Sanningen..

Det var en solig sommareftermiddag i min barndomsstad. Jag stod på det som normalt för mig var en parkering men som denna dag är första parkett framför en scen. Värmeböljan lyser med sin frånvaro. Det är inte lika underbart kvalmigt och festivalhett som ett par år tidigare då vi i en annan del av staden köade för att se samma band spela, på en annan scen under samma festival. Det är sommar, det är Borlänge, det är festivaltjejerna och jag (några tillkomna några saknade), det är lördag och scenen ska intas av Sugar plum fairy. Denna eftermiddag 2012 tittar solen fram och det känns sommar. Kontrasterna i livsglädjen hos mig är ungefär lika stora som temperatur skillnaden denna P&L dag 2012 kontra den P&L dag 20xx då vi stod utanför cozmoz och väntade på spelning. Grovt uppskattat en temperatur differens på mellan 10-15 grader. Då för x år sedan kokade Borlänge, där 2012 ger staden löfte om en fin sommarkväll. Med extra tröja i beredskap och med solen i ögonen står en vuxnare och mer sargad jag och väntar på konsert.

Jag väcker tanken om att återigen skriva till liv. Efter märkliga upplevelser, tvära kast i livet och med nyfödd önskan om att återigen hitta och landa i mig själv låter jag tanken gro. Jag lovar mig själv att vara distansierad och att inte på samma sätt öppna dörren till min sårbara själ.

Kanske skulle jag låtit tanken stanna och gå i graven där på parkeringen. Kanske skulle jag tänkt till ett par varv innan jag lät orden flöda fritt.. Och kanske skulle jag hindrat mig själv från denna oredigerade och orefkekterade publicerings taktik som jag använder mig av. Men sanningen är den att jag bor här i sorgens land en liten stund inatt. I sanningen är jag rädd, rädd för den mörka ensamheten.. Ensamheten som jag i någon mening själv valt, men som grundar sig på ett uselt beslutsunderlag.. Inte vill jag i mina drömmar vara så långt ifrån dem jag älskar och de som bor och alltid har en plats i mitt hjärta. Inte vill jag i mina drömmar att livet ska behöva vara så komplicerat och svårt. Inte vill jag i mina drömmar att konflikterna ska fjärma mig från det liv jag i mina drömmar hellst vill ha.. Sanningen den är en annan. Jag gråter tyst var gång jag hör Petra Marklund sjunga om sanningen! Jag har grubblat mig igenom många nätter, funderat kring livet, mänskliga möten, sökt svaret på varför i dess mest existensiellt förunderliga former. Har ofta allt för lätt ifrågasatt min egen existens, gömt mig och inbillat mig att min rätt till att finnas skulle vara mer begränsad än andras rätt.. Jag erkänner jag har behandlat mig själv illa och i det även människor som faktiskt bryr sig om mig.

Jag har lärt mig konsten hur man lagar ett krossat hjärta. Att samla skärvorna, dra ut taggar från ett hjärta som krossats på riktigt, för att vakna upp i oron att det enda som jag gjorde kanske var att fylla hjärtat som var trasigt med betong, hemska tanke.
Kärlek njutning och underbara stunder, att leva sitt liv för den inbillade kärleken istället för att njuta av och älska livet i sig själv så som det är och i de stunder av skimmer som anas!! Varje berusning har ett visst mått av baksmälla och i ensamheten kan såväl ett stort svart tomrum som en euforisk njutning av avslappning bo. Även denna storm ska orka ridas ut!!
Sex, drugs and rocknroll blandas med bullerbyidyllen och kontrasten blir outhärdlig, sliter mig i stycken får mig att

Snurra min jord igen..

på radion...
Godmorgon min värld!
Klockan är sex och väckningen säger att det är dags att gå upp. Jag vaknar långsamt tillsammans med det Stockholm som nu är en del av min vardag. Mina blå har varit öppna ett tag, vaknade återigen tidigt (före fem).. Passade på att vakna långsamt och låta min begynnande stela kropp få slappna av ordentligt. Nu känner jag mig mer redo att möta denna dag!!

Så nu är det dags för havregryns gröt, garderobs gissel, borsta en tand och därefter ta på vinterskruden och möta ännu en snöfylld decemberdag 2012, onsdag mitt i veckan och lucia nalkas.. Ljusen lyser vackert upp tillvaron och sommaren som gick känns avlägsen och främmande...

