Livet landar i ett nytt perspektiv

Jag är inte på något sätt perfekt, och jag dippar emellanåt. Behöver någonstans att landa alla tankar, och att få känna mig glad.

Mitt perspektiv har inte varit det bästa, jag kunde tagit bättre vara på vissa ögonblick, sekunder som där jag kunde gett mer tillbaka till andra..

Någon sa mig var att jag borde bo på Hall, jag har ännu inte fullt ut kutat landa innebörden av den kommentaren. Vad ville den säga? Kanske bara det enkla i att det på så vis vore nära till jobbet....

Eller fanns det något djup som ville antyda att jag skulle vara farlig? En sak värt att veta är att jag har ett hjärta som är skört, sargat av många sorger och lagat från många sår.. Kanske uppfattas jag som mer ytlig och omtänksam än vad jag är.

Någon sa mig nyligt att jag är djup, var det ett försök att söka värdera de ord jag skrivit eller ett ärligt perspektiv om hur jag betraktades där och då??

Så många samtal som aldrig riktigt finner ett svar på dess mening, annat än att samtalet i sig är viktigt där och då.

Någon sa till mig att jag är stark, en nyfunnen ballans där jag kunnat använda hela spektrat av min styrka att gå vidare från tunga och tuffa situationer, mycket mer tacksam, och definitivt helare och med bättre distans

Som för att sömnen nu är viktigare än de skrivna orden så säger jag Godnatt.

The freak show is over

You may laugh at me and say my name as if i was an alien. You may leve me and give me no reson to why, perhaps you are afraid of searching the truth. You may use me as a slave take my home and burn my soul, but my energy will consist as a flame in the dark, a spirit in the sky. It's not a end to no beginning it's towards a beginning of a new tomorrow.

You may laugh at me, but i will keep the ones that laugh with me.

Härifrån till evigheten

När vi kan vakna och fånga en dag som är vår. När solen ler ifrån en klarblå himmel. Då värms min själ av ljuset, skuggorna skingras och det känns lite lättare igen.

Jag möter människor mer så som de behandlar mig, så som de omedvetet sprider sina energier, utesluter och förringar sina egna handlingar. Möter dem utifrån om min upplevelse är att de har eller ej har förståelse för hur det de säger tar sig uttryck..

Jag blev återigen dömd som en människa ej tillåten att få finnas. Satt i ett fack att vara konstig och fel. Utifrån vems premisser? Utifrån vems mål? Satt i detta för att det för stunden passade individens eget syfte att rättfärdiga sin egen vilja att styra, ställa och bestämma? Det är inte sådana vänner jag vill ha.

Jag blev kallad elak - utifrån vilka preferenser och för vad? Är det elakt att inte på sekunden ge en anländande all focusserad uppmärksamhet? Är det elakt att låta någon vänta? Är det elakt att vara tyst? Situationen påminde mig lite om en situation där ett litet barn kallar sinaföräldrar elaka för att de sätter gränser eller säger ifrån.

Min upplevelse och reflektion - Blev jag just hånskrattad åt för att jag inte dagligen har medhavd mat? Vems normer? Vems ego? Vem följer dahla ilama som en trend när det passar? Vem hyser medmänsklighet och vem har brist i självdistans?

Jag försöker förstå, vad sa jag som var fel? Vad sa jag som uppfattades elakt? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Det jag bär med mig är att jag var sann med mig själv.

Vi möter morgonen i ett annat ljus, vi andas ensamma i skuggorna.. Låter månen få lysa upp natten och tänder hopp om framtiden.

Jag faller platt på mage i ett tjärn, min mun fylls med lerblandat vatten, känner jordsmaken i munnen och andas frid. Förstår att jag lever, att min önskan är att leva och känner mig lättare.

Tyngs av sorgsen saknad i att du går vid min sida utan fysisk närvaro. Att du finns här men jag kan inte möta dina läppar i en ömsint kyss.. Längtan är stark och jag andas, fyller lungorna med syre och accepterar. Så som det är bara här och nu, det är allt som existerar. Och i min fysiska närhet är jag här den enda människan som finns. Jag öppnar ögonen, vaknar långsamt och fyller mitt liv med frid och vacker natur, för att vågorna väcker livet, vinden blåser friskhet, träden andas trygghet och berget ger mig ro.. För att jag finns, lever och har en fortsatt vilja att överleva. För att ditt leende värmer min själ och får mig att tina, för din livsglädje lockar fram mitt leende.. För att vattnet som flödar ger oss liv, för vi kan sitta i tystnaden och andas gemenskap och det ger mig ro. Då det i tystnaden är där människorna kan mötas i den största friheten för var och varje individ

Vissa dagar

Jag ska inte på något sätt klaga och det är definitivt inte synd om mig. Jag har det bra med många fina människor runtom mig. Jag har ett bra jobb, bra kollegor, fantastiska möjligheter att röra på mig.

