Att tända ljus för hopp i mörkret

Saknaden - lågan av inspiration brinner svagare, den som var min inspiratioskälla till ett års skrivande finns inte längre och formulerar vackra ord... Jag kom i det som av mig, tappade lite som bort vad som är viktigt på riktigt.. 

Lät mig ; strax innan döden kom och tog över min inspirationskällas livslåga; knuffas ur total balans i livet av en enstaka människa som rent uppenbart ville köra över min tid och min person. Råkade på det gå in och ta smällen i en jobbsituation där projekt och tidplaner krockat... 

Jag har på vägen de senastd månaderna lärt mig endel om hur människor fungerar och kanske framförallt inte fungerar. Många har ingen tilltro till mänskligheten, många sätter sin egen förmåga som för mer.. Många ser inte vägarna i det tysta, i det enkla utan ska med ord skapa det de tror ska vara den enda vägen.. Men stigar trampas av hur fötter, hovar eller annat som far fram i fysisk rörelse sätter sina upprepade spår. Ord kan påverka, styra mot en indikerad riktnig via ljudets rörelse, men de kan i sig inte forma vägen.

Svek - fastän du svikit mig trampat på mig, kastat smuts på mig och önskat livet ur mig står jag stark och tror på kraften i kärlekens låga. Lågan som brinner klart i mitt hjärta. Kärleken till livet, naturen och framtiden väcks åter. Jag vacklar, tvekar, glömmer och låter andra oviktiga ting ta för mycket plats. Men där i förtvivlan när lågan är påväg att släcka sig själv av kvävning kommer ett andetag in som en frisk vind och ger lågan nytt syre att fortsätta brinna för. Jag minns ett namn, minns en vän som likt stjärnorna i förtvivlan på ett mirakulöst sätt ändå finns där, ger en vägriktning och lågan tänds på nytt..

Jag vill skriva mera, skriva vackert förmedla och lyfta livet frammåt.. Men jag fortsätter här i skuggan i hoppet om att min framtid ändå kan vara fyllt av lyckans sken.

något nytt - om träning och mål ett dagligt steg i mitt liv

Inspirerad av en bild på en rullskidåkande kusin börjar tankarna kring träningsupplägg för dagen spinna loss.. Kickstartade mig själv och är nu åter igen på högintensiv nivå, långt ifrån eliten men med den mängd jag jobbar och tiden jag lägger på pendling får det finnas en realism i kraven jag ställer på mig själv. Dagens mål sattes efter den inspirerande bilden upp till att träna längd (tid 2:15) => (medför/ger) här och nu en promenad på 2:45. Jag skulle kunna lägga upp det som en timmes jogging och en timmes promenad. Skulle kunna göra det lätt för mig och ta med mig cykeln på en 5mils tur?? Många val som landar i att det får bli en promenad. Med siktet mot tjejvasan tar jag mig först upp för hammarbybacken och klättrar sedan vidare på en strosande tur i Nacka reservatet. Det blir bra för en dag som denna :) Siktar även på lite mage och armar..

(Vårens oplanerade investering bygger jag långsamt mod för att använda frammåt för det långsiktiga 3-4 års målet. Så i vår får jag lära mig ståpå med inlines. Försöker att inte lägga någon press och krav i det...)

Efter detta långpass ska jobbet få en stunds fokus. Men först lite lättare lunch (som i lättlagat)..

Vilar i tårarna

Jag blir gråtmild ibland. Idag är en sådan dag! Har skrivit många rader i mitt huvud här i min reflektiva stund till känsloladdad Singer songwriter musik. Musiken fyller mitt hem låter ett par tårar trilla sakta ned för min kind.. Och börjar nu känna mig lite lättare, lite befriad.