Hoppas ni alla där ute passar på att njuta av denna er dag på det sätt som möjlighet er ges. Är möjligheterna begränsade njut av det korta lilla ögonblick som ändå kan anas. Jag är övertygad om att var och en har minst ett sådant ögonblick att fånga! Jag slappnade stilla av i njutningen av att stanna kvar under mitt täcke och fylla tillvaron med dessa banala ord. Vilket ögonblick av njutning har andra människor på denna jorden fångat en dag son denna??

Se det snöar

Här och nu, i mörkret borde jag sova för längesedan. Ute blandas regnet med snö. Jag har ett opublicerat inlägg om sanningen som skulle länkas med musik, fyllas på med formuleringar och uttrycka delar av allt det där jag går och funderar på. Tankar kring kärlek,vänskap, livet och dess fallgropar samt alla mina egna små brister och fel!!

Men någonstans har sångerna fastnat, stockat sig i strupen och sväljs liksom gråten undan. Jag vill så mycket men hittar inte fram på min stig, går vilse irrar i cirklar runt tankarna. Jag når inte ut och heller inte in, fast i mitten utan mening utan mål..

Jag hade ett.. Blåbärsstigen 25

... där glödde glada färger grant. Jag hade en ... med färger. Det är näästan sant.. Någon som minns denna sången, den dök upp i mitt minne här ikväll strax efter att jag vandrat på en minneskavalkad med starka tydliga bilder från min barndoms hem. Någon som minns vad det var som var fyllt med färger? Just det ordet har här och nu för mig fallit i glömska.

Blåbärsstigen 25, föräldrarnas sovrum, dörren ut på altanen rummet med pianot, datorn bredvid sängen, bokhyllorna från ikea som än idag hänger med!! Väggarna i grönt och lister  i en mörk olivgrön nyans, färgen skulle antagligen beskrivas annorlunda av någon annan.. Altanen och den lilla trappen ned på gräset.. I den trappen startade syrrans och mitt korreografiska mästerverk.. haha var väll mest en banal samlung av rörekser vi plockat från olika håll och satte samman i en rörelse från altanen ned på gräset, via ett handstående i den lilla lutningen upp emot landet innan skogen, följt av en hjulning och diverse annat där emellan och efter.. Vi hade rolugt i denna leken och minnet får mig att le och må bra.. Hela min minnesvandring genom radhusets skrymslen och vrån är idag fylld av de positiva minnena glädjen och tryggheten. Jag vill ta hela världen i mina armar och krama livet hårt av lycka och glädje över att dessa minnen äntligen har letat sig fram till mig från den dunkla gömda vrån.. Det glädjer mig så för jag trode dessa minnen var för evigt dolda i det förgångna. Men så levande starka finns de här och stöttar mig ikväll och livet känns plötsligt återigen underbart!!

Det har blåst en försiningsvind genom mitt hjärta denna helg och jag hoppas att den kommit för att stanna och att det inte bara är min fantasi som spelar mig ett av sina oförutsägbara spratt... Jag kände mig utmanad att skriva om brustna hjärtan, saknad och sorg.. Men istället bubblar en massa starkt glada minnen fram ur vrån... De andra tankarna får vänta en stund..

Kan ha varit ett målarskrin som visan började, i tecten fanns dock ett melankoliskt inslag från krigsskadade färger. Men de färger som fanns var solgult, grönt för gräs och blad.. Och där någinstans i början av 80-talet satt en liten jag och sjöng sånger om att måla fred!

Regntunga skyar som en våg över höstens sprakande färger

Från 22 september till 6 oktober en liten bråkdel av det som jag velat dela med mig av..

I Tystnaden och tomheten snurrar många tusen tankar förbi.. Jag skulle vilja fånga dem, förklara och visa fullt ut hur jag har det, vad som tynger mig, hur jag menade och vad jag ville få sagt. Men det som omsluter mig är tystnaden, regnet och ensamheten.

Tanken och meningen var att skriva mer distanserat,  lite mer utifrån betraktat och inte så obegripligt. Det går inte så bra med det! Varför skriver jag? Det är som att det för mig är enda sättet att få stopp på dessa tankar som långsamt mal sönder mig. Det finns inom mig även en längtan och önskan om att dela och diskutera mina tankar med någon och när konversations möjligheterna inte finns där då blir det skrivna ordet det enda uttrycks medel jag har kvar.

