Regntunga skyar som en våg över höstens sprakande färger

Från 22 september till 6 oktober en liten bråkdel av det som jag velat dela med mig av..

I Tystnaden och tomheten snurrar många tusen tankar förbi.. Jag skulle vilja fånga dem, förklara och visa fullt ut hur jag har det, vad som tynger mig, hur jag menade och vad jag ville få sagt. Men det som omsluter mig är tystnaden, regnet och ensamheten.

Tanken och meningen var att skriva mer distanserat,  lite mer utifrån betraktat och inte så obegripligt. Det går inte så bra med det! Varför skriver jag? Det är som att det för mig är enda sättet att få stopp på dessa tankar som långsamt mal sönder mig. Det finns inom mig även en längtan och önskan om att dela och diskutera mina tankar med någon och när konversations möjligheterna inte finns där då blir det skrivna ordet det enda uttrycks medel jag har kvar.

Genomgår inte några behandlingar, har ingen läkares utlåtande om att jag skulle bära något som klassificeras att tillhöra gruppen sjuk! Så länge så är fallet får jag, liksom dem som vill döma mig acceptera och förstå att jag är precis lika frisk som dem. Från mitt perspektiv är otrohet ett lömskt, elakt och nära nog sjukligt lismande beteende. Lismande i betydelsen att vara sken trevlig för att i sin ego tripp kunna både äta och ha en kaka som individen som handlar får njutning av. Det är i samhället betraktat som en del av normal handling och den som utövar blir sällan dömd, ifrågasatt eller ut fryst  Istället är det inte helt ovanligt den som utsätts för sveket som får bära den sociala skulden/bördan. För få individer vet hur de ska tackla en människa som är sorgsen och har blivit djupt sårad.. och någonstans i förlängningen är det endast upp till den som blivit sårad att leva med det, gå vidare vara glad förstå att det inte var så farligt, att det inte gör något, att hela livet och alla drömmar om framtiden samt tankar om ålderdomen rasade, grusades och förintades till aska. Jag lever, andas och är någonstans djupt inom mig tacksam för det. Jag har förmånen att vara född i Sverige, det ger mig många möjligheter..

och sedan orkade jag inte skriva mera på ett tag, två veckor senare läser jag på i kroppen min och tänker att det är dags att ta tag i det jag gått och längtat efter nämligen att skriva igen.. Blir inget under fredagskvällen, men nu sitter jag åter här framför tangenterna och följande flödar fram


Att ha varandra är en styrka i livet oavsett om situationen är oviss och allt är omöjligt!! Önskar jag kunde skriva något vackert, något värmande, något stort.. Hösten har tagit greppet om sommarens minnen, livet är förändrat och det som en gång var kommer aldrig riktigt åter. Framtiden är ett oskrivet blad, kanske kommer jag att dö ung eller leva länge, kanske får jag en gång en familj som förgyller min tillvaro kanske kommer jag för evigt att leva ensam, jag lever i ovissheten oförmögen att planera min framtid. Jag går och väntar på att livet ska komma till mig istället för att kliva ut genom dörren, ta för mig och leva i det som finns här och nu. Är det för att allt som finns är omgivet av tystnad och ensamhet, eller är det faktiskt så att jag har ett liv som jag lever här och nu?

Varför ska jag uttrycka mig, varför ska jag ge mig in i att kommentera, tycka skriva och svamla i en massa tomma ord som inte betyder något?? Eller är det faktiskt så att de kommer från mitt hjärta och att det är ord som längtar ut, tankar som inte längre vill gro i det tysta? Det snurrar så mycket där inne och jag önskar jag kunde dela med mig på ett sunt, klokt och vuxet genomtänkt sätt, att jag kunde ha distans och perspektiv, att jag kunde vara en människa värd att använda orden vuxen och ansvarstagande om. Det mesta i mitt liv blir dock bara bakvänt omvänt underligt och udda. Jag vill vara älskvärd för det är många som bor i mitt hjärta, istället påstås jag bli anklagande. Kanske är jag det, kanske är det fel, kanske borde jag se allt på ett annat sätt. Eller är det alltid jag som ska förstå och inte få så mycket visad förståelse??

Alltid antingen eller, aldrig rätt eller fel. För sällan ett möte med samverkande energier, med förståelse i tyst överenskommelse, sällan enkelt oftast svårt.

Men nu har den vilsna kråkan landat för en stund. Det jag skriver är obegripligt osammanhängande svårt! Jag vet inte varför jag skriver, jag vill bara sträcka ut en hand och hoppas, önska, drömma att någon ska orka ta den, hålla den hårt och vandra bredvid mig som en stark vän i natten, som en axel att gråta mot, som en tröst i smärtan. Nu har jag drivit mig själv in i smärtan och tårarnas land igen.. Jag gråter stilla tysta tårar.

Igår som jag kände mig så stark, så fri så harmonisk! Och så en natt med för mycket sömn och allt är förlorat, eller är det bara vunnet, samlat, jag går ifrån en stund, bryter tankarna i texten med annan distraktion  och tårarna från smärtan landar andas frisk luft och lättar mot molnen. Jag känner mig åter fri, stark, trött men frisk!!

they teach you to be nothing at all...

