganska ensam men ändå riktigt bra och energidepåerna har fyllts på, jobbet har knatat vidare och stressen har inte tagit över och fällt krokben för mig.
Det har flugit många tankar med reflektion genom huvudet, ämnen och frågeställningar som jag så gärna hade vädrat med någon. Så som det inte har blivit.
Mina vänner bor på FB, lr nej det gör de såklart inte de har sina hem på olika platser i vårt avlånga land. Internet är bara ett medie där jag kan vara dem lite närmre när den fysiska närvarons möjligheter är begränsad.
Jag sörjer med en kollega idag. Hon berättar om två små pojkar som just förlorat sin mamma. Pojkarna är i samma ålder som hennes döttrar, jag kan inte ta till mig och förstå, kan inte leva mig in i detta hemska. Kan bara konstatera att livet är fruktansvärt orättvist! Vilken sorg och smärta, hur många varför flyger genom dessa människors tankar idag och frammåt? Det är obegripligt och så fruktansvärt sorgligt.
Jag glädjs med min syster idag som har ett "Gött liv" och jag gillar det. Jag vill inget starkare än att mina syskon och deras barn har det bra.
I veckapn har det debatterats och diskuterats näthat, det är ett upprörande ämne men ack så viktigt problem att belysa. Lyssnade på P3 i fredags och de var inne på och nämnde problematiken ur ett perspektiv som jag också delar och som gör frågeställningarna så fruktansvärt svåra i debatten. Det handlar om näthat men också om så mycket mer. Det handlar om härskartekniker och diskriminerande påhopp för att förminska. Justdetta har jag också varit med om flera gånger, inte på detta överdrivet kränkande sätt där hot blandas in utan bara som subtila "lilla blonda tjej du kan ju inte detta med teknik" antydningar. En annan sanning är att jag är utbildad ingenjör som jobbat snart 10 år med kvalitetssäkring. I feedback från människor som jag jobbat konstruktivt med får jag feedback om att jag är kompetent och duktig. Men just under normingfasen i nya grupperingar blir jag ofta missförstådd, speciellt som jag har en kravställande roll. Det är främst experter som har en tydlig bild av hur det måste göras som häver ur sig denna typ av maktmissbrukande och för mig som individ faktuskt kränkande kommentarer. Det att använda förmimskande "lilla du" antydningar är det sällan någon som reagerar över av dem som står bredvid och tittar på. Jag kan förstå hur kränkande det känns att få direkta hot kastade på sig och vilken maktlöshet det skapar att inte konstruktivt kunna bemöta eftersom förtryckaren är så omedveten och oemottaglig. Det är ett viktigt och ack så svårt ämne som påvisar att under ytan har jämlikheten många stegar kvar att bemästra innan vi har ett samhälle där vi är lika i ordets talade och skrivna jämförelse.
Jag är ändå så otroligt tacksam att jag är född i sverige!
Nu vill hungern ha sitt. Har inte tömt veckans reflektioner ännu men detta får räcka för nu.
Ha en fin dag vackra människor!!
fredag 1 februari 2013
Värme och medmänsklighet
Skrivandet har liksom kommit av sig. Jag vet inte hur jag ska få fram något bra på tangentbordet, låsning deluxe, tvivlar på att jag skulle ha något att komma med, något som skulle kunna hjälpa en annan människa på något vis.
Jag ville skriva ikväll, men ögonen vill sova och jag ger efter för sömnen och kylan som tränger sig på..
Får ta tag i detta sökandet efter mig själv en annan dag!
En varm öm kram till er där ute som behöver den.
Jag ville skriva ikväll, men ögonen vill sova och jag ger efter för sömnen och kylan som tränger sig på..
Får ta tag i detta sökandet efter mig själv en annan dag!
En varm öm kram till er där ute som behöver den.
lördag 12 januari 2013
På det 13:e i 2000-talet
12+1 = 13, Gott nytt år!!
Kalla fakta?
Tiden på bloggen är nu återställd till GMT+1, Stockholm.
De svarta tunga skyarna har skingrat sig från mitt sinne och jag känner mig "vanlig" - vad nu det är och om något sådant existerar. Dock just idag ganska långsam. Jag vet, glädjen kommer att flöda, tårarna kommer att rinna, jag kommer att bli frustrerad och arg och jag kommer att känna mig likgiltid och vanlig igen!