Genomgår inte några behandlingar, har ingen läkares utlåtande om att jag skulle bära något som klassificeras att tillhöra gruppen sjuk! Så länge så är fallet får jag, liksom dem som vill döma mig acceptera och förstå att jag är precis lika frisk som dem. Från mitt perspektiv är otrohet ett lömskt, elakt och nära nog sjukligt lismande beteende. Lismande i betydelsen att vara sken trevlig för att i sin ego tripp kunna både äta och ha en kaka som individen som handlar får njutning av. Det är i samhället betraktat som en del av normal handling och den som utövar blir sällan dömd, ifrågasatt eller ut fryst  Istället är det inte helt ovanligt den som utsätts för sveket som får bära den sociala skulden/bördan. För få individer vet hur de ska tackla en människa som är sorgsen och har blivit djupt sårad.. och någonstans i förlängningen är det endast upp till den som blivit sårad att leva med det, gå vidare vara glad förstå att det inte var så farligt, att det inte gör något, att hela livet och alla drömmar om framtiden samt tankar om ålderdomen rasade, grusades och förintades till aska. Jag lever, andas och är någonstans djupt inom mig tacksam för det. Jag har förmånen att vara född i Sverige, det ger mig många möjligheter..

och sedan orkade jag inte skriva mera på ett tag, två veckor senare läser jag på i kroppen min och tänker att det är dags att ta tag i det jag gått och längtat efter nämligen att skriva igen.. Blir inget under fredagskvällen, men nu sitter jag åter här framför tangenterna och följande flödar fram


Att ha varandra är en styrka i livet oavsett om situationen är oviss och allt är omöjligt!! Önskar jag kunde skriva något vackert, något värmande, något stort.. Hösten har tagit greppet om sommarens minnen, livet är förändrat och det som en gång var kommer aldrig riktigt åter. Framtiden är ett oskrivet blad, kanske kommer jag att dö ung eller leva länge, kanske får jag en gång en familj som förgyller min tillvaro kanske kommer jag för evigt att leva ensam, jag lever i ovissheten oförmögen att planera min framtid. Jag går och väntar på att livet ska komma till mig istället för att kliva ut genom dörren, ta för mig och leva i det som finns här och nu. Är det för att allt som finns är omgivet av tystnad och ensamhet, eller är det faktiskt så att jag har ett liv som jag lever här och nu?

Varför ska jag uttrycka mig, varför ska jag ge mig in i att kommentera, tycka skriva och svamla i en massa tomma ord som inte betyder något?? Eller är det faktiskt så att de kommer från mitt hjärta och att det är ord som längtar ut, tankar som inte längre vill gro i det tysta? Det snurrar så mycket där inne och jag önskar jag kunde dela med mig på ett sunt, klokt och vuxet genomtänkt sätt, att jag kunde ha distans och perspektiv, att jag kunde vara en människa värd att använda orden vuxen och ansvarstagande om. Det mesta i mitt liv blir dock bara bakvänt omvänt underligt och udda. Jag vill vara älskvärd för det är många som bor i mitt hjärta, istället påstås jag bli anklagande. Kanske är jag det, kanske är det fel, kanske borde jag se allt på ett annat sätt. Eller är det alltid jag som ska förstå och inte få så mycket visad förståelse??

Alltid antingen eller, aldrig rätt eller fel. För sällan ett möte med samverkande energier, med förståelse i tyst överenskommelse, sällan enkelt oftast svårt.

Men nu har den vilsna kråkan landat för en stund. Det jag skriver är obegripligt osammanhängande svårt! Jag vet inte varför jag skriver, jag vill bara sträcka ut en hand och hoppas, önska, drömma att någon ska orka ta den, hålla den hårt och vandra bredvid mig som en stark vän i natten, som en axel att gråta mot, som en tröst i smärtan. Nu har jag drivit mig själv in i smärtan och tårarnas land igen.. Jag gråter stilla tysta tårar.

Igår som jag kände mig så stark, så fri så harmonisk! Och så en natt med för mycket sömn och allt är förlorat, eller är det bara vunnet, samlat, jag går ifrån en stund, bryter tankarna i texten med annan distraktion  och tårarna från smärtan landar andas frisk luft och lättar mot molnen. Jag känner mig åter fri, stark, trött men frisk!!

they teach you to be nothing at all...

Och någonstans i den evolutionen har vi ändå som människor, kvinnor och män gått emot att mötas i att vara något, tro på det du vill vara och att förverkliga de drömmar som du bär inom dig.

Det är inte alltid, iallafall inte för mig, så enkelt att ta plats att våga ha drömmar och att våga leva. Många gånger är det liksom enklare att följa någon annan, gå efter en annan människas tänkta planer eller att inspireras av vad någon annan tänkte sig att de skulle göra med sitt liv här och nu. Låna någon annans ord och reflektera utifrån ett uttalande som någon annan gjort. Att skapa själv är jag inte lärd till, inte i så vid omfattning iallafall. Även om jag är fostrad till och tror mig ha en förmåga att tänka utanför boxen, så kanske jag ändå inte gör det fullt så kreativt som dem som skapar "på riktigt".. 