Har varit glad och på bra humör en längre tid nu, mått bra, reflekterat, levt på och njutit av de stunder då livet är lite extra bra. Vill bara konstatera att ibland kommer de över mig de där dagarna då det känns lite extra tungt. De där dagarna då tankarna drar iväg med mig lite för långt och tårarna kommer krypande. Idag är en sådan dag, eller kväll ska jag väll snarare säga för det är oftast om kvällarna det dyker in lite extra starka tankar och känslor då livet känns jobbigt ensamt. Hjärnspökena härjar och modersinstinkterna längtar ihjäl sig efter känslan av att vara behövd. Jag fäller en stilla tår, saknar det som inte finns och låter känslorna få finnas en stund. De får inte ta över mig, kan inte ges för stort utrymme, men för en kort stund låter jag,  dem får finnas och gråter tyst i min stilla ensamhet. Jag vet att det kommer dagar då livet känns tryggt varmt och enkelt men just idag är det för en stund lite tungt ensamt.

Jag möter det med värme, tänker lite mer kärlek åt världen och andas mig långsamt igenom de tyngsta känslorna, släpper tankarna fritt och låter bli att fånga dem, låter framtiden själv få utvisa vad som komma ska..

Imorgon ler jag

När nattens vingslag kryper nära

Där verkligheten hemma blir ett perspektiv att landa för.. När sommarens resa tagit mig till platser jag inte trode fanns, som att möta de tv serier och filmer jag flitigt följt i en förglömd del av mitt liv, som att möta mig själv på en ny plats i en ny tid och inse att livet har en annan dimension. En närvaro i tystnaden som jag inte trode existerade och som hur jag sedan avskyr min egen röst när den i rädsla försöker ge uttryck och finnas i allt det som är så uppfyllt av vackert ljus.. Verkligheten kommer för alltid vara fångat av ett nytt perspektiv och jag söker tryggheten som alltid lämnar mig.. Vad ska framtiden utvisa?

Spöktankar

Jag ville bara somna och vila från allt en stund. Sticka mig på en trollslända och vakna upp till ett finare luv där drömmarna lever, människor får leva med ro och respekterar varandra.. Efter att ha mött arbetsglädjen igen föll livet plötsligt platt.. Någon körde över mig lik en ångvält och veckan har gått åt till att läka, kvällen fylls med rädslor för att möta en likadan situation igen imorgon.. Fasar, rädds, orolig för vad jag ska behöva bemöta
... Kan vara ytterst svårt att förstå för dem som upplever min tystnad som arrogans, det finns en annan verklighet!!

En tidig julklapp.

På posten idag landade denna min julklapp till mig själv. Ser framemot vacker läsning. Tack Oskar för de publicerade orden :)

Att tända ljus för hopp i mörkret

Saknaden - lågan av inspiration brinner svagare, den som var min inspiratioskälla till ett års skrivande finns inte längre och formulerar vackra ord... Jag kom i det som av mig, tappade lite som bort vad som är viktigt på riktigt.. 

Lät mig ; strax innan döden kom och tog över min inspirationskällas livslåga; knuffas ur total balans i livet av en enstaka människa som rent uppenbart ville köra över min tid och min person. Råkade på det gå in och ta smällen i en jobbsituation där projekt och tidplaner krockat... 

Jag har på vägen de senastd månaderna lärt mig endel om hur människor fungerar och kanske framförallt inte fungerar. Många har ingen tilltro till mänskligheten, många sätter sin egen förmåga som för mer.. Många ser inte vägarna i det tysta, i det enkla utan ska med ord skapa det de tror ska vara den enda vägen.. Men stigar trampas av hur fötter, hovar eller annat som far fram i fysisk rörelse sätter sina upprepade spår. Ord kan påverka, styra mot en indikerad riktnig via ljudets rörelse, men de kan i sig inte forma vägen.