Jag dricker kaffe, har slalomsändningar på som bakgrundsbrus, damsuger, plockar bland mina saker, tänker på precis allt och inget. Jag bannar mig själv för att jag inte har en fullständig plan för min tid utan planlöst driver som ett vilset skepp utan hamn, och blir sedan arg på mig för att jag tänker så om mig själv. För detta är min hamn nu! Det är här jag bor, ensam och fri att bestämma precis hur jag vill förvalta min fria tid, helt efter eget huvud.. Alla möjligheter i heeela världen?
Och i allt detta är jag bara så förbaskat trött på mig själv och mina ständigt malande tankar.
Kan jag inte bara ge upp?!
Lite historiska perspektiv på mig själv? - Nä det handlar inte allt om mig, det handlar om livet, att leva och vara här och nu... Vill du diskutera och interaggera med mig? Jag gör det gärna!
Jag skulle kunna reflektera i oändlighet var leder det? Kanske till lite perspektiv?!
Jag kommer inte med så mycket eget, tar bara influenser från lite här och var för att jag tyckte att idén var god, kanske för att det passade mig och lite för att det var vad som dök upp framför mig just där och då.
Men helt ärligt, jag har lite svårt att fånga vem jag är, var jag står och framförallt hur andra uppfattar mig? Finns det längre någon som känner mig och vet vem jag är? Är jag totalt förändrad och konstig eller är jag någonstans i mig samma som jag en gång var när jag var flickan, det lilla dagbarnet, dottern, systern, barnbarnet osv osv..
Jag är 11 dagar gamal i andra halvan av mitt 37:e levnadsår!
Och här börjar mitt år 2013 - de dagarna som gått och veckan som passerade var inskolningen.
Jag läste idag en artikel om barnlöshet den anger att "ofrivillig barnlöshet är enligt Världshälsoorganisationen en sjukdom som definieras med att man har försökt att skaffa barn i ett år utan att lyckas." "Ungefär hälften av de som misslyckats med att bli gravida efter första året, blir gravida under det andra" Dessutom förmedlar artikeln att vissa landsting har en åldersgräns på 38 och andra 40 för att få hjälp. Detta borde stressa mig och gör det i någon mening säkert, men jag känner mig inombords väldigt lugn inför just dessa faktum, varför? Har jag gett upp eller har jag en övertro på att det kommer att ordna sig, oavsett... Det finns dagar när sorgen och den fysiska saknaden är mig övermäktig, det är sällan hela dagar längre. Jag har blivit bättre på att göra sådant som får mig att må bra och ta det för vad det är!
Som tröst följs artikeln av historier från "verkligheten" som ska fånga såväl de som inte har barn samt de som kämpat och tillslut nått till ett familjeliv. Jag tänker att vägen är det som är livet och målet är en vägvisare för att få mig att lyfta huvudet och inte blint stå still och stirra ned på mina fötter.. Om jag skulle leva med en diagnos på en obotlig sjukdom hur skulle jag leva mitt liv då? Och om obotlig, hur stora är möjligheterna till att bromsa, hämma, avvärja, gå runt, leva med dem? Har alla obotliga sjukdomar ett nedbrytande sjukdomsförlopp? Vad finns det för möjligheter och till vilket liv? Skulle det vara upp till mig att göra det bästa av det eller skulle jag kunna få hjälp? Kan jag leva med en obotlig sjukdom (tex ofrivillig barnlöshet) i all oändlighet? Kan någon människa leva i all oändlighet?
Andra kalla fakta:
1+1=2
Det är enklare att bygga en bro över ett definierat vattenflöde än att bygga ett liv, eller?
2013 ska jag våga säga att det ska bli ett golfår? eller kommer jag som vanligt att glömma bort det jag sätter upp och flyta med i de strömmar som fångar in mig och driver mig till andra vägval?
2012 var det året som jag
Vad 2013 kan tänkas erbjuda har jag inte den blekaste aning om.
Kalla fakta?
Tiden på bloggen är nu återställd till GMT+1, Stockholm.
