så var det onsdag..

Så måga svängngar och tankar som flugit genom denna dag och jag undrar hur jag ska kunna få ned något vettigt av det. 

Min reflekterande sida har gått på helvarv hela dagen, känslorna har bubblat och flödat i alla möjliga varianter.

Blir lite nervös av sjukhusmiljöer, tror inte det alltid har varit så men sedan den gången då kännslorna brann över och hjärnan höll på att gå upp i rök så har det fyllt mig med visst obehag... Lätt hjärtklappning och allmänt obehag fyllde mig denna förmiddag i väntan på min läkartid.. lyckades till att börja med sätta mig på fel ställe och vänta, reagerade sedan i tanken dömmande i första mötet med min doktor, tänkte att han såg ut att vara i större behov av vård än mig (som väl var lyckades jag skaka av mig denna tanke snabbt).. Fick ett möte, medicin och rekomendationen att denna gången inte ge upp innan symptomen, dvs svampen på min tunga försvinner.. Detta käbns lite jobbigt att skriva känns som risken att bli dömd och utdömd är stor.. Fick även äran att komma tillbaka till labet imorgon bitti för provtagning på fastande mage för att utesluta diabetes... Många tankar och känslor snurrade när jag gick och anspänningen som släppte gjorde det svårt att hålla tårarna tillbaka. Oro väcktes till liv, gjorde mig förvirrad och rörig, hög stressnivå... 

Jobbet tog vid, jagade på borde jag ha förutspått detta, kanske men sanningen är den att julen fick mig att koppla bort alla jobbtankar och det var inte helt smidigt att orientera mig tillbaka till allt som måste göras.. det redde upp sig till slut det med.

Lite mat, besök hos en vän puzzel, givande samtal och en för mig viktig stund hoppas jag kunde ge något tillbaka, hemfärd, ica och ett oväntat och inombords bubblande omvälvande möte.. Och här sitter jag nu och försöker landa i mig, skulle ha tränat idag och hade med all säkerhet behövt det.

en tisdagmorgon

Läst i metro i bussen påväg mot jobbet: "-Det är inget namn, utan en titel. Det är en person i landet som har den titeln, säger xxx, verksamhetsutvecklare på Skatteverket - en myndighet som tidigare har gjort sig känd för sin avoga inställning till svartjobb." Egentligen inte värt att sprida, men hur tänkte de där? 1) vad har det med att någon inte får heta Hans Majestät att göra? 2) Vem kom på taken att definiera skatteverket på detta viset? Det borde väll på något vis ligga i vetksamhetens överlevnadsinstinkt att ta avstånd till just detta arbetslagsbrott, lr? Nog för att jag inte är bäst på att urtrycka mig men ändå...

En helt vanlig måndag

2013 - nytt år nya möjligheter, skyldigheter, drömmar och fantasier!

Årets första arbetsdag kom och gick igen, passerade utan större acceleration eller skada. Möten, intensiva diskussioner, reflektioner, energidippar, styrke tankar, en verklighet där utanför fabrikens väggar som gör sig påmind och mig glad :)

Fisk till lunch, bilen hem, lagar middag, läser ett blogginlägg och njuter av orden, reflekterar, andas vidare, lägger en hand vid maten, häller ut kokos över halva köket, förbannar mig själv, städar upp efter mitt klanteri, torkar en tår, slänger ned lite mer energi i middagen, plockar, äter, andas, tv, musik, plockar fixar, skriva? vad? nej sova istället. Får nöja mig med de kreativa orden som kom ur mig tidigare idag:

Och manualen till det här som kallas livet fick jag inte heller i födelse present. Det kanske är det som är processen? Oavsett om jag har en sjuk dom, en frisk dom eller en livs dom till möjligheter och eller skyldigheter. Att vara och leva i det liv som är mitt. Kanske är det det som är processen att jag måste göra alla dessa valen efter mitt eget huvud och utan manual eller rådgivare hitta vägen i detta mitt liv. Jag avskyr och älska det i samma andetag! Du underbara människa som orkar ha denna självdistansen och humorn igenom allt detta. Du ligger många steg före och mina tysta tomma ord så många steg efter. Ska jag våga vara sårbar, ska jag våga hoppas och tro på en framtid, ska jag våga vara ensam, ska jag våga vara jag och leva mitt liv, vem ska samla ihop skärvorna om jag trillar och slår mig själv i tusen bitar? Hur mycket orkar en människa bära? Och så tar jag ett djupt andetag, torkar tårarna från kinden och återgår till köket, maten och den tysta tomma ensamheten! När maten är uppäten ska jag bygga styrkan! Men Hell's kitchen? Hur tänkte du ;) Ta fram Gordon och skrik lite!!

som en kommentar på.

Godnatt min värld!!

wish you where here

Mången låt innehåller just denna fras.. första strofen som fyller mitt huvud är wish you were here mio my country man.. med en suck konstaterar jag att jag djupt efter strävar den dagen då mitt liv innehåller daglug tvåsamhet är djupt efterlängtan men sällan tycks livet så enkelt..

"So, so you think you can tell heaven from hell blue sky from pain..."

Ett är säkert, tystnaden förföljer mig och livet får en allt starkare distans från min själ! Att känna dig utesluten, ensam och oönskad att bli avstängd med motivet "nu ska jag fan ha kul och det har jag definitivt bara utan dig för jag är bäst och du är värdelös och förtjänar inte att få vara i sociala sammanhang". Nä ingen har uttalat just de orden men handlingen talar för sig själv!! Men någonstans i anklagelsen och betraktelsen är det oftast bara min sårbara/destruktiva sida som orsakar allt och som är så fel att hela jag blir värdelös. Att en motpart aggerade uteslutande, förtalade eller mobbade detta smiter de ifrån allt ansvar över!!!

