Ta min hand

Visa mig vägen....

Det bor ett hopp om värme och kärlek i mitt hjärta, hoppet glöder med svag låga. Jag är trött och samtidigt så uttråkad som att energin inom mig kvävs av att det blir så mycket kutym, måsten och ekorrhjul. Friheten, drömmandet och önsketankarna får inre rum i den kyliga höstvinden..

Jag ska ta hand om mig, vara rädd om mig, lyfta mig och inte trycka mig ned, jag orkar orka lite till och lite till.. Skriker inte, andas tyst och sakta, sakta suckar lågan i mitt hjärta lite långsamt vidare.. Den är utbränd, slocknad, försummad, men glöden andas sakta söker syre och når åter upp till ytan igen, flammar upp tänds, slocknar långsamt... Går på sparlåga och lever vidare i ensamheten där ingen med mig bor..

Jag längtar efter att få komma hem och vara saknad! Jag lånar en liten stund av den ovillkorliga kärleken en fredagskväll, bygger lego andas småbarnsliv och njuter kungligt..

Jag är så tyst, osäker och tröttnar lätt på mitt eget sällskap.. Fäller en stilla tår, lättar på trycket, flyger runt i den fiktiva cybervärlden och längtar ut, ut i frisk luft och natur.. Ta min hand och visa mig vägen, efter stigen, genom skogen, uppför berget, ut på åkern, genom dimman in i solen.. Ta min hand och håll den hårt, varmt, tryggt och stanna här i min tillvaro, dela min framtid, var en del av mitt liv, i min vardag..

Ta min hand och hjälp mig ett steg på vägen, ta min hand och låt mig hjälpa dig ett steg.....

Håll min hand i tårarnas land!

Kan inte förstå...

Jag vill skriva, andas dina andetag....
Jag vill vila, sova i din famn ett tag....
Jag vill vandra, talas vid ett litet tag..
Jag vill så gärna förstå, veta hur du mår, höra din röst och dela dina tankar...

Jag vill dela mitt liv, vara enad i mina kliv.. Jag ville leva i min bild, den bild som suddats ut ..
Jag vill sjunga och va glad, leva varje dag. Trampar vidare min stig och hoppas att en dag räcka till..

Godnatt godnatt min fina skatt,,!

A walk on the darkside

Är det mitt destruktiva jag som far fram? Raserar, isolerar, sårar och känner rädsla för framtiden..

Solen skiner från en klarblå himmel det är en vacker fredag i september. På bussen mot jobbet sitter jag och försöker samla ihop spillrorna av den jag är.
Vi bygger upp och raserar, väljer nya vägar, bygger om bygger ut, står emot jordbävningar, raserar och bygger om på nytt igen. Vi trampar nya stigar, vandrar gamla vägar, bevarar, raserar, bygger upp, bygger om, bygger nytt. Vi översköljs av floder, skapar fåror, gräver gropar, bygger om, bygger nytt, bygger upp och så snurrar det runt, kretsar om, kretsar kring, omgärdar, utesluter, omfamnar, nedtecknar och åker fram, ned, upp och ut..

Hjärtat ropar, längtar, väntar och om igen bygger nytt. Bygger en sköld av pansar som klarar de verbala anfallen som omger mig..

Jag är ingen bra tjej, ingen bra människa! Men ändå bra iallafall...

Vandrar sorgset vidare idag. Tar ett djupt andetag, suckar tungt lyfter blicken, samlar ihop  mig och möter vardagen.

Fredag idag, skönt!!

vandrar inte ensam

Sömnen omsluter mig, som en dimma förvandlar den min medvetna vakenheten till ett diffust virrvarr,  ogreppbar. Jag försvinner in i en dvala oförmögen att styra. Vaknar i mörker med tankar om döden. Förtvivlan omsluter mig, jag tänker svart. Där, då i sekunden vill jag bara dö, sluta ögonen och försvinna. Jag vill slippa smärtan som ångesten och rädslan bygger upp i min själ, slippa känna otillräckligheten, ensamheten, rädslan för att kasta mig in i det okända.

Flytet är borta, kampen åter, otillräcklig. Jag lyfter blicken, skakar om.. Söker styrkan att ge och stå stark. Söker styrkan att vända till en positiv vind!  Jag möter många argumentationsvilliga individer i min vardag, själv vill jag bara förstå men missuppfattas. Jag har den senaste tiden vid flertalet tillfällen mött personer som åberopar begreppet dialog.. Det läggs gärna i mina händer, som en börda på mina axlar, att det är jag som inte bidrar. Ges jag utrymme att resonera när jag inte får uttrycka det med mina ord när jag är den som inte duger för verkligheten? Är det jag möter eviga monologer? Och vem är den som mest talar? Om du vill förstå mig, lyssna till mig, tala inte om för mig hur jag ska tänka.