De svarta tunga skyarna har skingrat sig från mitt sinne och jag känner mig "vanlig" - vad nu det är och om något sådant existerar. Dock just idag ganska långsam. Jag vet, glädjen kommer att flöda, tårarna kommer att rinna, jag kommer att bli frustrerad och arg och jag kommer att känna mig likgiltid och vanlig igen!
Jag dricker kaffe, har slalomsändningar på som bakgrundsbrus, damsuger, plockar bland mina saker, tänker på precis allt och inget. Jag bannar mig själv för att jag inte har en fullständig plan för min tid utan planlöst driver som ett vilset skepp utan hamn, och blir sedan arg på mig för att jag tänker så om mig själv. För detta är min hamn nu! Det är här jag bor, ensam och fri att bestämma precis hur jag vill förvalta min fria tid, helt efter eget huvud.. Alla möjligheter i heeela världen?
Och i allt detta är jag bara så förbaskat trött på mig själv och mina ständigt malande tankar.
Kan jag inte bara ge upp?!
Lite historiska perspektiv på mig själv? - Nä det handlar inte allt om mig, det handlar om livet, att leva och vara här och nu... Vill du diskutera och interaggera med mig? Jag gör det gärna!
Jag skulle kunna reflektera i oändlighet var leder det? Kanske till lite perspektiv?!
Jag kommer inte med så mycket eget, tar bara influenser från lite här och var för att jag tyckte att idén var god, kanske för att det passade mig och lite för att det var vad som dök upp framför mig just där och då.
Men helt ärligt, jag har lite svårt att fånga vem jag är, var jag står och framförallt hur andra uppfattar mig? Finns det längre någon som känner mig och vet vem jag är? Är jag totalt förändrad och konstig eller är jag någonstans i mig samma som jag en gång var när jag var flickan, det lilla dagbarnet, dottern, systern, barnbarnet osv osv..
Jag är 11 dagar gamal i andra halvan av mitt 37:e levnadsår!
Och här börjar mitt år 2013 - de dagarna som gått och veckan som passerade var inskolningen.
Jag läste idag en artikel om barnlöshet den anger att "ofrivillig barnlöshet är enligt Världshälsoorganisationen en sjukdom som definieras med att man har försökt att skaffa barn i ett år utan att lyckas." "Ungefär hälften av de som misslyckats med att bli gravida efter första året, blir gravida under det andra" Dessutom förmedlar artikeln att vissa landsting har en åldersgräns på 38 och andra 40 för att få hjälp. Detta borde stressa mig och gör det i någon mening säkert, men jag känner mig inombords väldigt lugn inför just dessa faktum, varför? Har jag gett upp eller har jag en övertro på att det kommer att ordna sig, oavsett... Det finns dagar när sorgen och den fysiska saknaden är mig övermäktig, det är sällan hela dagar längre. Jag har blivit bättre på att göra sådant som får mig att må bra och ta det för vad det är!
Som tröst följs artikeln av historier från "verkligheten" som ska fånga såväl de som inte har barn samt de som kämpat och tillslut nått till ett familjeliv. Jag tänker att vägen är det som är livet och målet är en vägvisare för att få mig att lyfta huvudet och inte blint stå still och stirra ned på mina fötter.. Om jag skulle leva med en diagnos på en obotlig sjukdom hur skulle jag leva mitt liv då? Och om obotlig, hur stora är möjligheterna till att bromsa, hämma, avvärja, gå runt, leva med dem? Har alla obotliga sjukdomar ett nedbrytande sjukdomsförlopp? Vad finns det för möjligheter och till vilket liv? Skulle det vara upp till mig att göra det bästa av det eller skulle jag kunna få hjälp? Kan jag leva med en obotlig sjukdom (tex ofrivillig barnlöshet) i all oändlighet? Kan någon människa leva i all oändlighet?
Andra kalla fakta:
1+1=2
Det är enklare att bygga en bro över ett definierat vattenflöde än att bygga ett liv, eller?
2013 ska jag våga säga att det ska bli ett golfår? eller kommer jag som vanligt att glömma bort det jag sätter upp och flyta med i de strömmar som fångar in mig och driver mig till andra vägval?