Och någonstans i den evolutionen har vi ändå som människor, kvinnor och män gått emot att mötas i att vara något, tro på det du vill vara och att förverkliga de drömmar som du bär inom dig.

Det är inte alltid, iallafall inte för mig, så enkelt att ta plats att våga ha drömmar och att våga leva. Många gånger är det liksom enklare att följa någon annan, gå efter en annan människas tänkta planer eller att inspireras av vad någon annan tänkte sig att de skulle göra med sitt liv här och nu. Låna någon annans ord och reflektera utifrån ett uttalande som någon annan gjort. Att skapa själv är jag inte lärd till, inte i så vid omfattning iallafall. Även om jag är fostrad till och tror mig ha en förmåga att tänka utanför boxen, så kanske jag ändå inte gör det fullt så kreativt som dem som skapar "på riktigt".. 

Jag har som vanligt inte hängt med i allt som händer i medievärlden, men iom att jag följt bloggen som fick mig att börja skriva igen så fick jag även veta att det fanns ett klipp från en intervju som var väl värd att se. Så idag när jag äntligen fått igång möjligheterna att surfa från min dator satte jag mig ned för att betrakta denna intervju med Kristian Gidlund och sugarplum fairy i Jenny Strömstedt. De orden som jag bär med mig och vill citera från denna intervju är följande "Att inte sörja en person som faktiskt lever.." De orden satte sig i mitt huvud och öppnade mina ögon för mitt eget agerande och det ger mig även ett perspektiv i olikheten mellan situationer. För jag anser att orden är så sanna, så riktiga och ändå vill jag debattera kring dem. Jag vill bestrida orden om de sätts i ett annat sammanhang.. Men det är just det som är så farligt och även så förunderligt underbart med ordens betydelse och möjligheten att faktiskt plocka dem ur ett sammanhang och placera dem i ett helt annat. 

I en situation som denna där någon som står en nära och betyder mycket står inför det faktum att de "dömts till döden".. att där och då ta ut sorgen i förskott och börja sakna och sörja någon som i allra högsta grad fortfarande lever, det verkar för mig som ett handlande som leder till onödiga förluster av möjligheter till underbara stunder tillsammans.. I en annan situation av förlust som jag personligen levt mig igenom så är det för den som inte väljer ytterst märkligt och knepigt, svårt att förhålla sig till. Det handlar om förlust och sorg i samband med en separation, där individen i högsta grad fortfarande lever men väljer en annan väg. En väg som innebär att en annan person blir bortvald, utanförstående och kvar med ett liv och en dröm om ett liv som aldrig mer kan bli sann.. Jag blev inte dömd till döden men dömd till ett annat liv, ett liv som jag inte hade den blekaste aning om hur jag skulle tackla, en ny start som jag inte var beredd på, inte hade önskat eller någonsin kunnat tro. Förtroenden som sveks andra relationer i mitt liv som förändrades och människan som även varit min bästa vän var inte död, men för mig inte längre levande eftersom jag inte fick lov till att vara del av eller veta något av det liv som han nu byggde om till sitt eget. Självklart såhär i efterklokhetens spegel skulle jag ha låtit bli att sörja en person som faktiskt lever. Jag skulle inte heller ha fastnat så mycket i tanken på att se allt som en förlust, mig själv som ett offer och livet som en plåga... Inte gjorde jag det i alla situationer heller. Men det jag skulle vilja komma till är det i en sådan situation också fel att sörja någon som fortfarande lever? Att sörja som följd av en förlust som jag som människa lidit i mitt liv? äh jag tror jag lägger ned detta, mina tankar blev för komplexa jag orkar inte följa dem längre...

Så svårt att beskriva vissa saker. Kan bara säga att jag är ledsen över allt som har blivit så fel. Att jag önskar  det går att hitta en väg där jag inte står i vägen och där jag återigen kan uppleva underbara stunder med dem som betyder som allra mest för mig! Jag är hemma nu, i mitt hem det som ska vara mitt hem för en tid framöver. Där jag ska landa andas och ladda om för en ny omgång med detta som kallas vårt liv.. Jag hoppas det blir en bra tid med många ljusa minnen att fylla min bank med! Sov sött ni underbara människor där utanför mitt fönster. 

