Vissa dagar

Jag ska inte på något sätt klaga och det är definitivt inte synd om mig. Jag har det bra med många fina människor runtom mig. Jag har ett bra jobb, bra kollegor, fantastiska möjligheter att röra på mig.

Har varit glad och på bra humör en längre tid nu, mått bra, reflekterat, levt på och njutit av de stunder då livet är lite extra bra. Vill bara konstatera att ibland kommer de över mig de där dagarna då det känns lite extra tungt. De där dagarna då tankarna drar iväg med mig lite för långt och tårarna kommer krypande. Idag är en sådan dag, eller kväll ska jag väll snarare säga för det är oftast om kvällarna det dyker in lite extra starka tankar och känslor då livet känns jobbigt ensamt. Hjärnspökena härjar och modersinstinkterna längtar ihjäl sig efter känslan av att vara behövd. Jag fäller en stilla tår, saknar det som inte finns och låter känslorna få finnas en stund. De får inte ta över mig, kan inte ges för stort utrymme, men för en kort stund låter jag,  dem får finnas och gråter tyst i min stilla ensamhet. Jag vet att det kommer dagar då livet känns tryggt varmt och enkelt men just idag är det för en stund lite tungt ensamt.

Jag möter det med värme, tänker lite mer kärlek åt världen och andas mig långsamt igenom de tyngsta känslorna, släpper tankarna fritt och låter bli att fånga dem, låter framtiden själv få utvisa vad som komma ska..

Imorgon ler jag

När nattens vingslag kryper nära

Där verkligheten hemma blir ett perspektiv att landa för.. När sommarens resa tagit mig till platser jag inte trode fanns, som att möta de tv serier och filmer jag flitigt följt i en förglömd del av mitt liv, som att möta mig själv på en ny plats i en ny tid och inse att livet har en annan dimension. En närvaro i tystnaden som jag inte trode existerade och som hur jag sedan avskyr min egen röst när den i rädsla försöker ge uttryck och finnas i allt det som är så uppfyllt av vackert ljus.. Verkligheten kommer för alltid vara fångat av ett nytt perspektiv och jag söker tryggheten som alltid lämnar mig.. Vad ska framtiden utvisa?

Spöktankar

Jag ville bara somna och vila från allt en stund. Sticka mig på en trollslända och vakna upp till ett finare luv där drömmarna lever, människor får leva med ro och respekterar varandra.. Efter att ha mött arbetsglädjen igen föll livet plötsligt platt.. Någon körde över mig lik en ångvält och veckan har gått åt till att läka, kvällen fylls med rädslor för att möta en likadan situation igen imorgon.. Fasar, rädds, orolig för vad jag ska behöva bemöta
... Kan vara ytterst svårt att förstå för dem som upplever min tystnad som arrogans, det finns en annan verklighet!!

En tidig julklapp.

På posten idag landade denna min julklapp till mig själv. Ser framemot vacker läsning. Tack Oskar för de publicerade orden :)

Att tända ljus för hopp i mörkret

Saknaden - lågan av inspiration brinner svagare, den som var min inspiratioskälla till ett års skrivande finns inte längre och formulerar vackra ord... Jag kom i det som av mig, tappade lite som bort vad som är viktigt på riktigt.. 

Lät mig ; strax innan döden kom och tog över min inspirationskällas livslåga; knuffas ur total balans i livet av en enstaka människa som rent uppenbart ville köra över min tid och min person. Råkade på det gå in och ta smällen i en jobbsituation där projekt och tidplaner krockat... 

Jag har på vägen de senastd månaderna lärt mig endel om hur människor fungerar och kanske framförallt inte fungerar. Många har ingen tilltro till mänskligheten, många sätter sin egen förmåga som för mer.. Många ser inte vägarna i det tysta, i det enkla utan ska med ord skapa det de tror ska vara den enda vägen.. Men stigar trampas av hur fötter, hovar eller annat som far fram i fysisk rörelse sätter sina upprepade spår. Ord kan påverka, styra mot en indikerad riktnig via ljudets rörelse, men de kan i sig inte forma vägen.

Svek - fastän du svikit mig trampat på mig, kastat smuts på mig och önskat livet ur mig står jag stark och tror på kraften i kärlekens låga. Lågan som brinner klart i mitt hjärta. Kärleken till livet, naturen och framtiden väcks åter. Jag vacklar, tvekar, glömmer och låter andra oviktiga ting ta för mycket plats. Men där i förtvivlan när lågan är påväg att släcka sig själv av kvävning kommer ett andetag in som en frisk vind och ger lågan nytt syre att fortsätta brinna för. Jag minns ett namn, minns en vän som likt stjärnorna i förtvivlan på ett mirakulöst sätt ändå finns där, ger en vägriktning och lågan tänds på nytt..

Jag vill skriva mera, skriva vackert förmedla och lyfta livet frammåt.. Men jag fortsätter här i skuggan i hoppet om att min framtid ändå kan vara fyllt av lyckans sken.

något nytt - om träning och mål ett dagligt steg i mitt liv

Inspirerad av en bild på en rullskidåkande kusin börjar tankarna kring träningsupplägg för dagen spinna loss.. Kickstartade mig själv och är nu åter igen på högintensiv nivå, långt ifrån eliten men med den mängd jag jobbar och tiden jag lägger på pendling får det finnas en realism i kraven jag ställer på mig själv. Dagens mål sattes efter den inspirerande bilden upp till att träna längd (tid 2:15) => (medför/ger) här och nu en promenad på 2:45. Jag skulle kunna lägga upp det som en timmes jogging och en timmes promenad. Skulle kunna göra det lätt för mig och ta med mig cykeln på en 5mils tur?? Många val som landar i att det får bli en promenad. Med siktet mot tjejvasan tar jag mig först upp för hammarbybacken och klättrar sedan vidare på en strosande tur i Nacka reservatet. Det blir bra för en dag som denna :) Siktar även på lite mage och armar..

(Vårens oplanerade investering bygger jag långsamt mod för att använda frammåt för det långsiktiga 3-4 års målet. Så i vår får jag lära mig ståpå med inlines. Försöker att inte lägga någon press och krav i det...)

Efter detta långpass ska jobbet få en stunds fokus. Men först lite lättare lunch (som i lättlagat)..

Vilar i tårarna

Jag blir gråtmild ibland. Idag är en sådan dag! Har skrivit många rader i mitt huvud här i min reflektiva stund till känsloladdad Singer songwriter musik. Musiken fyller mitt hem låter ett par tårar trilla sakta ned för min kind.. Och börjar nu känna mig lite lättare, lite befriad.

Så många tankar snurrar i tystnaden, så många reflektioner far igenom min vardag, kommer fram i stunder, framkallar tårar, förfaller i glömska och så söker sig livet frammåt igen. Kanske tar jag några skutt i sidled eller tillochmed många, vandrar bakåt en stund skuttar på längs livets väg med pigga ben. Stannar upp vilar, trampar snett, strosar långsamt i dimma, virrar vilset i mörker, trampar bakåt i dagens ljus. Vandrar ensam, vandrar samman, följs åt, skiljs, njuter gemensamt av ett ögonblick som flyr, kommer tillbaka starkt och fladdrar flyktigt vidare. Parallella stigar, skilda vägar så flätas de samman flyktigt för en stund och ögonblicket lyfter vardagen vidare, frammåt, utåt i sidled på andra spår..

Vad är det i allt detta som någonsin består???