Ensamheten ligger framför mig, likt MountEverest tornar den upp sig. Oövervinnerlig eller extremt utmanande. Luften är tunn, svår att andas. Monologerna äter upp mig, knuffar mig mot kanten, vill få mig att trilla över. De vill inte att jag ska orka, vill att jag ska vara svag. Men jag reser mig, häver mig upp på platån med en arm. Skrattar åt min dumhet. Andas, vilar och sjunger..

Det finns visor och jag sjunger dem nu.

Det finns någon som väntar i natten, någon som längtar och vill känna på min kropp. Attraktion vad mer har framtiden i sitt kölvatten?

Från förtvivlan till hopp

För ett år sedan vid denna tid satt jag förmodligen på pendeln mot Södertälje efter en promenad i sommarnatten och ett som alltid lika vackert sommar Stockholm. Jag visste inte då att det skulle bli mitt livs förmodligen mest besökta promenader. Fortfarande sticker det inlägg jag gjorde den kvällen ut som mitt mest lästa blogginlägg ever. Jag tar för givet att det har med bilderna att göra och funderar på om jag borde publicera mer bilder och mindre text. För ett år sedan var mitt liv i spillror, min själ sargad och stött, min telefon trasig och jag förtvivlad. För ett år sedan hämtade jag ut min nya vita kompis till telefon som därefter följt mig troget utan bekymmer...

Igår gjorde jag återigen ett besök på samma telefonbutik och denna gången gick jag därifrån som nöjd kund och stolt ägare av en surfplatta.. Och jag förväntar mig att livet blir ytterligare berikat.

Ett år fyllt med äventyr och kamp mot stress och tårar har passerat.. Det har hänt mycket och jag är fortfarande ytterst förvirrad och samtidigt lycklig i flera av dessa händelser.. Jag har utvecklats och jag skriver mindre.... Svårt att bedöma om det är av godo eller ondo...

Jag prioriterar sömn framför skrivandet och väljer nu därför att lägga huvudet på kudden och drömma sött

ensamheten

den valda eller icke valda, den fria och den ack så låsta.. Att gå från att fasa den till att inte kunna vara utan. Vad hände med mig? Hur blev detta mitt liv här?

Jag har förlikat mig med det som för ett år sen var min stora rädsla. Jag har förlikat mig med att i min vardag är det bara jag.. Jag trivs bra med det för det mesta.. Visst kan jag önska att jag hade någon här att prata med ibland, visst kan jag tycka att mitt huvud ekar kusligt tomt..

Men jag mår bra här, jag trivs och har hittat en inre frid. Jag dippar ibland och fäller en tår men det är inte längre beständigt de negativa tankarna får inte fäste och tar över.

Semestern var underbart soft började vänja mig. Nu är jag tillbaka i vardagen och får lite lätt magknip, jag vill så himla mycket. Tidsoptimisten och dalkullan kickar in tänker det fixar jag, ingenting är omöjligt. Och så äts tiden upp av jobb..

Min cykel utsattes för stöldförsök häromdagen, tyckte jag klarade det bra där och då hanterade situationen, skickade in polisanmälan och kontaktade försäkringsbolag. Situationen påverkade mig mentalt mer än jag önskar, vill inte lägga energi på att vara rädd, vill inte att händelsen och människor som föranledde den ska få skrämma mig lr få den uppmärksamheten. Men det kan inte hjälpas händelsen påverkade mig, fick mig att känna saker och väcker ett annat perspektiv på ensamheten. Jag är sårbar och kommer alltid vara det i någon bemärkelse. Ensam är inte stark även om jag hittar handlingskraft och överlever.

Jag har många tankar just nu, tankar kring det som varit, det som är och människorna jag mött och möter i detta. Skulle vilja prata hela natten om livet och dess underliga vändningar, kärleken och det jag känner, upplever och om det finns något i mina överanalyserande tankar som har substans. Jag vill ha en livscoach som stannar vid min sida, eller är det kanske enklare att inte veta, inte känna för mycket vara vara låta det komma till en och ta för vad det är. Vad det nu är?

Känner mig förvirrad, stressad trött! Semestern tog slut för fort och kanske vill jag ha mer av dig.

Tankarna ekar tomt i huvudet i ensamheten där jag är svag men varje dag är jag!

Som stormen

En sådär 8 timmar kvar och sedan har även mitt 37:e levnadsår passerat förbi. Även om det började tungt har jag landat i många fina minnen,  fina stunder och livet traskar på trampar vidare på en ännu outforskad stig!

Så många tankar som ville ut i denna reflektion men här och nu kan jag bara vara... För trött för att skriva och somnar sakta in i drömmarnas land!

Jag känner en inre harmoni som förvånar mig dagligen, var kommer den ifrån vem hjälpte mig tända lugnet och stanna här i detta nya mitt liv..