Så många tankar snurrar i tystnaden, så många reflektioner far igenom min vardag, kommer fram i stunder, framkallar tårar, förfaller i glömska och så söker sig livet frammåt igen. Kanske tar jag några skutt i sidled eller tillochmed många, vandrar bakåt en stund skuttar på längs livets väg med pigga ben. Stannar upp vilar, trampar snett, strosar långsamt i dimma, virrar vilset i mörker, trampar bakåt i dagens ljus. Vandrar ensam, vandrar samman, följs åt, skiljs, njuter gemensamt av ett ögonblick som flyr, kommer tillbaka starkt och fladdrar flyktigt vidare. Parallella stigar, skilda vägar så flätas de samman flyktigt för en stund och ögonblicket lyfter vardagen vidare, frammåt, utåt i sidled på andra spår..

Vad är det i allt detta som någonsin består???

inspirationen, livet, döden..

Den 20:e oktober 2012 skrevs ett inlägg på en fantastisk författare och musikers blogg.. En människa som allt för tidigt gick bort.. 

Den 20/10 2012 kommenterade jag med följande ord:

ord från tystnadens rum20 oktober 2012 20:04

Kröp precis upp i soffan med en filt för att läsa "Hur man närmar sig ett träd". Ett infall fick mig att surfa in på din startsida och boken blev snabbt utbytt mot ditt senaste inlägg. Dina ord fängslar mig, får mig att koppla bort omvärlden fullt ut och slappna av i nuet. För första gången orkar jag läsa alla kommentarerna. Upplever att de nu andas mer ödmjukhet och färre goda råd och hejja rop. Som om vi läsare också tycks ha accepterat att vi idag inte kan veta vad som imorgon ska ske. Vi kan planera, forma och skapa för att göra dagen till något, men det oväntade och oanade finns alltid där som en vandringsled villig att styra om vandringsleden som vi följer. Att ha döden mer verkligt påtaglig och sannoliksstyrt mer troligt nära måste vara väldigt speciellt, märkligt och svårgreppbart. Ovissheten är den tuffaste dimman och stormen att rida ut, vetskap gör situationer lättare att förhålla sig till. Jag är en främling, jag skulle kunna knacka dig på axeln och viska i det dunkla. Kristian jag vet en sak om dig. Jag vet att du inte kommer att dö än.. Jag kan skriva det, jag kan hoppas, jag kan låtsas vara något som jag inte är och påskina att jag vet något om saker som jag inte har den blekaste aning om. Lika lite som jag med säkerhet kan veta att jag kommer att vakna for att fortsätta vandringen på mitt liv imorgon. Sannolikheten är stor och prognoserna är goda, mest troligt vaknar jag för att fånga en ny söndag i mitt liv imorgon, men jag kan inte med säkerhet veta! Vi är alla inför döden lika.. En melankolisk men njutningsfullt halvtimme. Tack för pausen, skogen och den oanade älgen. Vem vet om lr var lasersiktet pekar...?

Det skulle visa sig att cancern kämpade nära nog ännu ett år iaf ca.11 månader innan dess lasersikte fällde ännu en allt för ung människa. Mitt liv vandrar fortsatt vidare, mitt skrivandes tillfälliga inspirationskälla finns inte längre.. Hans ord var så fanrastiskt mycket klokare och vackrare än de ord jag sprider till min omvärld.. Och ändå fortsätter jag att skriva. Jag frågar mig själv varför och tror att det är för att jag behöver det, jag behöver dessa stunder att oavbrutet få höras... Det spelar ingen roll om någon läser, det är iaf vad jag inbillar mig själv.

Cancer har alltid varit en sjukdom som jag i mitt liv varit medveten om att den existerade.. Den kom till min medvetna kännedom 1979, jag var då 3 år gamal och min farmor rycktes allt för tidigt från oss hon hade leukemi och jag tror hon var en av de första patienterna i sverige som behandlades med cellgifter.. Jag var för ung för att förstå och egentligen även för att minnas, men det finns vafa fragment i mitt minne från denna perioden i mitt liv.. Jag grät förtvivlat, ensam i mitt rum den dagen jag var övertygad om att farmor dött. Idag vet jag inte om de minnesfragment jag har är från den dagen jag fick veta att hon dött eller från en annan dag när jag trode att hon dött. Vi pratade aldrig om farmor efter hennes död, någon enstaka gång såg vi henne på kort, nämnde hennes namn. Men som med de flesta av känslor så pratade vi aldrig om dem.. Det var det jag växte upp med att stänga in och gräva ned det som känns. 