Svek - fastän du svikit mig trampat på mig, kastat smuts på mig och önskat livet ur mig står jag stark och tror på kraften i kärlekens låga. Lågan som brinner klart i mitt hjärta. Kärleken till livet, naturen och framtiden väcks åter. Jag vacklar, tvekar, glömmer och låter andra oviktiga ting ta för mycket plats. Men där i förtvivlan när lågan är påväg att släcka sig själv av kvävning kommer ett andetag in som en frisk vind och ger lågan nytt syre att fortsätta brinna för. Jag minns ett namn, minns en vän som likt stjärnorna i förtvivlan på ett mirakulöst sätt ändå finns där, ger en vägriktning och lågan tänds på nytt..

Jag vill skriva mera, skriva vackert förmedla och lyfta livet frammåt.. Men jag fortsätter här i skuggan i hoppet om att min framtid ändå kan vara fyllt av lyckans sken.

något nytt - om träning och mål ett dagligt steg i mitt liv

Inspirerad av en bild på en rullskidåkande kusin börjar tankarna kring träningsupplägg för dagen spinna loss.. Kickstartade mig själv och är nu åter igen på högintensiv nivå, långt ifrån eliten men med den mängd jag jobbar och tiden jag lägger på pendling får det finnas en realism i kraven jag ställer på mig själv. Dagens mål sattes efter den inspirerande bilden upp till att träna längd (tid 2:15) => (medför/ger) här och nu en promenad på 2:45. Jag skulle kunna lägga upp det som en timmes jogging och en timmes promenad. Skulle kunna göra det lätt för mig och ta med mig cykeln på en 5mils tur?? Många val som landar i att det får bli en promenad. Med siktet mot tjejvasan tar jag mig först upp för hammarbybacken och klättrar sedan vidare på en strosande tur i Nacka reservatet. Det blir bra för en dag som denna :) Siktar även på lite mage och armar..

(Vårens oplanerade investering bygger jag långsamt mod för att använda frammåt för det långsiktiga 3-4 års målet. Så i vår får jag lära mig ståpå med inlines. Försöker att inte lägga någon press och krav i det...)

Efter detta långpass ska jobbet få en stunds fokus. Men först lite lättare lunch (som i lättlagat)..

Vilar i tårarna

Jag blir gråtmild ibland. Idag är en sådan dag! Har skrivit många rader i mitt huvud här i min reflektiva stund till känsloladdad Singer songwriter musik. Musiken fyller mitt hem låter ett par tårar trilla sakta ned för min kind.. Och börjar nu känna mig lite lättare, lite befriad.

Så många tankar snurrar i tystnaden, så många reflektioner far igenom min vardag, kommer fram i stunder, framkallar tårar, förfaller i glömska och så söker sig livet frammåt igen. Kanske tar jag några skutt i sidled eller tillochmed många, vandrar bakåt en stund skuttar på längs livets väg med pigga ben. Stannar upp vilar, trampar snett, strosar långsamt i dimma, virrar vilset i mörker, trampar bakåt i dagens ljus. Vandrar ensam, vandrar samman, följs åt, skiljs, njuter gemensamt av ett ögonblick som flyr, kommer tillbaka starkt och fladdrar flyktigt vidare. Parallella stigar, skilda vägar så flätas de samman flyktigt för en stund och ögonblicket lyfter vardagen vidare, frammåt, utåt i sidled på andra spår..

Vad är det i allt detta som någonsin består???

inspirationen, livet, döden..

Den 20:e oktober 2012 skrevs ett inlägg på en fantastisk författare och musikers blogg.. En människa som allt för tidigt gick bort.. 

Den 20/10 2012 kommenterade jag med följande ord:

ord från tystnadens rum20 oktober 2012 20:04

Kröp precis upp i soffan med en filt för att läsa "Hur man närmar sig ett träd". Ett infall fick mig att surfa in på din startsida och boken blev snabbt utbytt mot ditt senaste inlägg. Dina ord fängslar mig, får mig att koppla bort omvärlden fullt ut och slappna av i nuet. För första gången orkar jag läsa alla kommentarerna. Upplever att de nu andas mer ödmjukhet och färre goda råd och hejja rop. Som om vi läsare också tycks ha accepterat att vi idag inte kan veta vad som imorgon ska ske. Vi kan planera, forma och skapa för att göra dagen till något, men det oväntade och oanade finns alltid där som en vandringsled villig att styra om vandringsleden som vi följer. Att ha döden mer verkligt påtaglig och sannoliksstyrt mer troligt nära måste vara väldigt speciellt, märkligt och svårgreppbart. Ovissheten är den tuffaste dimman och stormen att rida ut, vetskap gör situationer lättare att förhålla sig till. Jag är en främling, jag skulle kunna knacka dig på axeln och viska i det dunkla. Kristian jag vet en sak om dig. Jag vet att du inte kommer att dö än.. Jag kan skriva det, jag kan hoppas, jag kan låtsas vara något som jag inte är och påskina att jag vet något om saker som jag inte har den blekaste aning om. Lika lite som jag med säkerhet kan veta att jag kommer att vakna for att fortsätta vandringen på mitt liv imorgon. Sannolikheten är stor och prognoserna är goda, mest troligt vaknar jag för att fånga en ny söndag i mitt liv imorgon, men jag kan inte med säkerhet veta! Vi är alla inför döden lika.. En melankolisk men njutningsfullt halvtimme. Tack för pausen, skogen och den oanade älgen. Vem vet om lr var lasersiktet pekar...?