2012 var det året som jag
- efter 10 år lämnade Södertälje som min hemort i skatteverkets register
- flyttade till Nacka
- flyttade från Gärtuna till Snäckviken
- lät mitt hjärta krossas igen (så dumt och kantat av missförstånd)
- genomlevde ett yrkesår med stora kontraster och förändringar
- trode att jag föralltid förlorade min syster i mitt liv, (så fånigt av mig)
- firade ett gäng med jubilarer
- besökte Turkiet för första gången
- såg London i regnigt rusk och på hög nivå i London eye
- Åkte skidor på längden och på tvären
- inte tog mig igenom ett enda motionslopp
- hade en bra utveckling i styrketräningen
- bara spelade 3 rundor golf på hela sässongen
- jag tröttnade på min Sony VAIO VGN-FW21E,
- jag blev ägare av en Sony Experia S mobil, (undrar vilket fack jag hamnar i nu?)
- det var 5 år sedan jag fanns på FB och året då morfar (87) blev en FB profil
- Jag lärde mig ge musiken större utrymme i mitt liv igen
- bevarar Kent och sugarplum fairy som sommarens känslomässigt bästa konserter
- Mando Diao släppte Infruset
- Petra Marklund kom ut på svenska med Inferno
- Metallica blev tillgängligt på Spotify
Vad 2013 kan tänkas erbjuda har jag inte den blekaste aning om.
fredag 11 januari 2013
torsdag 10 januari 2013
pannkaks torsdag..
En vanlig traditionell lunch med god uppslutning ( vilket inte hör till vanligheterna på en torsdag i min korridor).. Traditionen i det hela var ärtsoppan ocj pannkakorna.
Dagen inleddes för övrigt med blodprov och sen frukost pga detta, men följdes därpå av en arbetsdag med bra matplanering, hyfsade möten, efterlängtad gruppkänsla och avslutades med en bra diskussion...
Och nu sitter jag här i soffan och eftersvettas efter en skön joggingtur.. Glad att jag tog mig ut..
Kan summeras som en bra dag!
Dagen inleddes för övrigt med blodprov och sen frukost pga detta, men följdes därpå av en arbetsdag med bra matplanering, hyfsade möten, efterlängtad gruppkänsla och avslutades med en bra diskussion...
Och nu sitter jag här i soffan och eftersvettas efter en skön joggingtur.. Glad att jag tog mig ut..
Kan summeras som en bra dag!
onsdag 9 januari 2013
så var det onsdag..
Så måga svängngar och tankar som flugit genom denna dag och jag undrar hur jag ska kunna få ned något vettigt av det.
Min reflekterande sida har gått på helvarv hela dagen, känslorna har bubblat och flödat i alla möjliga varianter.
Blir lite nervös av sjukhusmiljöer, tror inte det alltid har varit så men sedan den gången då kännslorna brann över och hjärnan höll på att gå upp i rök så har det fyllt mig med visst obehag... Lätt hjärtklappning och allmänt obehag fyllde mig denna förmiddag i väntan på min läkartid.. lyckades till att börja med sätta mig på fel ställe och vänta, reagerade sedan i tanken dömmande i första mötet med min doktor, tänkte att han såg ut att vara i större behov av vård än mig (som väl var lyckades jag skaka av mig denna tanke snabbt).. Fick ett möte, medicin och rekomendationen att denna gången inte ge upp innan symptomen, dvs svampen på min tunga försvinner.. Detta käbns lite jobbigt att skriva känns som risken att bli dömd och utdömd är stor.. Fick även äran att komma tillbaka till labet imorgon bitti för provtagning på fastande mage för att utesluta diabetes... Många tankar och känslor snurrade när jag gick och anspänningen som släppte gjorde det svårt att hålla tårarna tillbaka. Oro väcktes till liv, gjorde mig förvirrad och rörig, hög stressnivå...
Jobbet tog vid, jagade på borde jag ha förutspått detta, kanske men sanningen är den att julen fick mig att koppla bort alla jobbtankar och det var inte helt smidigt att orientera mig tillbaka till allt som måste göras.. det redde upp sig till slut det med.
Lite mat, besök hos en vän puzzel, givande samtal och en för mig viktig stund hoppas jag kunde ge något tillbaka, hemfärd, ica och ett oväntat och inombords bubblande omvälvande möte.. Och här sitter jag nu och försöker landa i mig, skulle ha tränat idag och hade med all säkerhet behövt det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)