I Wish you were here... du min vän som tillåter mig att skratta som låter mig få gråta som ger mig utrymme att dansa, andas och tillsammans med mig låter framtiden bli ljus, lycklig och tillåtande!!

Sanningen..

Det var en solig sommareftermiddag i min barndomsstad. Jag stod på det som normalt för mig var en parkering men som denna dag är första parkett framför en scen. Värmeböljan lyser med sin frånvaro. Det är inte lika underbart kvalmigt och festivalhett som ett par år tidigare då vi i en annan del av staden köade för att se samma band spela, på en annan scen under samma festival. Det är sommar, det är Borlänge, det är festivaltjejerna och jag (några tillkomna några saknade), det är lördag och scenen ska intas av Sugar plum fairy. Denna eftermiddag 2012 tittar solen fram och det känns sommar. Kontrasterna i livsglädjen hos mig är ungefär lika stora som temperatur skillnaden denna P&L dag 2012 kontra den P&L dag 20xx då vi stod utanför cozmoz och väntade på spelning. Grovt uppskattat en temperatur differens på mellan 10-15 grader. Då för x år sedan kokade Borlänge, där 2012 ger staden löfte om en fin sommarkväll. Med extra tröja i beredskap och med solen i ögonen står en vuxnare och mer sargad jag och väntar på konsert.

Jag väcker tanken om att återigen skriva till liv. Efter märkliga upplevelser, tvära kast i livet och med nyfödd önskan om att återigen hitta och landa i mig själv låter jag tanken gro. Jag lovar mig själv att vara distansierad och att inte på samma sätt öppna dörren till min sårbara själ.

Kanske skulle jag låtit tanken stanna och gå i graven där på parkeringen. Kanske skulle jag tänkt till ett par varv innan jag lät orden flöda fritt.. Och kanske skulle jag hindrat mig själv från denna oredigerade och orefkekterade publicerings taktik som jag använder mig av. Men sanningen är den att jag bor här i sorgens land en liten stund inatt. I sanningen är jag rädd, rädd för den mörka ensamheten.. Ensamheten som jag i någon mening själv valt, men som grundar sig på ett uselt beslutsunderlag.. Inte vill jag i mina drömmar vara så långt ifrån dem jag älskar och de som bor och alltid har en plats i mitt hjärta. Inte vill jag i mina drömmar att livet ska behöva vara så komplicerat och svårt. Inte vill jag i mina drömmar att konflikterna ska fjärma mig från det liv jag i mina drömmar hellst vill ha.. Sanningen den är en annan. Jag gråter tyst var gång jag hör Petra Marklund sjunga om sanningen! Jag har grubblat mig igenom många nätter, funderat kring livet, mänskliga möten, sökt svaret på varför i dess mest existensiellt förunderliga former. Har ofta allt för lätt ifrågasatt min egen existens, gömt mig och inbillat mig att min rätt till att finnas skulle vara mer begränsad än andras rätt.. Jag erkänner jag har behandlat mig själv illa och i det även människor som faktiskt bryr sig om mig.

Jag har lärt mig konsten hur man lagar ett krossat hjärta. Att samla skärvorna, dra ut taggar från ett hjärta som krossats på riktigt, för att vakna upp i oron att det enda som jag gjorde kanske var att fylla hjärtat som var trasigt med betong, hemska tanke.
Kärlek njutning och underbara stunder, att leva sitt liv för den inbillade kärleken istället för att njuta av och älska livet i sig själv så som det är och i de stunder av skimmer som anas!! Varje berusning har ett visst mått av baksmälla och i ensamheten kan såväl ett stort svart tomrum som en euforisk njutning av avslappning bo. Även denna storm ska orka ridas ut!!
Sex, drugs and rocknroll blandas med bullerbyidyllen och kontrasten blir outhärdlig, sliter mig i stycken får mig att

Snurra min jord igen..

på radion...
Godmorgon min värld!
Klockan är sex och väckningen säger att det är dags att gå upp. Jag vaknar långsamt tillsammans med det Stockholm som nu är en del av min vardag. Mina blå har varit öppna ett tag, vaknade återigen tidigt (före fem).. Passade på att vakna långsamt och låta min begynnande stela kropp få slappna av ordentligt. Nu känner jag mig mer redo att möta denna dag!!

Så nu är det dags för havregryns gröt, garderobs gissel, borsta en tand och därefter ta på vinterskruden och möta ännu en snöfylld decemberdag 2012, onsdag mitt i veckan och lucia nalkas.. Ljusen lyser vackert upp tillvaron och sommaren som gick känns avlägsen och främmande...

Hoppas ni alla där ute passar på att njuta av denna er dag på det sätt som möjlighet er ges. Är möjligheterna begränsade njut av det korta lilla ögonblick som ändå kan anas. Jag är övertygad om att var och en har minst ett sådant ögonblick att fånga! Jag slappnade stilla av i njutningen av att stanna kvar under mitt täcke och fylla tillvaron med dessa banala ord. Vilket ögonblick av njutning har andra människor på denna jorden fångat en dag son denna??

Se det snöar

Här och nu, i mörkret borde jag sova för längesedan. Ute blandas regnet med snö. Jag har ett opublicerat inlägg om sanningen som skulle länkas med musik, fyllas på med formuleringar och uttrycka delar av allt det där jag går och funderar på. Tankar kring kärlek,vänskap, livet och dess fallgropar samt alla mina egna små brister och fel!!

Men någonstans har sångerna fastnat, stockat sig i strupen och sväljs liksom gråten undan. Jag vill så mycket men hittar inte fram på min stig, går vilse irrar i cirklar runt tankarna. Jag når inte ut och heller inte in, fast i mitten utan mening utan mål..