Det skulle visa sig att cancern kämpade nära nog ännu ett år iaf ca.11 månader innan dess lasersikte fällde ännu en allt för ung människa. Mitt liv vandrar fortsatt vidare, mitt skrivandes tillfälliga inspirationskälla finns inte längre.. Hans ord var så fanrastiskt mycket klokare och vackrare än de ord jag sprider till min omvärld.. Och ändå fortsätter jag att skriva. Jag frågar mig själv varför och tror att det är för att jag behöver det, jag behöver dessa stunder att oavbrutet få höras... Det spelar ingen roll om någon läser, det är iaf vad jag inbillar mig själv.

Cancer har alltid varit en sjukdom som jag i mitt liv varit medveten om att den existerade.. Den kom till min medvetna kännedom 1979, jag var då 3 år gamal och min farmor rycktes allt för tidigt från oss hon hade leukemi och jag tror hon var en av de första patienterna i sverige som behandlades med cellgifter.. Jag var för ung för att förstå och egentligen även för att minnas, men det finns vafa fragment i mitt minne från denna perioden i mitt liv.. Jag grät förtvivlat, ensam i mitt rum den dagen jag var övertygad om att farmor dött. Idag vet jag inte om de minnesfragment jag har är från den dagen jag fick veta att hon dött eller från en annan dag när jag trode att hon dött. Vi pratade aldrig om farmor efter hennes död, någon enstaka gång såg vi henne på kort, nämnde hennes namn. Men som med de flesta av känslor så pratade vi aldrig om dem.. Det var det jag växte upp med att stänga in och gräva ned det som känns. 

Vi besökte graven och satte blommor ofta i november vid alla helgons dag, tror jag om jag inte även där minns selektivt.. Allt blir vagt och diffust när det inte pratas om. 

Jag har mycket inom mig som jag skulle vilja skriva idag. Om kärleken, livet, vardagen och tankar om den. Men tankarna springer iväg från mig snabbare än vad jag hinner fånga och det blir bara dessa korta, diffusa glimtar som tittar fram.

Detta var mitt första medvetna möte med döden, det var 1979 det året då cancern tog min farmors liv...

Ta min hand

Visa mig vägen....

Det bor ett hopp om värme och kärlek i mitt hjärta, hoppet glöder med svag låga. Jag är trött och samtidigt så uttråkad som att energin inom mig kvävs av att det blir så mycket kutym, måsten och ekorrhjul. Friheten, drömmandet och önsketankarna får inre rum i den kyliga höstvinden..

Jag ska ta hand om mig, vara rädd om mig, lyfta mig och inte trycka mig ned, jag orkar orka lite till och lite till.. Skriker inte, andas tyst och sakta, sakta suckar lågan i mitt hjärta lite långsamt vidare.. Den är utbränd, slocknad, försummad, men glöden andas sakta söker syre och når åter upp till ytan igen, flammar upp tänds, slocknar långsamt... Går på sparlåga och lever vidare i ensamheten där ingen med mig bor..

Jag längtar efter att få komma hem och vara saknad! Jag lånar en liten stund av den ovillkorliga kärleken en fredagskväll, bygger lego andas småbarnsliv och njuter kungligt..

Jag är så tyst, osäker och tröttnar lätt på mitt eget sällskap.. Fäller en stilla tår, lättar på trycket, flyger runt i den fiktiva cybervärlden och längtar ut, ut i frisk luft och natur.. Ta min hand och visa mig vägen, efter stigen, genom skogen, uppför berget, ut på åkern, genom dimman in i solen.. Ta min hand och håll den hårt, varmt, tryggt och stanna här i min tillvaro, dela min framtid, var en del av mitt liv, i min vardag..

Ta min hand och hjälp mig ett steg på vägen, ta min hand och låt mig hjälpa dig ett steg.....

Håll min hand i tårarnas land!

Kan inte förstå...