Det kanske kommer...

en dag när jag springer runt på gräsmattan till mitt hus och jagar mitt eftelängtade lilla barn som kiknar av skratt i lyckan av att springa och spänningen i att blu jagad. Sprudlande av lv och en blick fylld med bus. Jag hoppas den dagen är mug närmare än jag anar..

en dag när jag med tårfyllda ögon tvingas berätta för mina närmaste att jag bär på en livshotande sjukdom. Jag hoppas den dagen aldrig kommer till mig...

en dag när jag vaknar upp i mitt nya hem, förvirrad och yrvaken med en disorientering om var jag är i sinnet. Den dagen kommer till mig imorgon för nu ska jag somna in för första gången i detta mitt nya hem...

sov sött mina vänner, nära och kära, imorgon är första dagen för resren av mitt liv!! kram

Höstmörker och grynande ljus

God morgon min värld. På radion ljuder strövtåg i hembygden med Mando.. Jag tar mig tid att stanna upp lyssna klart till dessa toner, lyfter blicken och tittar ut på naturen utanför köksfönstret. Ser svarta tunga regnmoln fly och klarblå himel titta fram. Ser ut att bli en fin dag idag. Jag vill gå på strövtåg, njuta av den underbara himlen andas frisk luft och natur. Jag vill återse min barndoms skogar, se om bäcken lever kvar om stigen genom skogen som var vår genväg på vägen hem från lekis fortfarande bor kvar.. skogsvägen vi egentligen inte fick ta men som allt för ofta lockade oss ändå.. Jag tänker på min syster med sorg i hjärtat på hur fel allt kan bli, på hur tomt mitt livkänns och tårarna bränner bskom ögonlocken. Min tid att stanna upp på har passerat för denna morgon. Det som är viktigt på riktigt får pausa igen... Dags att vara en i mängden av arbetande vuxna som har en tid att passa för att ett projekt ska följa tidplanen...Om jag skulle dö imorgon har jag förlorat så mycket! Imorgon får jag styra lite mer vad jag gör med min fria tid. Tar ett djupt andetag, lyfter blicken, sätter mig i bilen och styr mot jobbet!!

När då blir nu och nu blir sen

En söndags promenad i vår vackra huvudstad. För att rensa tankarna, fylla lungorna med frisk luft och för att andas en stund. Bilderna talar för sig själva idag! Har så många ord inom mig som vill bli skrivna men de vill vila ett tag till det finns inget flöde just ikväll.. 

En underbar och sorglig söndag på många sätt och vis. 

Med hopp om en framtid....

Här och nu

Inspireras fortfarande av Kristian Gidlunds förmåga att uttrycka sig i skrift.

Några dagars vila, stöd i att landa i tillvaron, antibiotika och mindfullness övningar har gjort gott...

Det har flugit mången tanke genom huvudet kring livet, den resa jag varit med om och framtiden.. Att summera allt som fallit på plats känns mig övermäktigt.

Kan inte låta bli att förundras över hur mycket av det som Kristian skriver som jag kan identifiera mig med. Ser en bild från 80-talets Borlänge, reflekterar och förundras. Såg alla likadana ut där och då? Min syster och jag vi hade likadana tröjor och snarlik frisyr, var ett par år äldre och cyklade runt på andra sidan älven i förhållande till Kvarnsvedens pappersbruk. Hur mycket har vi som individer präglats av att växa upp i denna stad?

Tankarna och minnena drar på resa genom en tid som flytt. Här och nu ska john blund få ta över, fast det är så mycket jag skulle vilja få gjort och sagt så får det vänta, nu ska jag in i drömmens land på besök imorgon är verkligheten åter min omgivning. God natt min skatt.

Vem tar nästa steg?

Flickan och kråkan flyger aldrig ensam genom höstskogen. Musiken och andra människors ord fortsätter att motivera mig, framåt, utåt, vidare som nästa steg på en planka i obalans.

I min läsning flög maj fram som stormvinden i ett vändande hav, jag fascinerades, greps och kände igen mig. Orden beskriver situationer jag kan ta på, tänka mig in i och förstå. Förståelsen finns i någon mening men aldrig fullt ut, för jag var inte där då, jag skrev inte orden och händelserna som det abstrakta associerar till är inte upplevda av mig. Jag är ingen tankeläsare, men en förstående människa som kan finna tröst i andra människors ord och upplevda situationer. Jag kan glädjas med andra i det de finner glädje och jag kan gråta samman med den människa som lidit en stor förlust.. 

En ledsång i mitt liv under mitt "ljuva" tonårs Borlänge dock i en yngre inspelning, de vännerna som jag mest av allt drömde om.  

Åter till maj, i kroppen min, jag fastnade på den 14:e det var en måndag i år och någonstans här började mina tankar och skor gå helt galet fel med mig. Jag tröstas av orden från pojken med kråkan och känner så galet igen mig i formuleringarna, förstår inte hur det som skrivs här så klockrent kan associeras mot saker  jag själv upplevt och gått igenom. Är det kanske bara jag som söker tröst och finner den där jag minst anar? 

I musiken, i orden, i bilderna, i viljan att finnas leva andas och att få älska och att älskas!

Jag har svårt att erkänna det och att tillåta kroppen min att vara det men idag är jag hemma och vårdar mig själv! Hoppas detta inte behöver bli någon lång resa. Denna envisa hosta som följt mig till och från denna sommaren behöver dock få en chans till dämpning. Vill vara pigg kry och sprudlande glad..

Det har varit en sommar som på många de vis varit helt underbar och gett mig många positiva minnen att hänga framtiden på. Den har också innehållit ett par hjärtskärande episoder som jag hoppas inte ska få allt för långsinta följder i min framtid. Jag kan bara vänta och hoppas och förändra det jag kan påverka.. 

Vi är alla bara människor.