Vi besökte graven och satte blommor ofta i november vid alla helgons dag, tror jag om jag inte även där minns selektivt.. Allt blir vagt och diffust när det inte pratas om. 

Jag har mycket inom mig som jag skulle vilja skriva idag. Om kärleken, livet, vardagen och tankar om den. Men tankarna springer iväg från mig snabbare än vad jag hinner fånga och det blir bara dessa korta, diffusa glimtar som tittar fram.

Detta var mitt första medvetna möte med döden, det var 1979 det året då cancern tog min farmors liv...

Ta min hand

Visa mig vägen....

Det bor ett hopp om värme och kärlek i mitt hjärta, hoppet glöder med svag låga. Jag är trött och samtidigt så uttråkad som att energin inom mig kvävs av att det blir så mycket kutym, måsten och ekorrhjul. Friheten, drömmandet och önsketankarna får inre rum i den kyliga höstvinden..

Jag ska ta hand om mig, vara rädd om mig, lyfta mig och inte trycka mig ned, jag orkar orka lite till och lite till.. Skriker inte, andas tyst och sakta, sakta suckar lågan i mitt hjärta lite långsamt vidare.. Den är utbränd, slocknad, försummad, men glöden andas sakta söker syre och når åter upp till ytan igen, flammar upp tänds, slocknar långsamt... Går på sparlåga och lever vidare i ensamheten där ingen med mig bor..

Jag längtar efter att få komma hem och vara saknad! Jag lånar en liten stund av den ovillkorliga kärleken en fredagskväll, bygger lego andas småbarnsliv och njuter kungligt..

Jag är så tyst, osäker och tröttnar lätt på mitt eget sällskap.. Fäller en stilla tår, lättar på trycket, flyger runt i den fiktiva cybervärlden och längtar ut, ut i frisk luft och natur.. Ta min hand och visa mig vägen, efter stigen, genom skogen, uppför berget, ut på åkern, genom dimman in i solen.. Ta min hand och håll den hårt, varmt, tryggt och stanna här i min tillvaro, dela min framtid, var en del av mitt liv, i min vardag..

Ta min hand och hjälp mig ett steg på vägen, ta min hand och låt mig hjälpa dig ett steg.....

Håll min hand i tårarnas land!

Kan inte förstå...

Jag vill skriva, andas dina andetag....
Jag vill vila, sova i din famn ett tag....
Jag vill vandra, talas vid ett litet tag..
Jag vill så gärna förstå, veta hur du mår, höra din röst och dela dina tankar...

Jag vill dela mitt liv, vara enad i mina kliv.. Jag ville leva i min bild, den bild som suddats ut ..
Jag vill sjunga och va glad, leva varje dag. Trampar vidare min stig och hoppas att en dag räcka till..

Godnatt godnatt min fina skatt,,!

A walk on the darkside

Är det mitt destruktiva jag som far fram? Raserar, isolerar, sårar och känner rädsla för framtiden..

Solen skiner från en klarblå himmel det är en vacker fredag i september. På bussen mot jobbet sitter jag och försöker samla ihop spillrorna av den jag är.
Vi bygger upp och raserar, väljer nya vägar, bygger om bygger ut, står emot jordbävningar, raserar och bygger om på nytt igen. Vi trampar nya stigar, vandrar gamla vägar, bevarar, raserar, bygger upp, bygger om, bygger nytt. Vi översköljs av floder, skapar fåror, gräver gropar, bygger om, bygger nytt, bygger upp och så snurrar det runt, kretsar om, kretsar kring, omgärdar, utesluter, omfamnar, nedtecknar och åker fram, ned, upp och ut..

Hjärtat ropar, längtar, väntar och om igen bygger nytt. Bygger en sköld av pansar som klarar de verbala anfallen som omger mig..

Jag är ingen bra tjej, ingen bra människa! Men ändå bra iallafall...

Vandrar sorgset vidare idag. Tar ett djupt andetag, suckar tungt lyfter blicken, samlar ihop  mig och möter vardagen.

Fredag idag, skönt!!