Jag vill skriva, andas dina andetag....
Jag vill vila, sova i din famn ett tag....
Jag vill vandra, talas vid ett litet tag..
Jag vill så gärna förstå, veta hur du mår, höra din röst och dela dina tankar...

Jag vill dela mitt liv, vara enad i mina kliv.. Jag ville leva i min bild, den bild som suddats ut ..
Jag vill sjunga och va glad, leva varje dag. Trampar vidare min stig och hoppas att en dag räcka till..

Godnatt godnatt min fina skatt,,!

A walk on the darkside

Är det mitt destruktiva jag som far fram? Raserar, isolerar, sårar och känner rädsla för framtiden..

Solen skiner från en klarblå himmel det är en vacker fredag i september. På bussen mot jobbet sitter jag och försöker samla ihop spillrorna av den jag är.
Vi bygger upp och raserar, väljer nya vägar, bygger om bygger ut, står emot jordbävningar, raserar och bygger om på nytt igen. Vi trampar nya stigar, vandrar gamla vägar, bevarar, raserar, bygger upp, bygger om, bygger nytt. Vi översköljs av floder, skapar fåror, gräver gropar, bygger om, bygger nytt, bygger upp och så snurrar det runt, kretsar om, kretsar kring, omgärdar, utesluter, omfamnar, nedtecknar och åker fram, ned, upp och ut..

Hjärtat ropar, längtar, väntar och om igen bygger nytt. Bygger en sköld av pansar som klarar de verbala anfallen som omger mig..

Jag är ingen bra tjej, ingen bra människa! Men ändå bra iallafall...

Vandrar sorgset vidare idag. Tar ett djupt andetag, suckar tungt lyfter blicken, samlar ihop  mig och möter vardagen.

Fredag idag, skönt!!

vandrar inte ensam

Sömnen omsluter mig, som en dimma förvandlar den min medvetna vakenheten till ett diffust virrvarr,  ogreppbar. Jag försvinner in i en dvala oförmögen att styra. Vaknar i mörker med tankar om döden. Förtvivlan omsluter mig, jag tänker svart. Där, då i sekunden vill jag bara dö, sluta ögonen och försvinna. Jag vill slippa smärtan som ångesten och rädslan bygger upp i min själ, slippa känna otillräckligheten, ensamheten, rädslan för att kasta mig in i det okända.

Flytet är borta, kampen åter, otillräcklig. Jag lyfter blicken, skakar om.. Söker styrkan att ge och stå stark. Söker styrkan att vända till en positiv vind!  Jag möter många argumentationsvilliga individer i min vardag, själv vill jag bara förstå men missuppfattas. Jag har den senaste tiden vid flertalet tillfällen mött personer som åberopar begreppet dialog.. Det läggs gärna i mina händer, som en börda på mina axlar, att det är jag som inte bidrar. Ges jag utrymme att resonera när jag inte får uttrycka det med mina ord när jag är den som inte duger för verkligheten? Är det jag möter eviga monologer? Och vem är den som mest talar? Om du vill förstå mig, lyssna till mig, tala inte om för mig hur jag ska tänka.

Ensamheten ligger framför mig, likt MountEverest tornar den upp sig. Oövervinnerlig eller extremt utmanande. Luften är tunn, svår att andas. Monologerna äter upp mig, knuffar mig mot kanten, vill få mig att trilla över. De vill inte att jag ska orka, vill att jag ska vara svag. Men jag reser mig, häver mig upp på platån med en arm. Skrattar åt min dumhet. Andas, vilar och sjunger..

Det finns visor och jag sjunger dem nu.

Det finns någon som väntar i natten, någon som längtar och vill känna på min kropp. Attraktion vad mer har framtiden i sitt kölvatten?

Från förtvivlan till hopp

För ett år sedan vid denna tid satt jag förmodligen på pendeln mot Södertälje efter en promenad i sommarnatten och ett som alltid lika vackert sommar Stockholm. Jag visste inte då att det skulle bli mitt livs förmodligen mest besökta promenader. Fortfarande sticker det inlägg jag gjorde den kvällen ut som mitt mest lästa blogginlägg ever. Jag tar för givet att det har med bilderna att göra och funderar på om jag borde publicera mer bilder och mindre text. För ett år sedan var mitt liv i spillror, min själ sargad och stött, min telefon trasig och jag förtvivlad. För ett år sedan hämtade jag ut min nya vita kompis till telefon som därefter följt mig troget utan bekymmer...

Igår gjorde jag återigen ett besök på samma telefonbutik och denna gången gick jag därifrån som nöjd kund och stolt ägare av en surfplatta.. Och jag förväntar mig att livet blir ytterligare berikat.