Jag har som vanligt inte hängt med i allt som händer i medievärlden, men iom att jag följt bloggen som fick mig att börja skriva igen så fick jag även veta att det fanns ett klipp från en intervju som var väl värd att se. Så idag när jag äntligen fått igång möjligheterna att surfa från min dator satte jag mig ned för att betrakta denna intervju med Kristian Gidlund och sugarplum fairy i Jenny Strömstedt. De orden som jag bär med mig och vill citera från denna intervju är följande "Att inte sörja en person som faktiskt lever.." De orden satte sig i mitt huvud och öppnade mina ögon för mitt eget agerande och det ger mig även ett perspektiv i olikheten mellan situationer. För jag anser att orden är så sanna, så riktiga och ändå vill jag debattera kring dem. Jag vill bestrida orden om de sätts i ett annat sammanhang.. Men det är just det som är så farligt och även så förunderligt underbart med ordens betydelse och möjligheten att faktiskt plocka dem ur ett sammanhang och placera dem i ett helt annat. 

I en situation som denna där någon som står en nära och betyder mycket står inför det faktum att de "dömts till döden".. att där och då ta ut sorgen i förskott och börja sakna och sörja någon som i allra högsta grad fortfarande lever, det verkar för mig som ett handlande som leder till onödiga förluster av möjligheter till underbara stunder tillsammans.. I en annan situation av förlust som jag personligen levt mig igenom så är det för den som inte väljer ytterst märkligt och knepigt, svårt att förhålla sig till. Det handlar om förlust och sorg i samband med en separation, där individen i högsta grad fortfarande lever men väljer en annan väg. En väg som innebär att en annan person blir bortvald, utanförstående och kvar med ett liv och en dröm om ett liv som aldrig mer kan bli sann.. Jag blev inte dömd till döden men dömd till ett annat liv, ett liv som jag inte hade den blekaste aning om hur jag skulle tackla, en ny start som jag inte var beredd på, inte hade önskat eller någonsin kunnat tro. Förtroenden som sveks andra relationer i mitt liv som förändrades och människan som även varit min bästa vän var inte död, men för mig inte längre levande eftersom jag inte fick lov till att vara del av eller veta något av det liv som han nu byggde om till sitt eget. Självklart såhär i efterklokhetens spegel skulle jag ha låtit bli att sörja en person som faktiskt lever. Jag skulle inte heller ha fastnat så mycket i tanken på att se allt som en förlust, mig själv som ett offer och livet som en plåga... Inte gjorde jag det i alla situationer heller. Men det jag skulle vilja komma till är det i en sådan situation också fel att sörja någon som fortfarande lever? Att sörja som följd av en förlust som jag som människa lidit i mitt liv? äh jag tror jag lägger ned detta, mina tankar blev för komplexa jag orkar inte följa dem längre...

Så svårt att beskriva vissa saker. Kan bara säga att jag är ledsen över allt som har blivit så fel. Att jag önskar  det går att hitta en väg där jag inte står i vägen och där jag återigen kan uppleva underbara stunder med dem som betyder som allra mest för mig! Jag är hemma nu, i mitt hem det som ska vara mitt hem för en tid framöver. Där jag ska landa andas och ladda om för en ny omgång med detta som kallas vårt liv.. Jag hoppas det blir en bra tid med många ljusa minnen att fylla min bank med! Sov sött ni underbara människor där utanför mitt fönster. 

Det kanske kommer...

en dag när jag springer runt på gräsmattan till mitt hus och jagar mitt eftelängtade lilla barn som kiknar av skratt i lyckan av att springa och spänningen i att blu jagad. Sprudlande av lv och en blick fylld med bus. Jag hoppas den dagen är mug närmare än jag anar..

en dag när jag med tårfyllda ögon tvingas berätta för mina närmaste att jag bär på en livshotande sjukdom. Jag hoppas den dagen aldrig kommer till mig...

en dag när jag vaknar upp i mitt nya hem, förvirrad och yrvaken med en disorientering om var jag är i sinnet. Den dagen kommer till mig imorgon för nu ska jag somna in för första gången i detta mitt nya hem...

sov sött mina vänner, nära och kära, imorgon är första dagen för resren av mitt liv!! kram