Ett år fyllt med äventyr och kamp mot stress och tårar har passerat.. Det har hänt mycket och jag är fortfarande ytterst förvirrad och samtidigt lycklig i flera av dessa händelser.. Jag har utvecklats och jag skriver mindre.... Svårt att bedöma om det är av godo eller ondo...

Jag prioriterar sömn framför skrivandet och väljer nu därför att lägga huvudet på kudden och drömma sött

ensamheten

den valda eller icke valda, den fria och den ack så låsta.. Att gå från att fasa den till att inte kunna vara utan. Vad hände med mig? Hur blev detta mitt liv här?

Jag har förlikat mig med det som för ett år sen var min stora rädsla. Jag har förlikat mig med att i min vardag är det bara jag.. Jag trivs bra med det för det mesta.. Visst kan jag önska att jag hade någon här att prata med ibland, visst kan jag tycka att mitt huvud ekar kusligt tomt..

Men jag mår bra här, jag trivs och har hittat en inre frid. Jag dippar ibland och fäller en tår men det är inte längre beständigt de negativa tankarna får inte fäste och tar över.

Semestern var underbart soft började vänja mig. Nu är jag tillbaka i vardagen och får lite lätt magknip, jag vill så himla mycket. Tidsoptimisten och dalkullan kickar in tänker det fixar jag, ingenting är omöjligt. Och så äts tiden upp av jobb..

Min cykel utsattes för stöldförsök häromdagen, tyckte jag klarade det bra där och då hanterade situationen, skickade in polisanmälan och kontaktade försäkringsbolag. Situationen påverkade mig mentalt mer än jag önskar, vill inte lägga energi på att vara rädd, vill inte att händelsen och människor som föranledde den ska få skrämma mig lr få den uppmärksamheten. Men det kan inte hjälpas händelsen påverkade mig, fick mig att känna saker och väcker ett annat perspektiv på ensamheten. Jag är sårbar och kommer alltid vara det i någon bemärkelse. Ensam är inte stark även om jag hittar handlingskraft och överlever.

Jag har många tankar just nu, tankar kring det som varit, det som är och människorna jag mött och möter i detta. Skulle vilja prata hela natten om livet och dess underliga vändningar, kärleken och det jag känner, upplever och om det finns något i mina överanalyserande tankar som har substans. Jag vill ha en livscoach som stannar vid min sida, eller är det kanske enklare att inte veta, inte känna för mycket vara vara låta det komma till en och ta för vad det är. Vad det nu är?

Känner mig förvirrad, stressad trött! Semestern tog slut för fort och kanske vill jag ha mer av dig.

Tankarna ekar tomt i huvudet i ensamheten där jag är svag men varje dag är jag!

Som stormen

En sådär 8 timmar kvar och sedan har även mitt 37:e levnadsår passerat förbi. Även om det började tungt har jag landat i många fina minnen,  fina stunder och livet traskar på trampar vidare på en ännu outforskad stig!

Så många tankar som ville ut i denna reflektion men här och nu kan jag bara vara... För trött för att skriva och somnar sakta in i drömmarnas land!

Jag känner en inre harmoni som förvånar mig dagligen, var kommer den ifrån vem hjälpte mig tända lugnet och stanna här i detta nya mitt liv..

17:e maj 2004

I bilen på väg till och hem från jobbet igår den 17:e maj 2013 reflekterade jag över datumet och händelser i mitt liv kring denna perioden tidigare i mitt liv. Som jag på radion hörde reportage från Karl Johans gate i Oslo påmindes jag osökt om den dagen för 9 år sedan då jag stod mitt i folkmassorna och fick ett samtal som påverkade mitt framtida yrkesliv.  Nu 9-år senare är jag fortfarande kvar på samma bolag.

Någon dag tidigare slutförde jag mitt livs 2:a Göteborgsvarv och landade i mål på tiden 1:57:24, sekunderna sämre än mitt 1:a lopp två år tidigare. 2 år senare knäckte jag nära nog min drömgräns 1:50, men snubblade över linjen på 1:50:32, hade jag vetat det kanske någon extra reserv hade kunnat plockas in, eller är jag helt enkelt inte tillräckligt målinriktad.

Det var 11 år sedan jag fattade beslutet att lämna västkusten bakom mig, och min dåvarande sambo fick valet att följa med eller bryta upp. Han följde mig då, men lämnade mig 7 år senare. Vet inte riktigt vad som drev mig eller om beslutet var rätt. Jag hade tröttnat på kroglivet, ville närmre föräldrar och morföräldrar och såg ett stundande familjeliv framför mig när studierna var klara och yrkeslivet väntade. Tänkte mig att jag skulle bli mamma inom ett par år, pratade nog aldrig så mycket om det med någon men det var vad som fanns i mina tankar..

Det var 18 år sedan som solen sken på oss under en fantastiskt fin maj när studentens lyckliga dagar väntade. 3 året på teknisk linje under Westerlundska gymnasiets tak närmade sig sitt slut och vi skulle snart bli lyckligt fria från den obligatoriska skolgången.. En period i livet med många blandade känslor! Då hade jag verkligen ingen aning om var livet skulle led mig i min framtid, tänkte just inte så långt framåt!

Tänk så annorlunda det blev! Idag sitter jag här ensam framför datorn, skriver i min blogg och har eurovision song contest som bakgrunds musik. Möjligheterna att bli mamma känns långt borta och det livet som jag trodde var min framtid kommer aldrig att inträffa. På sätt och vis är jag som tillbaka till den framtidsbilden som låg framför mig för 18 år sedan. Som ett oskrivet blad, där vad som helst skulle kunna hända.


 

Att bli lämnad

Startade dagen långsamt..
Lekte en stund med tyg och tog tillvara på en stund av kreativitet genom att testa lite olika varianter på vilka en klänning jag har skulle kunna formas.. Till det lite kinesisk silkes känsla och det enda som fattades var prinsen som kommer och räddar mig från livets alla sorger.. Kanske inte, men konstaterade iallafall att den hade potential att falla på lite olika sätt och att den nog istället för att sys om kan varieras genom att sätta upp den med lämpliga accessoarer. Faktum är att jag gillar att sy och att skapa variationer på kläder, jag har utövat det ganska sparsamt de senaste 25 åren och är inte speciellt bra på att göra någonting av de små stunder av kreativa idéer som ibland kommer farandes till mig, ger det inte tid och utrymme. Men vem vet en vacker dag kanske det händer!

Under morgonen dök en och annan reflektion från det förflutna in i mina tankar och för att inte låta dem får allt för stor förankring i min idébank skakar jag snabbt av mig dem. Något som flög igenom var en undran: Kommer jag alltid att vara hon den som blev lämnad och allt vad det innebär i tolkningar och funderingar. Jag vet den vägen är inte för mig att vandra, det är inte så jag bör se det och det är inte så jag betraktar mig själv. För nu idag i detta ljus kan jag se att jag är värdefull som människa, individ och person. Att jag kan älska mig själv och bli älskad av andra!! Det har suttit hårt inne och jag har trampat i ett och annat klaver längs vägen. Jag hoppas mig inte ha sårat dem jag älskar för mycket på min krokiga väg.

Jag startade denna bloggen som en av de ogenomtänkta saker jag drog igång i min strävan att bli hel, stark och må bra efter sviterna av en separation som totalt krossade mitt hjärta.

Skrivandet blev min terapi och den plats där jag gav mig själv utrymme att finnas till. Det blev en plats att dela med mig för andra, en övning i att inte stänga in och svälja allt. Samtidigt en livlina att hålla mig i.
Jag öppnade mig ganska mycket och skrev från hjärtat på ett sätt som kanske inte var helt genomtänkt i alla lägen. Men det var det jag behövde och någonstans i hela den där underliga processen fick det mig att må bättre. Livet gick vidare, jag vågade satsa och tro på kärleken och framtiden igen.. Det var ett intensivt år, det roligaste och tuffaste jag någonsin gjort på jobbet och hade jag inte precis klivit ur en depression hade jag förmodligen klarat det bättre och kanske till och med lyckats spinna den positiva spiralen än mer uppåt. Men jag var inte riktigt färdig, lärde mig vad jag såg som viktigast att prioritera och det var de facto inte jobbet. Trodde på förhållandet, satsade på det och ville mer men tyvärr fungerade det inte, jag önskar jag kunde ha fått ett svar på varför, men det skulle bara inte vara så.. Kraschlandade en höst. Tog upp skrivandet igen med en tanke att hålla det borta från känslornas plan, men insåg snabbt att det är med och om känslorna jag behöver skriva. Kan inte fullt ut vara den oberörde betraktaren som står utanför och sakligt blickar in, kan inte hålla mig till fullständigt korrekt svenska. Jag måste som härma men ändå göra det på mitt sätt verkar det som.

Jag är nu starkare, friskare, helare och mer jag än jag kan minnas att jag någonsin har varit. Stormtrivs i mitt hem, tränar på en bra nivå, skriver emellanåt för att lätta på tanketrycket, jobbar med ett annat focus och ser att det finns mycket här i livet att upptäcka och återvinna. Visst är det ensamt, visst känns det tomt och nog kan tankarna eka i mitt inre när det inte finns någon att dela dem med. Men jag har förlikat mig med det som är här och nu.. Försöker njuta av det jag har och inte focusera så mycket på det jag inte har. Var sak har sin tid. ".. hoping that some day you will make a dream last.."

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva saker jag villl reflektera över, händelser som jag vill analysera, händelser i samhället som jag vill debattera för att förstå. Jag känner mig långsam, hänger inte med i alla svängar, har inte förmågan att ta till mig all ny information eller att minnas saker så att jag kan återge dem för andra. Det är skönt att inte längre behöva vara så duktig, att istället känna mig stolt över att jag är, att jag lever och att jag har alla de små guldkorn i mitt liv som jag har. Jag har ingen som finns i mitt liv kontinuerligt dagligen, bortsett från kollegorna på jobbet då men det är ju som en annan sak. Det är ingen som saknar mig om jag inte kommer hem och ingen som sätter gränser för mig. Tur att jag har mig själv och att jag blivit ganska så bra på att ta hand om mig. Jag njuter desto mer av de stunder jag får med dem som betyder saker för mig i mitt liv och jag hoppas att de ser och förstår att de gör det. Har den stora förmånen att ha underbart kloka människor i min familj, släkt och vänskaps krets. Jag har förmånen att ha de där människorna som inte kräver daglig kontakt, men som alltid finns där på ett eller annat sätt ändå. Som accepterar mig som den jag är. Jag är otroligt tacksam för det jag har och hoppas att jag inte ska glömma bort det så lättvindigt igen, för det händer att jag trillar och faller, glömmer distansen... speciellt i de stunder när hjärtat går sönder och livet tar en vändning som jag inte vill vara med om.. där jag inte har någon möjlighet att påverka utan bara vackert för köpa det som någon annan har bestämt sig för... i de ögonblick då jag blir lämnad åt mitt eget öde och inte ges en chans att stänga och reda upp. Det gör ont att ha blivit så djupt känslomässigt sårad, det gör mig ledsen att jag har behandlat mig själv så illa genom att tänka så låga tankar om den jag är.. Tårarna trillar ibland på mina kinder, sorgen över den förlorade kärleken.. vägen har format den jag är idag. Det bor en liten hare i mig, en räddhågsen sådan, en röst som har svårt för att göra sig hörd, en individ som fasar för att ta för stor plats. Jag har blivit bättre på att leva utan dessa rädslor, men de finns där och håller mig andra dagar hårdare än vissa.

Det du gjorde mot mig fick mig att känna mig värdelös, den händelsen och sakerna som du bara släppte olösta, det sårade mig djupt. Det har hänt, det är verkligt men det var där och då, det var de händelserna och de handlingarna, de är en del av dig men inte hela du och det är en del av mig men långt ifrån hela jag. Jag var hon som blev lämnad, den natten visste jag inte var jag skulle ta vägen eller hur jag skulle kunna ropa på hjälp för att någon skulle kunna förstå.

Sanningen är svart, sanningen gör ont och sanningen får mig att gråta men just där och då ville jag inte längre leva.

Jag kunde inte se någonting som kunde ge mig kraften att orka bära det sveket. Så som jag såg det då, nu har jag en annan förståelse för skillnader och gränsland. Det du försakade var vännen och hon kommer alltid att vara den försakade, men det finns mer än så i livet!!

Men jag överlevde, jag står här idag och jag är så glad för mitt liv och det jag har. Jag är stolt över mina känslor och den förmåga jag har att förlåta!

Det var den första separationen, den andra var något helt annat. En urladdning av överdrivna reaktioner från min sida. Det blev så mycket som blev fel, men det var sant det skulle antagligen inte fungera i längden..
Vi bryr oss om varandra och kommer förmodligen alltid att tycka det är viktigt att den andre mår bra.. det är medmänsklighet och så viktigt.

Jag har lärt mig att fånga ögonblicken att spara på det som fått mig att må bra istället för allt det som gått fel. När det är tungt tar jag fram något av de fina guldkornen och minns att jag i det ögonblicket hade det så otroligt bra.

Nu ska jag fånga denna dagen i verkligheten här och nu.

Detta blev ett märkligt inlägg, kanske obegripligt för många..
Some day i will make my dream last!